Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Gräva där man står eller sälja sin själ

Päivi Koivisto, 8.8.2011

Varför talar man plötsligt om autofiktion som om det vore ett enkelt begrepp som man kan jämföra med t ex deckare? Jag har under flera år forskat i autofiktion, och det räckte inte länge innan jag märkte att autofiktion kan vara nästan vad som helst, bara romanens berättare eller huvudperson kan tänkas överlappa med författaren som skrivit boken. I min egen forskning beslöt jag avgränsa genren så att den omfattade bara sådana verk där berättaren och huvudpersonen har fått samma egennamn som romanens faktiska författare. Men vad säger då mannen på gatan om autofiktionen? Någon kunde kanske anta att det är frågan om romaner om bilar.

I våras sade Sofi Oksanen i en tidningsintervju att det som intresserade henne mest i samtidslitteraturen var autofiktionen. Ungefär vid samma tid lät Matti Larjavaara huvudpersonerna i sin debutroman komma på att deras kärlekshistoria skulle kunna skrivas om som autofiktion, det som enligt litteraturforskningen definieras som en ny genre, en nästan sann historia. Precis när jag hade tagit del av detta, fick jag ett reklammejl för en skrivarutbildning som skulle äga rum på någon solig italiensk ö. En av frågorna man skulle fördjupa sig i på kursen var autofiktion.

När Anja Kauranen kom ut med Kiinalainen kesä (Kinesisk sommar) i slutet på 1980-talet talade kritikerna inte om autofiktion. De kallade romanen, som i dagboksform berättade om vad en författare som hette Anja Kauranen gjorde en sommar, arbetsdagbok eller till och med mellanbok. Anja Kauranen gjorde ett försök att påminna om att redan Pentti Saarikoski, liksom Marguerite Duras i Frankrike, skrev liknande prosatexter. Men då lät sig ingen entusiasmeras.

Kauranen återkom 1998 under namnet Snellman med romanen Side (Binda/Band) som hade ett liknande uttryckssätt. Nu var tiden en annan och i många recensioner inringades sakkunnigt verkets relation till det självbiografiska. Boken hade skapats tillsammans med bildkonstnären Ulla Jokisalo, och hamnade kanske i klyftan mellan konstarterna, för den fick inte särskilt stor uppmärksamhet. Mer diskuterades romanerna av Kari Hotakainen, Pentti Holappa och Pirkko Saisio från slutet av 1990-talet, där de berättade om sig själva. Eller om sig ”själv”, som Holappa valde att utmärka skillnaden mellan huvudpersonen och berättaren i Ystävän muotokuva (Porträtt av en vän). I romanen flyr den ångestfyllde homosexuelle huvudpersonen sin kärlek genom att stanna i skåpet; Holappa själv levde däremot redan på 1950-talet öppet ihop med sin manlige vän.

Hotakainen skulle ha kunnat placera sitt skrivna själv inom citattecken, för i hans roman Klassikko (Klassikern) var bara precis så mycket sant att man kunde använda den som exempel i diskussionen om boskillnaden mellan verklighet och fiktion. För var och en blev det ändå klart att större delen av boken var regelrätt parodi.

I jämförelse med Hotakainen och Holappa var Pienin yhteinen jaettava (Minsta gemensamma dividend) av Pirkko Saisio ett mer realistiskt verk. Huvudpersonen var en flicka som hela sin barndom intensivt ville vara pojke och som ville bli pappa när hon blev stor, men läsarna prisade ändå den trovärdiga tidsskildringen och den höga igenkänningsfaktorn.

Snellmans, Saisios, Holappas och Hotakainens verk var de som egentligen introducerade det autofiktiva i finsk litteratur, de var också så olika sinsemellan att de väl exemplifierade den mångfald som autofiktionen representerar. Men gemensamt för författarna var ett slags gräv-där-du-står-metod, utgående från ett verklighetsbaserat jag. En sådan arkeologi låg verkligen i tiden och den gillades också av forskare och kritiker. Både Holappa och Saisio tilldelades också Finlandiapriset för denna autofiktion, Saisio visserligen med ett senare verk, Punainen erokirja (Den röda separationsboken).

Autofiktion skrevs för första gången in i texten som en genrebenämning i Anu Kaipainens verk Vihreiksi poltetut puut (Grönbrända träd) år 2007. Verket liknar i mycket vilket memoarverk som helst, men det intressanta är hur Kaipainen sömlöst flätar in utdrag ur sina tidigare skönlitterära verk i memoartexten. Att kombinera fiktiva motiv och skönlitterär tematik med verkliga livet hade ju länge varit förbjudet.

Under det senaste decenniet har den traditionella analysen av självbiografiskt berättande börjat kännas gammalmodig. I stället har problematiseringen av författarskapet – av att vara författare – blivit högsta mode. I det avseendet är autofiktionen en utmärkt genre, som exemplet med Hotakainens Klassikko visade. Författaren som mediepersonlighet har också blivit synlig i den senare litteraturen. Med Tuomas Vimma, som står som författare till Helsinki 12 (2004) föddes ett slags fiktiv författare som började leva sitt liv också utanför böckerna. Vimmas andra roman Toinen (Den andra) beskrev händelserna efter debuten, där författaren försöker behärska medierna men misslyckas. Boken var ingen beskrivning av verkligheten, för utanför boken verkade Vimma behärska sitt författarskap suveränt.

I slutet av decenniet kunde man läsa om Jussi Siiriläs kamp för att bli framgångsrik författare i romanen Historia on minut vapauttava (Historien ska frikänna mig). Taina Latvalas roman Paljastuskirja (Skvallerboken) bidrog med ett kvinnoperspektiv men till sin ton avviker den något från de manliga kollegernas författarparodier. Huvudpersonen är en missanpassad nöjesreporter som är en bra mycket mer levande gestalt än de manliga författarnas karikerade huvudpersoner, trots att boken som helhet flirtar med fallet Ilkka Kanerva som var aktuellt precis innan boken kom ut.

Men författargestalterna i de autofiktiva romanerna började också slinka in i det vanliga romanmönstret, som i Markus Nummis Karkkipäivä (Godisdag) och Juha Itkonens Seitsemäntoista (Sjutton). En och annan muttrade redan om att författandets alla fallgropar redan hade tangerats. Vad skulle man ta sig för härnäst?

Exempel på det visade såväl Tuomas Vimma och finlandssvenske Peter Sandström. I Vimmas bok erbjuds läsaren en tokkonsumerande misogyn med samma namn som författaren som identifikationsobjekt. Bokens politiska inkorrekthet fick kritikern Antti Nylén att deklarera att romanen var en representant för en livsfientlig kultur och att en sådan sopa aldrig borde ha fått lov att tryckas. Men var boken ett tidens symtom eller ren ironi?

I romanen Manuskript för pornografiska filmer (2004) skrev Peter Sandström om en misslyckad författare som misshandlar sitt barn och som också misshandlar kvinnor. Vimma skyddar sig med hjälp av pseudonym, men Sandströms läsare måste reflektera över varför i hela världen Sandström inte har hittat på ett annat namn för sin huvudperson. Ville han så att säga offra sig, så att de verkligt skyldiga skulle våga erkänna samma synd i sig själv.

Michel Houellebecq har som en del av sin träffande kritik av västerländsk livsstil skapat liknande, på samma sätt namngivna, amoraliska men identifierbara gestalter. Houllebecq är just nu populär bland den litterära eliten i Finland, så jag skulle inte bli förvånad om man började se allt fler namne-romaner i finländsk litteratur. På köpet kanske man skulle få en kapitalismkritisk litteratur. Men den kan man kanske inte längre kalla autofiktion.

Päivi Koivisto

Skribenten disputerar i september med en avhandling om Pirkko Saisios romantrilogi Pienin yhteinen jaettava, Vastavalo och Punainen erokirja.