Ypsilon

I romanen Ypsilon får läsaren möta huvudpersonerna ur ett flertal av P C Jersilds tidigare böcker. Handlingen inleds med att Reine Larsson från Barnens ö (1976) ringer på dörren hos den åldrande författaren. Reine är numera en ung vuxen, och författarjaget känner inte genast igenom honom.

Sedan rullas ett helt porträttgalleri fram för läsaren, vi får höra på samtal mellan författaren och Lennart Siljeberg (ur Grisjakten, 1968), Ypsilon (En levande själ, 1980), Christian Jersild (Fem hjärtan i en tändsticksask, 1989), Evy Beck (Djurdoktorn, 1973), Roland Rajamäki (Vi ses i Song My, 1970), Agneta Sjödin-Åhslund (En gammal kärlek, 1995). Åren har gått och man har kanske undrat hur det gått för alla dessa personer sedan man senast lämnat dem efter avslutad läsning?

Återkommande teman

Det har funnits några tydligt urskiljbara spår i Jersilds rika författarskap – det omfattar 32 titlar. Ett spår har varit hans läkarbakgrund och hans engagemang i svenska statens medicinsk-etiska råd, där han bland annat tagit ställning till frågor kring dödshjälp. Ett annat spår har varit hans familjebakgrund. I Fem hjärtan i en tändsticksask och Medicinska memoarer (2006) har han berättat hur hans tbc-sjuka bror, hans egen sjukdomsperiod och konflikterna i hemmet påverkat hans yrkesval.

”Att skriva är att välja.”

Ett tredje spår är författarskapet, fiktionaliseringen, skrivandet som ett fotarbete. Livet (och döden) i verkligheten kontra i litteraturen formuleras så här av Jersild i Ypsilon: ”Men till skillnad från i verkligheten är det ingen slump vem som dör av vad i en roman. Det är resultatet av ett medvetet val. /…/ Att skriva är att välja.”

Polyfona debatter

Man kan utläsa ett behov och också en förmåga att införa många röster i diskussionen, här får många komma till tals. Den tilltagande individualiseringen i samhället, uppoffring kontra självupptagenhet och självförverkligande är teman man får närma sig från många olika håll. Jersild har varit engagerad i otaliga samhällsdebatter och skrivit kolumner i dagspressen, men han tar sällan tvärsäkert ställning, utan är ständigt mottaglig för argument.

Han tar sällan tvärsäkert ställning, utan är ständigt mottaglig för argument

P C Jersild (f. 1935) debuterade 1960 med novellsamlingen Räknelära. Ypsilon är en bokstav i slutet (dock inte den sista) av det grekiska alfabetet. Huvudpersonen i En levande själ, en roman om en hjärna som lever i ett laboratorieakvarium och därifrån betraktar världen och ägnar sig åt självreflektion, heter också Ypsilon.

Jagpersonen i Ypsilon återger på ett ställe ett samtal där han blir tillfrågad om vilken av sina romaner han själv tycker bäst om. Han konstaterar att det är en svår, nästan omöjlig fråga att svara på. Efter en viss tvekan bestämmer han sig för att det är En levande själ, men medger att han ibland svarat annorlunda. Ofta har han hemfallit åt halvsanningen att hans favoritbok skulle vara Barnens ö – kanske för att det är en av hans mest lästa romaner och han är böjd att hålla med läsaren, den sista talaren. Ypsilon kan ses som en, kanske inte sammanfattning, men en slags ekvation som på ett matematiskt-litterärt sätt åskådliggör ett författarskap, en människas liv och hennes tankar. Allt det som tillsammans påverkar och styr oss. Bevekelsegrunder, undanflykter, sådant som Jersild har blick för.

Sjukdomen som aktör

Handlingen, eller författarens monolog med många insprängda samtal, flyter fram i jämn takt. Författaren fungerar som en kapellmästare. Det har gått rätt lång tid sedan författaren och läsaren träffat sina huvudpersoner senast. Det har hänt saker: Reine Larsson är nu doktorand i filosofi. Arbetsrubriken på hans avhandling är ”Är reduktionismen en dekonstruktion?”, han har insjuknat i diabetes och har svårt att acceptera sin sjukdom. Harriet, Reines mamma, pressar författaren och vill att han ska tala Reine till rätta.

Författarjaget försöker, taktfullt och försiktigt, närma sig ämnet via sina egna erfarenheter från tiden har låg på sjukhus för sin tbc. Är det jag som har en sjukdom, eller är det sjukdomen som har mig? Hur ser man på sitt sjuka jag under förloppet och efteråt, hur förhåller vi oss, överhuvudtaget, till vårt liv och vår död – och andras? Vad består identiteten av, levande människors och litterära gestalters? Det funderade redan Ypsilon på, där han låg i sin näringslösning i akvariet.

Är det jag som har en sjukdom, eller är det sjukdomen som har mig?

Det här är frågeställningar som på olika sätt aktualiseras också i kontakten till de andra personerna som i skrivande stund så att säga alla är i närkontakt med slutet på historien, döden. Tiden har arbetat med gestalterna, med författaren, men också med de böcker det hänvisas till. Vid omläsning kan man till exempel lägga märke till att Enskede sjukhus så som det skildras i Babels hus idag framstår som en folkhemsidyll, medan den vid utgivningen 1978 uppfattades som en skräckvision av ett människofientligt mastodontsjukhus.

Måste man ha läst?

På vilket sätt blir läsaren involverad i berättelsen, är en fråga som infaller genast i början eller egentligen före början av läsningen. Huruvida förutsätter Ypsilon bekantskap med Jersilds tidigare författarskap? Den här aktuella recensenten har läst de flesta av böckerna det hänvisas till, men inte alla. Under läsningens gång läste jag om några romaner och först nu läste jag till exempel Grisjakten.

Som en läsaranvisning kan man säga att Ypsilon kanske inte är den bok man ska inleda med om man vill bekanta sig med Jersilds författarskap. Men man behöver inte ha läst allt det hänvisas till i romanen. Vid varje ny gestalt som kliver in i Ypsilon ges en kort resumé av vem personen är, och vad han varit med om i sitt liv inom de bokpärmar där han uppträtt.

Den här frågan finns också insprängd i berättelsen. Den ställs av Agneta ur romanen En gammal kärlek: ”Och tänk på läsarna, lade hon till. Många har inte läst en rad av dig. Och om de mot förmodan har det: tror du verkligen att den som kanske uppskattat Barnens ö och levt sig in i tioåringen Reines fantasier och bekymmer, vill veta hur han har det som vuxen? När han tappat hela sin lillgamla charm? Vad du gör är att krossa illusioner.”

Vad döden har att säga

Efterhand som läsningen framskrider infinner sig en känsla av att man vandrar från den ena dödsbädden till nästa, på det sättet kan man tycka att läsaren blir fråntagen sina illusioner.

Men visst säger en persons död mycket om det liv han eller hon har levt.

När man läser Jersilds romaner infaller ofta en  lust att  avkräva honom ett svar på  frågan han ställer: vad är människans ansvar?

Här är, liksom den oftast också är i det verkliga livet, den medicinska vetenskapen starkt närvarande vid dödens inträde. Man kan i läkaren-författarens Jersilds blick och text avläsa det dubbelbottnande pendlandet mellan distans och närvaro, avståndstagande och empati.

När man läser Jersilds romaner infaller ofta en stark lust att ställa författaren mot väggen och avkräva honom ett svar på den fråga han ställer om och om igen: vad är människans ansvar? Så länge den frågan är obesvarad kan Jersild fortsätta sitt författarskap, med samma språkliga skärpa, samma sug och nyfikenhet.

Det som är oförändrat är Jersilds stil och grepp. Han skriver kort, lättfattligt och medryckande. Vid det här laget känner han sina läsare, och de honom.