Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

På spaning efter en förlorad kanon, eller om nödvändigheten att på rätt sätt förmedla kunskap om klassiker

Päivi Kosonen, docent i litteraturvetenskap, 6.8.2008

”For pray, gentlemen, was ever anything so modern as the spider in his air, his turns, and his paradoxes? He argues in the behalf of you, his brethren, and himself, with many boastings of his native stock and great genius; that he spins and spits wholly from himself, and scorns to own any obligation or assistance from without. [--] As for us, the
Ancients, we are content with the bee, to pretend to nothing of our own beyond our wings and our voice: that is to say, our flights and our language. For the rest, whatever we have got has been by infinite labour and search, and ranging through every corner of nature; the difference is, that, instead of dirt and poison, we have rather chosen to fill our hives with honey and wax; thus furnishing mankind with the two noblest of things, which are sweetness and light.”

I Jonathan Swifts satir från 1704, The Battle of the Books (Böckernas kamp, översatt till finska av Jyrki Vainonen 2004: Kirjojen taistelu) utkämpas en strid mellan den antika och den moderna litteraturen. Bataljens läckraste scen utspelar sig mellan spindeln som representerar moderna kunskap och biet som står för den antika bildningen. Tills slut ingriper Aisopos, den berömda upphovsmannen till de kända djurfablerna, och benar ut kontrahenternas argument – till den antika bildningens fördel, förstås.

”For pray, gentlemen, was ever anything so modern as the spider in his air, his turns, and his paradoxes? He argues in the behalf of you, his brethren, and himself, with many boastings of his native stock and great genius; that he spins and spits wholly from himself, and scorns to own any obligation or assistance from without. [–] As for us, the
Ancients, we are content with the bee, to pretend to nothing of our own beyond our wings and our voice: that is to say, our flights and our language. For the rest, whatever we have got has been by infinite labour and search, and ranging through every corner of nature; the difference is, that, instead of dirt and poison, we have rather chosen to fill our hives with honey and wax; thus furnishing mankind with the two noblest of things, which are sweetness and light.”

I berättelsen spinner Swift vidare på den debatt som inleddes i Frankrike i slutet av 1600-talet av poeten och författaren till Gåsmors sagor, Charles Perrault. Perrault försvarade modern litteratur och modern lärdom, men i Swifts berättelse värderas den klassiska bildningen högre, och liknas vid biets sätt att samla honung, en andlig spis för sina likars och för kommande generationers behov.

Genom att ge berättelsen dess speciella form – satirens – tycks Swift å ena sidan visa på det dåraktiga i själva frågeställningen, å andra sidan förebådar han den självtillräcklighet och den inbördes beundran som karaktäriserar kritiken av modernt tänkande, som började på 1980-talet och som fortfarande är aktuell.

***

Frågan om höglitteraturens betydelse och hur man förmedlar kunskaper om klassiker kom upp igen i slutet av 1900-talet – alltså under en tid då man i kölvattnet efter diskussionen om det postmoderna kraftfullt började ifrågasätta de stora berättelserna och entydiga sannigar. Under 1980-talet började kvinnorna, de icke-vita, de helt vanliga människorna och de sexuella minoriteterna högljutt ifrågasätta den västerländska litteraturens klassikerkanon, den uppsättning utvalda verk som utkorats till kollektivt minne och till undervisningsstoff, men som i själva verket var utvald av en fåtalig och exklusiv grupp.

De som definierat kanon är just den typ av förmögna och bildade herrar som den franska författaren Stendahl tillägnade sina verk (”To the happy few”) – antingen han menade det ironiskt eller inte – och den sorts manliga forskare vid det fiktiva Oxbridge-universitetet, som Virginia Woolf träffande beskriver i sitt verk Ett eget rum (A Room of One’s Own, 1929). Alltså de som länge var de enda som hade tillträde till biblioteken med de bekväma fåtöljerna och trivsamma te- och rökrummen, och vilkas värderingar representerades just av de klassiker som de själva och deras likar valt ut.

Inte heller de finländska universiteten har kunnat undgå att svara på utmaningen som dragit in från stora världen: ifrågasättandet av klassikerkanon. På min första arbetsplats som assistent i allmän litteraturvetenskap i Jyväskylä på 1980-talet försvarade jag näbbigt Fredrika Runebergs plats vid Johan Ludvigs sida, till den äldre kvinnliga lektorns stora förtrytelse.

Vid Tammerfors universitet gjordes vid litteraturvetenskapliga institutionen på 1990-talet en jättelik inventering av litteraturblocken, och många av västerlandets klassiker (skrivna av män) och flera höglitterära verk flyttades ut i kursfordringarnas marginaler. Parallellt med en traditionellt klassisk manlig kanon – från Homeros till Proust – uppgjordes flera olika alternativa läslistor och parallellkanon.

I Tammerfors kunde studenterna erbjudas modern kvinnolitteratur, icke-västerländsk litteratur, facklitteratur, pamfletter eller underhållningslitteratur vid sidan av de västerländska manliga klassikerna. På läslistan fanns under en period till och med Karl Marx Das Kapital och Simone de Beauvoirs Det andra könet, till den nyutnämnde professorns stora fasa.

Vid millennieskiftet stod de litteraturvetenskapliga institutionerna vid universiteten inför nya utmaningar, de befann sig mitt uppe i en ny brytningstid. Man fick, närmare bestämt, upp ögonen för problemet med parallella kanon: att ge studenterna en gemensam grund för läsningen blir omöjligt, och att skapa en känsla av sammanhållning låter sig inte göras om var och en fritt kan välja, skräddarsy sina egna läslistor.

De som undervisar i litteraturhistoria kan inte heller lita på att Hamlet, eller för den delen Jane Eyre, skulle vara gamla bekanta, att man alltså skulle ha en gemensam referensram, något att bygga vidare på. Nu måste man nästan alltid börja från början.

Gamla ryktbara manliga litteraturforskare som Harold Bloom i USA, Tzvetan Todorov och Milan Kundera i Frankrike, har förståeligt nog lagt fram sina analyser av situationen, suckat och suktat efter svunna guldåldrar och generöst erbjudit sin egen medicin och egna kanonförteckningar för att frälsa den västerländska höglitterära bildningen och dess klassiker från den låga och populära ”olitteraturen”.

Dessvärre tror jag att de här männen inte är till stor hjälp. Vi lever i en tid av värdepluralism och internetkultur. Det finns ingen, och det kommer aldrig att finnas, en enda västerländsk kanon eftersom det inte finns någon gemensam värdenorm, en gemensam förståelse och uppfattning om vart vi är på väg, eller i alla fall någon tanke om i vilken riktning vi borde gå. Men i själva verket är jag inte alldeles säker på om jag skulle vilja leva i en värld där man gjorde upp en absolut litteraturlista, ett absolut rättesnöre – åtminstone inte om den uppgjordes av nämnda herrar.

* * *

I alla tider och överallt – alltså före den västerländska moderniteten – har litteraturens uppgift varit belärande, att ge människorna modeller och exempel, och att göra detta på samma gång okonstlat och konstfärdigt. Det är Horiatius uttryck utile et dulce i koncentrat, och Aisopos i The Battle of Books är på samma linje när han talar om den sötma och det ljus bina erbjuder människorna.

Den västerländska skönlitteraturens isolering i en egen estetisk spilta – skild från människornas liv och erfarenhetssfär – har bara fördjupat krisen för den västerländska litterära bildningen och alla dess olästa klassiker. Klassikerna finns med i universitetens undervisning, men lärarnas värderingsmönster är alltigenom modernt: man fokuserar på form och struktur på bekostnad av innehållet. Och detta handlar inte bara om den akademiska världens dispyter och bråk, faktum är att högskoleundervisningen och dess kanon via lärarutbildningen inverkar på hela kulturen.

Det vore ändå fullkomligt orättvist och fel, att som många av världens ledande litteraturteoretiker tänker – och docerar om – låta den västerländska litteraturen återförvisas till att vara blott en konstfärdigt konstruerad form. Litteraturen ger oss framför allt anledningar att tänka, att försöka förstå, den är både avslöjande och berättelse, den är ett vittnesmål. Den lär kanske ut någonting – varför inte – men på konstfärdigt sätt, alltså på ett sätt som berör.

Så fort vi litteraturforskare och lärare själva börjar avläsa och begrunda tankarna i de klassiker vi läser – i stället för att analysera bara själva ordkonstens form och struktur – kan vi kanske själva börja leva bättre och också trovärdigare undervisa andra i enlighet med föreställningen om ett värdigt liv – utgående både från den klassiska bildningen och modern kunskap.

Kanske just här kunde finnas fröet till en ny litterär kanon: nya trovärdiga auktoriteter – sådana litterära lärare, som lever i alla fall nästan som de lär. Med tanke på framtiden är det inte alls betydelselöst med vilka metoder – gamla eller nya – allt detta skulle kunna äga rum. Men vilka är de verk man skulle kunna inkludera i en litterär kanon som baserar sig på detta nya litterära tänkande?