”Vad tänker du göra för Helsingfors Bokmässa, Ronja Salmi?”

I januari 2018 utnämndes jag till programchef för Helsingfors Bokmässa. Jag inledde uppdraget med att fråga.

Vem är ansvarig? Kan vi träffas? Det där programmet, hur gick det? Kom publiken? Hur såg den ut? Fick ni feedback? Har ni siffror på detta? Hårddata? Vad har ni för önskemål?

Av mig ville man veta i stort sett bara en sak.

Vad tänker du göra för Helsingfors Bokmässa?

Nu i april vet jag, att ingenting med Helsingfors Bokmässa är sönder.

Jag svarade inte på frågan, för jag visste inte. Det var omöjligt att veta, för i januari var jag ännu inte säker på vad allt Helsingfors Bokmässa stod för. Jag hade förstås besökt mässan sen jag var tonåring, och under åren stiftat bekantskap med program och utställare. Men förutom min egen erfarenhet ville jag också ta del av statistiken och tala med branschens aktörer. Förutom programchefen har många organisationer, grupper och företag har inflytande på mässan, framgick det. Bokmässan är i sanning ett koncentrat av branschen, en fyra dagars rusch i Böle, Helsingfors. Deltagarna behöver inte särskilt motivera sin närvaro, för det är snarare frånvaron som får känslorna att svalla. Bokmässan är alltså inte enbart ett enormt publikevenemang, utan också en stormönstrig för litteraturen. Jag kände att det var viktigt att lyssna på många olika gruppers tankar och erfarenheter innan jag sammanfattade mina egna åsikter.

Nu i april vet jag, att ingenting med Helsingfors Bokmässa är sönder.

Evenemanget samlar mer än 80 000 besökare årligen. Resultatet av publikenkäterna är löjligt positiva. 97 % av besökarna trivs och tänker komma också nästa år. Under mässan köper besökaren i medeltal sex böcker. Det är siffror som säkert ingen surar över. Men trots det här strålande utgångsläget tror jag att mässan också kan vara något mer.

Urbaniseringen, megatrenden över hela världen, syns också i Helsingfors. Stadens beslutsfattande är smidigt i jämförelse med den statliga byråkratin, och Helsingforsborna  är de som själva bygger sin stad. Stadin betyder att man fördomsfri och livsbejakande, man drar på kvartersfest och går på museum och festivaler. Restaurangdagen och Städdagen har skapats av trettioåriga kulturälskare. Samtidigt har de gjort hela staden en tjänst. Själv ser jag Helsingfors Bokmässa som ett bland många stadsevenemang. På mässan har man chansen att nå massvis av människor som vill läsa mer. Det är klart att läsningen, i en värld där det finns så många möjligheter att njuta av livet, bara är ett sätt att känna trevnad, inte något egenvärde eller automatiskt val. Jag vill påstå att Finland är fullt av unga vuxna som säger sig vilja läsa mer, men som av någon orsak inte gör det.  Det är samma människor som dras med av nya händelser och fenomen och diskussionsämnen. Jag tror att de skulle kunna få en nytändning också på läsning. På bokmässan kan man få det att slå gnistor. Mässhallen kan bjuda på unika möten som man inte kan få någon annanstans. Böckerna är det som bestämmer samtalsämnet, men i diskussionen kan delta alla möjliga, från rapartister till politiker. Jag tror att de viktigaste diskussionerna förs oberoende av genre eller domän. Man kan exempelvis placera en barnboksförfattare, en fackboksförfattare, en poet och en deckarförfattare på samma scen.

En orsak till att jag nu är programchef är viljan att nå unga vuxna. I bokmässekretsar tror man att nya tankar kräver nya aktörer, så jag fick chansen att lägga fram fräscha idéer. Scenen för barnlitteratur, som under åren haft många belackare,  har också anförtrotts mig. Program för lågstadieelever och andra barn har funnits i varierande grad, men man har just inte satsat på presentationen. Nu är viljan en annan och program som riktar in sig på barnfamiljer kommer att få större synlighet. Målet är att skapa ett särskilt utrymme för barn, som redan i sig ska vara värt ett mässbesök. Inbjudan har gått till aktörer som arbetar allsidigt med barnkultur.

En orsak till att jag nu är programchef är viljan att nå unga vuxna.

På musikfestivaler brukar det bästa vara att man upptäcker ny musik. Bokmässan kan göra detsamma för litteraturen. På samma sätt som på festivaler finns det plats för många slags läsare. Bland dem är en del redan väldigt insatta i författarskapen, riktiga litteraturfans. Någon är där för första gången på förslag av en kompis, en annan kommer för sällskaps skull. Mitt mål är att skapa ett program som tilltalar möjligast många. Å andra sidan måste evenemanget ha en egen röst och en egen identifierbar linje. Mässprogrammet måste vara något som man inte kan uppleva någon annanstans.

Jag fortsätter att fråga fram till oktober. Varje evenemang behöver någon som ifrågasätter och funderar över hur man kunde göra saker bättre. Jag är oerhört glad över att jag kan vara den personen.

Ronja Salmi
Skribenten är ny programchef för Helsingfors bokmässa