Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dikter som landar olika varje gång

Barbro Enckell-Grimm, 17.5.2019
Oscar Rossi: Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång 80 s., Ellips förlag 2018

Driver han med mig? har jag lust att fråga Oscar Rossi. Nej, det tror jag inte. Däremot tror jag att han vill att jag ska tro att han försöker sätta mig på hal is.

Oscar Rossis fjärde diktbok Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång börjar med textsjok i två spalter, spaltraderna går dessutom i trappsteg. Dikterna kan läsas både uppifrån ner och från vänster till höger – båda sätten fungerar lika bra och betydelsen och rytmen, om man jagar sådana, blir egentligen rätt snarlik om än inte likadana. Spelar det då ingen roll vad diktaren använder för ord och i vilken ordningsföljd de kommer på pappret?

Spelar det då ingen roll vad diktaren använder för ord och i vilken ordningsföljd de kommer på pappret?

Här finns kanske ändå arbete bakom, utprovade försök, förkastade versioner och funnen glädje. Innehållet i diktsamlingen speglar samma saker, besvikelser och triumf.

Språkperspektiv

Språket i Rossis bok är till övervägande del svenska, men läsaren hittar också en och annan finsk, norsk, dansk och engelskspråkig rad. Dessutom har författaren plockat bort en del vokaler ibland. Geografiskt befinner vi oss också i alla de här länderna, samtalande, på museibesök, på konserter, i översättningsarbete. Egentligen skulle jag inte bli så förvånad om jag fick veta att Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång, är en produkt som tillkommit vid sidan av ett översättningsarbete, för att författaren behövde avreagera sig, fördjupa sig, använda sin egen röst emellanåt. Titeln fungerar ju som ett konstaterande för en arbetsprocess?

Det kan också hända att det är en havererad kärleksrelation som gestaltas

Det kan också hända att det är en havererad kärleksrelation som gestaltas. Eller båda.

På bokens första sidor finns hänvisningar till Svetlana Aleksijevitj, Andrzej Staiuk, Laurie Anderson och Svetlana Schweblin. Det kunde borga för råheter, men det är i stället mångtydigheten Rossi pekar på, att en detalj eller utsaga ser olika ut beroende på vinkel, person och tidpunkt.

Måste man gilla för att förstå?

Min läsning utmynnar i tanken att förståelse i sanning är ett mångtydigt begrepp. Vi förstår både mindre och mer än vi förstår … och hur stor del av detta beror på författaren (samtalspartnern), hur mycket på oss som läsare och lyssnare? Och måste jag vilja förstå för att förstå, bör man vara välvilligt inställd? Jag är inte längre säker på det.

Man kan läsa delar av diktboken som ett samtal med komplikationer, på grund av lätt språkförbistring, olika förväntningshorisont, avstånd och missförstånd. Samtidigt blir trösklarna något läsaren lätt längtar efter, för att de för en vidare. Så är också bokens avslutande mening ”Det krävs ett avstånd till det stumma”. Däremellan grupperas texten på olika sätt, delar har formen av ett samtal i staccato, där : -tecknet har mellanslag både före och efter, replikerna är utkastade i olika formationer över sidorna.

Man kan läsa delar av diktboken som ett samtal med komplikationer

Den andra delen åberopar Shelley, Psalmerne, Hassisen kone och Cia Rinne. Det här är ett brev till en person som heter Hild, brevet är mer sparsmakat och mödosamt (fast på nätet kan  man inhämta att Rossi översätter från norska), skrivet i kursiv, svårt att säga vad som är värst, den känslomässiga blockeringen eller bristande språkkunskaper:

disse ordene, di ae formulerer nå, er ei voldshandling, en ydmykelse og et svik, både mot deg og meg og mot de norske språk; ett sår

Helt följdriktigt är den här mittersta avdelningen kortast och glesast skriven, återhållsam, komprimerad eller pressad.

I sömnen, i översättning

Den tredje avslutande delen är formulerad som resedagbok från Köpenhamn:

19 NOV

Vaknade på morgonen med nattskrift på pappret: ”I översättning är skogen död dikt.

Dikten levande skog. Skogendikten är hem”

Dagboksdelen rymmer både aktuella dagsnoteringar som andas frid, och minnen från en tidigare vistelse i staden, inte helt befriad från undergångsromantik – en sorts exotism också det.

Omslaget utgörs av en bild med fyra personer, ett ressällskap utslängt i samma verklighet som författaren, med oklara förväntningar

Omslaget utgörs av en bild med fyra personer iklädda gula regnkåpor, vända med ryggen mot betraktaren. Två rader med solstolar i regnet och i övrigt en damm, en beigemurrig husfasad. Ett ressällskap i oktober-november, utslängda i samma verklighet som författaren, med oklara förväntningar, som trots sin öppenhet ändå blivit gäckade?

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto