Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dorian Gray – Narcissos Unbound

Barbro Enckell-Grimm, 12.6.2015
Oscar Wilde: Dorian Grays porträtt s., 2014 Kääntäjä(t): Nils Selander,Trut Publishing, 255 s; Astrid Borger, Sjösala förlag, 215 s

En läsning av Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt sätter igång tankar om vad som egentligen är nytt, vad som är gammalt – och vad evigt, allmänmänskligt. Har mänskligheten gjort något annat än ständigt uppfunnit hjulet på nytt, skrivit om samma berättelse på lite olika sätt?

Dorian Grays porträtt finns nu att läsa i nytryck i två olika versioner, Nils Selanders översättning är från år 1905. Den utkom första gången fjorton år efter att originalet publicerats och den översättningen har använts i många upplagor. Så har vi en översättning av Astrid Borger från år 1962, nu utgiven i förkortad form av Sjösala förlag. Uppdateringen är således inte alldeles ny, den heller.

Till det yttre är de två böckerna alldeles olika. Pocketutgåvan av Trut Publishing (Selanders översättning) är rätt stram och enkel med blek färgsättning, en klassiker, signalerar pärmen, medan Sjösalas (Astrid Borger) version med hårda pärmar går i orange och blank stanniolfärg, som en spegel. Den äldre översättningen av Selander är försedd med ett enastående, kort förord av Wilde. Det skrevs som ett försvar mot den kritik Wilde fick när romanen först publicerades. På knappt en och en halv sida hinner han med många sinsemellan motstridiga sanningar som på ett belysande sätt presenterar Wildes tankevärld och -skärpa, hans stil och livshållning. Det här är ett förord man mycket väl kan läsa innan man tar itu med romanen, ingenting av handlingen eller spänningen går förlorat för det.

Wilde, kvinnan och skönheten

Dorian Grays porträtt är å ena sidan en ganska rätlinjig berättelse om en persons moraliska förfall och slutliga undergång. Å andra sidan finns här mycket kring detta, allt som påverkar honom och alla han drar med sig i fallet. Romanen kretsar också mycket kring konst och mänskligt liv, samtal om existentiella frågor om kärlek och moral.

Diskussionerna är bokens motor. Här vimlar av sentenser och kvickheter, ofta rätt kvinnofientliga och representativa för Wildes författarskap, till exempel:

Kvinnan inspirerar oss  till stordåd men hindrar oss alltid från att utföra dem”, ”Kvinnorna är det dekorativa könet. De har aldrig någonting att säga men de säger det förtjusande.”

Wilde är hur som helst en av västvärldens mest briljanta stilister och hans aforismer saknar motstycke

Det första citatet är precis lika formulerat i båda översättningarna, i det andra finns marginella skillnader). Man kan tycka vad man vill om Wildes synsätt om det nu är det samma som lord Henrys och Hallwards. Han är hur som helst en av västvärldens mest briljanta stilister och hans aforismer saknar motstycke.

Handlingen är i korthet följande: En ung, vacker man sitter modell för en konstnär som beundrar hans skönhet. Konstnär och modell har ofta sällskap av en man som på många sätt påminner om bokens författare. De två äldre herrarnas lovsång till den unga mannens ofördärvade yttre får honom att önska sig evig ungdom. När porträttet står färdigt önskar sig huvudpersonen att han ska få behålla sitt yttre intakt medan porträttet åldras i hans ställe. Han får sin önskan uppfylld och handlingen skildrar i fortsättningen ett omfattande moraliskt fördärv som drabbar många i hans närhet – i vissa fall slutar det till och med med döden. Parallellerna till Faust är tydliga, även om handelsvaran vid köpslåendet med djävulen är en annan, skönhet i stället för kunskap.

Narcissism

Tidigare hette det fåfänga, numera talar man om narcissism. Den är lika utbredd som den anses förkastlig: ordet narcissist kan nästan likställas med en svordom. Romanen om Dorian Gray är en forskningsresa in i den här människonaturen eller personlighetsdraget.

Och även om läsaren kan ana ett avståndstagande, ja rent av avsky gentemot den grayska livshållningen som till stora delar kommer från lord Henrys inflytande, kan man förstå idén bakom Wildes förord:

”Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är allt /…/ Ingen konstnär vill bevisa något /…/ Tanke och språk är konstnärens verktyg, dygd och last hans material”.

Det finns en gammal sanning som säger att förstå inte är detsamma som att förlåta.

Vi vinner inte mycket med att fördöma, men vi kan lära oss något genom att undersöka. Wildes undersökning är ett nöje att ta del av, i sig. Det finns en värdeneutralitet hos Wilde och Wotton som i sig är upphöjande för att den på något sätt rör sig på ytan, ovanför alla klibbiga känslor. Var han sist och slutligen själv personligen befann sig i moralens böljande landskap med tydliga dekadenta skuggor är det inte så lätt att veta. Det finns en gammal sanning som säger att förstå inte är detsamma som att förlåta.

För ungdomen

Det här är en roman som fungerat som en inkörsport till den litterära kanon för många generationer. Det är lätt att förstå varför, det är inte bara det att Dorian Gray i likhet med den föreställda läsaren är ung. Han blir förälskad, han har två äldre män som på olika sätt fungerar som mentorer för honom. Dorian Gray söker sig själv i sin spegelbild, porträttet. Han förnekar andra människors behov och är inte så lite självcentrerad. Han står inför livets stora existentiella frågor och i valet av livsväg misslyckas han på ett fatalt sätt.

Man kan lätt förstå att det inte kan sluta bra för en person som blir vägledd av lord Henry, som strör omkring sig repliker som den här:

”Den verkliga nackdelen med äktenskapet är att det gör en så osjälvisk. Och osjälviska människor är färglösa. De saknar individualitet. Men det finns vissa temperament, som äktenskapet gör mera sammansatta. De bevarar sin egoism och utökar den med många egon.” (Borgers översättning).

Konstnären Basil Hallward är ett verktyg i Wildes och handlingens händer, lord Henry hjärnan. Dorian Gray materialet.

Som roman är Dorian Grays porträtt i påfallande hög grad uppbyggd som en ungdomsbok. Handlingen kretsar kring ett fåtal centralgestalter. Den röda tråden är rätt rakt uppspänd och de etiska diskussionerna är lätta att följa. Det är stora, starka känslor och tydligt formulerade åsikter.

Översättningarna

Det är inte bara översättningarnas yttre som är olika. Astrid Borgers förkortade version fungerar bra, men för en van läsare är Selanders ännu bättre. Här tillåts dialogen att bölja på ett mera fluktuerat sätt. En del diskussioner är lite avkortade hos Borger och transportsträckan mot upplösningen går snabbare.

Den största skillnaden mellan översättarna  finns i språkhanteringen

Den största skillnaden finns i språkhanteringen och här har Selander haft det lättare eftersom han låg närmare Wilde tidsmässigt. Orden, formuleringarna och sättet att resonera ligger helt enkelt mera naturligt i hans mun.

För Astrid Borger svajar det till emellanåt, och man kan tycka att språkhanteringen inte känns riktigt konsekvent. Det försiktigt moderniserade språket växlar med exakt samma formuleringar Selander har. Om man vill komma något lättare undan, erbjuder Borger ändå ett fullgott alternativ. Hon arbetar också med något kortare meningar och bokens typsnitt är större.

En annan skillnad är att Selander konsekvent använder sig av tankstreck och mera indirekt anföring i dialoger, medan Borger använder citattecken och direkt anföring. Skillnaden i citatteknik är motiverad med tanke på att Borger också i övrigt går mera ”rakt på”, medan Selander har en mera resonerande, tidstypisk stil. Borgers översättning understryker det drag av ungdomsroman som Dorian Grays porträtt har från början. Därför kan hennes översättning och adaption anses vara mer än välmotiverad vid sidan av Selanders.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto