Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Paradigmskiften i litteraturen

Elisabeth Nordgren, 3.2.2014

Inom prosan, framför allt då det gäller romanerna, råder det överlag en ganska stark konventionalism i fråga om formen. I mycket verkar det som om realismen, eller ett slags blandform av realism och lite andra element, allt mera tagit över i prosan eller stramt finns kvar där efter enstaka, udda utsvävningar i post- eller postpostmodernistisk anda under tidigare år. Det här är väl inget negativt drag i sig, men känns nog som ett rätt konventionellt och föråldrat grepp i prosan.

På olika sätt inspirerande, upplevelserikt, analytiskt utmanande och tankemässigt kanske mest spännande har vissa nyskapande litterära verk varit i fjolårets omfattande skönlitterära bokutgivning. En del böcker, vare sig det handlar om prosa eller lyrik, har lyst upp den i övrigt ganska gråa, konventionella, medelmåttiga bokvärlden och gett impulser och läsupplevelser.

Beträffande kreativitet, litet avantgardistiska trender och inspirerande verk berör det här således både enskilda prosaböcker, och inte minst ett flertal, på olika sätt kreativa lyriska verk, som söndrar konventionerna, fungerar gränsöverskridande, tränger in i den visuella sfären och blir både text och form. Flera diktsamlingar har också i hög grad närmat sig prosalyriken medan prosan, framför allt berättelser, kortnoveller, kantrar över i lyrikprosan.

Det här är egentligen i och för sig inget nytt fenomen utan har redan existerat i lyrikutgivningen en tid, men kan ändå noteras som en normbrytande faktor i relation till en traditionellt utformad lyrik.

Digilyriken har ju redan funnits till ett tag och även fungerat som genrebrytande i sin både textuella och visuella utformning.

Gränsöverskridningar

Det intressanta fenomenet är således utgivningen av böcker, framför allt på mindre förlag, men också på större och etablerade, där man helt struntar i den så kallade konventionella tryckningsmetoden, layouten och typografin. Formen, strukturen, textinnehållet söndras. Orden sprids ut som en enorm, ändlös textmassa, och så låter man texten i supertäta rader fylla sidorna uppifrån neråt, ofta utan traditionell styckeindelning. Därtill finns det exempel på användandet av en minifont som innebär att texten blir ännu tätare och bokstavsformatet mindre.

Oberoende av om man gillar det här postpostmodernistiska greppet eller tycker det är tråkigt och jobbigt att ta del av en text i detta format, så är den här grejen lite speciell just i sin anarkistiska formrevolt. Och härvid kan man helt strunta i det som konventionellt sätt kan uppfattas som ”bra” eller ”dålig” litteratur, och bara låta sig på skoj indoktrineras av den dekonstruktion som äger rum i dessa böcker. Detta slags innehålls- och formanarkism, revolten mot traditionerna, den alternativa protestlitteraturen kan bli en verkligt häftig utmaning för läsaren.

Formexperiment

Säregen, rolig layout finns hos Tony Laine i diktsamlingen Vulgaari parveketervehdys (Vulgär vinkning från balkongen), hos Raija Paananen i diktsamlingen ANKH där dikterna läses på tvären, i Heikki Lahnaojas debutverk Yöllä puut (Träden om natten), som innehåller 137 fragment och hos Pirjo Suvilehto i hennes poesibok Morfeuksen koirat (Morfei hundar), där de humoristiska illustrationerna är gjorda av Reijo Kärkkäinen.

Hos Tony Laine kan det experimentella, avantgardistiska, nonsensartade uttrycket se ut så här i Vulgaari parveketervehdys, som också innehåller flera prosaelement: ”Plään/joten kuten ukulele/nuku, nuku Gutenberg/rosen elektro. ” Eller: ”NON-ONKALO/ ~ -O ” och så vidare i en oändlig ström av detta och några andra varierande tecken.

Metha Skog närmar sig prosalyriken i Sov fortare medan det i Ralf Andtbackas diktsamling Fält ingår grafiska element. Robin Valtiala dekonstruerar skickligt haikun i sitt lyriska verk Barnvagn i överhastighet.

På prosans område hittar man också dylika postmoderna, metafiktiva och avantgardistiskt layoutade verk.

På prosans område hittar man också dylika postmoderna, metafiktiva och avantgardistiskt layoutade verk. Bland annat lyckas Ville-Juhani Sutinen med den textflödiga prosaboken Torni (Tornet) på 436 täta sidor – ibland utan styckeindelning – hamna in i den här kategorin liksom Mika Rättö i den modifierade, experimentella, helt absurda, språkligt kreativa novellsamlingen Mysterius Viisikulma – avain (Mysteriet Femhörningen – nyckeln) liksom i viss mån Toni Harju med sina berättelser som närmar sig prosadikten i Köyhän Kamasutra (Kamasutra för fattiga). Överlag, inom kategorin gränsöverskridande litteratur, tycks lyriken således, vilket redan tidigare noterats, allt mera bli prosalyrik medan prosan, främst då novellistiken, närmar sig lyrisk prosa.

En speciell typografi finns också i Tero Hannulas prosaverk Ihminen voi olla (Människan kan vara), som också kommer nära prosalyriken. Här upprepas t.ex. ett ord på flera sidor och manipuleras såtillvida effektivt in i läsarens medvetande. Ordet i fråga är ”kauan” (länge), som dels sprider sig över ett helt uppslag, dels finns på en och en halv sida före uppslaget och en dryg halv sida efter uppslaget: ”kauan kauan kauan kauan, kauan osv. På ena sidan har dessutom ”kauan” fått en lite större font, och här har också en kvadrat av ordet fått en blekare tryckning. I vissa böcker inom den här kategorin ingår också medvetet retroaktiga, medvetet ironiska, metatextuella element.

Också Mikko Rimminens senaste prosabok Hippa (Tafatt) in i den här genren med sitt suveräna, medvetna språkfabulerande och en struktur som också bryter mot formkonventioner.

Självbiografiskt

Samhällskritiken, fokuseringen på värdetomhet, beskrivningen av makro- och mikroplanet, det sociala, psykologiska utanförskapet, liksom autofiktionen i olika modifierade former, eller på något sätt i övrigt självbiografiska romaner, har banat sig väg in i den finländska litteraturen, både inom den finska och den finlandssvenska prosan och i viss mån även i prosalyriken.

Sami Rajakyläs lite speciella prosabok Pätkärunoilija (Snuttpoeten) och Harry Salmenniemis prosalyriska verk Kivirivit (Stenraderna) hör också till kategorin gränsöverskridande litteratur, men påminner på ett innehållsligt plan dessutom lite om Mathias Rosenlunds självbiografiska debut Kopparbergsvägen 20 och Kjell Lindblads 8.2..

Samtliga dessa böcker berör på olika sätt själva författarskapet: hur man skall kunna klara sig som författare, hur man kan bli författare, längtan efter att bli författare och hur man skall kunna komma upp ur fattigdomsfällan.

Vampyrer och andra djur

Ett annat säreget fenomen mitt i flödet av den mera traditionella prosan, som i mycket kretsar kring relations- och samhällsproblematik, finns ytterligare trenden att beröra och vidga motsvarande temaslingor via allt från gotiska romaner, vampyrböcker och fantasyskildringar till scifi-litteratur, dystopier, antiutopier, apokalyptiska framtidsvisioner.

Samtidigt kan dessa gotiska, scifi- och fantasyvärldar även bli flertydiga metaforer för nuets olika samhällsproblem, konflikter och katastrofteorier. Som exempel på litteratur av det här slaget kan nämnas Mia Francks Martrådar, Hannele Mikaela Taivassalos Svulten, Johanna Sinisalos Auringon ydin (Solens kärna).

Beträffande Francks och Taivassalos böcker fäster man sig ytterligare vid en genusaspekt i beskrivningen av maran respektive vampyren.

Livet och relationerna mellan djur och människa, analogierna mellan dem och vissa metamorfosiska aspekter finns i Laura Gustafssons Anomalia och de absurda novellerna hos Juhani Karila i Gorilla och Janne Huilaja i Hevonen (Hästen).

Tiina Lehikoinens diktsamling Samaan aikaan toisaalla (Samtidigt på en annan plats), som också ingår i kategorin gränsöverskridande litteratur med sin blandning av prosalyrik, kortprosa och lyrik samt en grafisk variation på textsidorna, närmar sig också delvis både det gotiska och animalistiska.

Samma sak beträffande paralleller till nuet ingår för övrigt också i en del historiska romaner som det finns massor av i fjolårets utgivning. Kanske författarna också här, genom att ta fram det förflutna, och dessutom i vissa fall också beskriva faktiska historiska personer, på olika sätt velat belysa relationer mellan förr och nu, dra paralleller till problem som också gäller i dagens värld. Här kan då nämnas allt från Riikka Pelos prisbelönade roman Jokapäiväinen elämämme (Vårt dagliga liv), Asko Sahlbergs Herodes till Sanna Tahvanainens Bär den som en krona.

Nuet och det förflutna

Prosan rör sig överlag i nuets traumatiserade, socialt och psykiskt borttappade tillvaro likt Johanna Boholms mångbottnade debutverk, relationsberättelsen Bygdebok, eller söker sig bakåt till det förflutna, antingen till tiderna kring vinter- och fortsättningskriget, till de traumatiska åren kring 1918 i Finlands historia eller längre bakåt ut i den övriga världen ända till antikens tillvaro.

Anu Juvonen beskriver 1980-talets förortsillamående i Lähiöoksennus (Förortsspya) medan t.ex. Tomas Jansson i debutromanen Batman bor inte här längre berör en jobbig uppväxttid.

Jenni Linturis Malmi 1917 (Malm 1917) närmar sig inbördeskrigets klasshat i beskrivningen av kollisioner mellan finskspråkig lägre klass och svenskspråkig borgerlighet, medan Tapio Koivukari i Käpykaartilaiset (Skogsgardisterna) tar upp fortsättningskrigets inte särskilt ofta noterade skogsgardister, soldater som deserterade och gömde sig i skogen då de var hemma på permission.

Närhistoria och släktband kommer fram i Vilja-Tuulia Huotarinens prosadiktverk Seitsemän enoa (Sju morbröder) och generationsskiften berörs i Malin Kiveläs Annastans. Johanna Holmström tar upp främlingsskap, kulturkrockar, etnicitet, det andra, att vara annorlunda, i Asfaltsänglar.

Ställningstagande essäistik

Essäistiken kan stoltsera med Leif Salméns politiskt ytterst kritiska samling Den underjordiska moskén och Anu Silferbergs smått absurda, ironiska Äitikortti (Mammakortet) om moderskapets våndor, klichéer kring födandet, moderskapet, könet.

Man kan således säga att litteraturen både är på väg åt olika experimentella håll och håller fast vid gamla mönster. Eller så rör sig litteraturen medvetet ambivalent, ironiskt och kategorilöst i ett form-, stil-, och innehållssökande fält där allt blir möjligt.

Elisabeth Nordgren
Skribenten är kritiker, ordförande för Finlands Kritikerförbund och var år 2013 medlem i urvalsjuryn för Runebergspriset.