Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Översätter sig eller blir översatt?

Kristiina Rikman, översättare, v.ordf. i litteraturkomission, 29.3.2004

Programmet väckte oro och ont blod bland översättarna. Det återkallade också den relativt direkta effekt 1990-talets recession hade på de finska översättarnas arbetssituation: många som försörjde sig på att översätta litteratur tvingades gå utan arbete i flera månader, kanske längre. Tänker nu förläggarna snåla med pengarna för högklassig episk litteratur med liten spridning, tänker man börja förfördela god översättningslitteratur till förmån för underhållning och populär faktalitteratur? Och står den finländska skönlitteraturen verkligen på så fast grund att man inte längre vill ha pärlor ur världslitteraturen jäms med den?

I början av året diskuterade man i tv:s kulturnyheter de skönlitterära “kvalitetsöversättningarnas” dåliga åtgång. Både WSOY:s och Tammis representanter lät förstå att eftersom översättningslitteratur inte säljer lönar det sig inte heller att ge ut den.

Varför säljer då inte en god översatt bok? Felet ligger allt mera sällan hos översättaren – de finska översättarna är verkligt högklassiga. Själv har jag skurit tänker över den obetydliga reklamen för mina egna översättningar. Hur ska läsaren kunna fråga efter en bok om man inte gör reklam för den? Ett helt års översättningsarbete kan kvitteras med ett par frimärksstora pärmbilder i en gemensam annons även om det är fråga om ett mästerverk av modern litteratur. Man anser det inte heller alltid nödvändigt att nämna översättarens namn i annonsen. En översättare är inte mediasexig som en författare. Det hugger till när en bok kommer ut som översatt av bokförlaget N. Det är skäl att kritisera reklammakare och kritiker vars rubriker antyder att en bok fortfarande översätter sig så där bara, hokus pokus. När reklampengarna fördelas satsar förlagens reklam- och marknadsavdelningar på inhemska böcker och särskilt på författare. Hos oss är världslitteraturens stora namn däremot ingenting i jämförelse med inhemska omslagspojkar och –flickor, vars liv och leverne verkar intressera publiken mera än de böcker de skrivit.

Förklaringen ligger säkert delvis i de litterära avdelningarnas resultatansvar: man marknadsför det som säljer, och det är ju bergsäkert underhållning. Men var gömmer sig gångna tiders kulturvilja, strävan efter jämlikhet med andra kulturländer? Jag medger nog gärna att Finland ligger ljusår före till exempel Storbritannien vad gäller översatt världslitteratur – där håller man sig som före detta kolonialmakt fortfarande självtillräckligt mestadels till litteratur på imperiets eget språk.

Bildande litteratur eller inte, britten J. K. Rowlings femte Harry Potter -bok trycktes i en blodisande upplaga på 170 000 exemplar. Avvikande och unikt. En likadan kassamagnet föds inte så där bara inom de närmaste åren. Tammi, som kammar hem vinsten från denna försäljningssuccé, firar i år 50-årsjubileum för sin serie Keltainen kirjasto. Denna serie översättningar av världslitteratur, länge – 43 år – lotsad av den legendariske förläggaren Jarl Hellemann, är en höjdpunkt i sitt slag, både vad gäller långsiktighet och kvalitet. Det finns knappast en serie till i världen som kan skryta med 22 Nobelförfattare och som under sitt jubileumsår når ordningsnummer 356. Hellemann säger i en intervju i Kirjakauppalehti 1/2004 att seriens författare är stjärnor av en sådan kaliber att de inte längre intresserar sig för pengar. Kvalitet garanterar framgång, och också stjärnor trivs bland gelikar. Det är en heder att få vara med i Keltainen kirjasto. Det är också en heder att översätta för serien. Låt oss alltså glädja oss åt att en populär ungdomsbok säljer: med hjälp av de inkomsterna upprätthålls kvalitet!

Under hösten 2004 utkommer på Keltainen kirjasto den mig veterligen första nyöversättningen i serien. Genom åren har J. D. Salingers Sieppari ruispellossa (Räddaren i nöden) från 1961 sålt 19 800 exemplar i olika utgåvor. Räddaren blev snabbt en kultbok, påskyndad av Saarikoskis översättning, och den har under flera decennier varit föremål för tidvis het debatt. Den slanghaltiga översättningen är ohjälpligen föråldrad: varje översättare vet hur litteraturens språk släpar efter, och dagens talspråk hinner bli gammalt redan innan en bok kommit ut i översättning. Det är en annan sak om Salingers läsare, präglade på den gamla versionen, godkänner nyöversättningen! I färskt minne finns Nalle Puhs och underlandets Alices andra andning, som väckte starka känslor för och emot. En översättning föråldras dock inte nödvändigtvis till oläslighet ens på flera decennier. Jag letade fram Thomas Hardys Tessin tarina (Tess av D’Urberville) ur Otavas arkivbibliotek för ett översättningsprojekt. Den var utgiven 1909 i översättning av Uuno Helve, och språket klingade fortfarande fröjdefullt. Verket gavs sedan ut bland Otavas klassiker och håller fotfarande sin position.

WSOY har börjat med nyöversättningar i tungviktsklassen i och med de nya översättningarna av Shakespeares dramer. Projektet pågår hela decenniet och man har rekryterat de bästa bland översättarna. Jag vet inte hur modernt de nya översättarna skriver Shakespeare, och inte heller om språket moderniseras i engelska teatrars uppsättningar. För somliga läsare förblir säkert Jylhäs och Cajanders översättningar de enda rätta, trots missuppfattningar och felaktigheter!

Helsingin Sanomats kultursidor listades de klassiker som nu nått sina tredje och fjärde översättningar. Det finns gott om dem. Till och med Aristoteles Om diktkonsten har översatts tre gånger! Men, bästa förläggare, gör kulturgärningar genom att låta översätta också den moderna litteraturens höjdare, det är därifrån framtidens klassiker kommer! Bästa läsare, läs god översättningslitteratur, läs den och köp den och kräv den! Utan god översatt världslitteratur isoleras också den inhemska litteraturen – den har inte vuxit fram så där bara, nog har översättare använts som kulturens budbärare alltsedan Mikael Agricola.