Den österbottniska litteraturen är inne i en renässans, men samtidigt behandlas den ofta styvmoderligt på hemmaplan. Och vem är egentligen österbottnisk författare? Ralf Andtbacka försöker kasta ljus över några österbottniska litteraturparadoxer.

Hur ser den österbottniska litteraturen ut idag? Den frågan kan man naturligtvis ställa, men att försöka ge ett klargörande svar är förenat med komplikationer. Till att börja med, vad täcker ett sådant paraplygrepp egentligen? Vilken litteratur kan räknas som specifikt ”österbottnisk”?

Bör man ta med Maria Turtschaninoffs Arvejord (2022), som nyligen belönades med Svenska Yles litteraturpris? Detta verk är ”en förtrollande episodroman om människoöden i en liten österbottnisk by”, enligt förlagets presentation. Turtschaninoff har österbottniska släktrötter och äger numera ett hus i Nedervetil, men hon är uppvuxen i Helsingfors och bosatt i Karis.

Ifall vi kategoriserar Turtschaninoff som österbottning kan vi väl lika gärna ta med Kjell och Mårten Westö i samma svep eftersom de har österbottniska föräldrar, båda hemma från Kronoby? En sådan fräck kapning tror jag varken bröderna Westö eller deras läsare i gemen skulle trivas med.

Hur är det då med en författare som Elin Willows, som är bosatt i Vasa men född och uppvuxen i Sverige? Hennes rosade debutroman Inlandet (2018) är förlagd till Norrbotten, en miljö hon är förtrogen med. I uppföljaren Nya namn (2021) växlar orterna och berättarjaget anländer så småningom till Åbo. Fint så, men är detta österbottnisk litteratur?

Redan dessa exempel visar att etiketter är problematiska

Redan dessa exempel visar att etiketter är problematiska. När man väljer att använda en viss identifikations- eller platsmarkör återspeglar det olika föreställningar, som kan vara antingen medvetet ideologiska eller rent slentrianmässiga, och allting däremellan.

 

Österbotten som författarexportör

Österbotten har mer än tvåhundra år varit författarexportör, börjande med namn som Michael Choraeus, Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius. Ja, eventuellt kan vi gå ännu längre tillbaka, till Finlands första kända skriftställare, Jöns Budde, ibland benämnd Jönes Ræk, birgittinmunk i Nådendal under sent 1400-tal.  Budde, som översatte bibeltexter och teologisk litteratur till svenska och därtill skrev en biografi över den heliga Birgittas dotter den heliga Katarina, kan ha varit utgången från Vörå, men detta är inte slutligt lett i bevis.

Författarmigration fortsatte att gå i sydlig riktning under hela 1800-talet och vidare in på 1900-talet, med namn som Mikael Lybeck, Jarl Hemmer och R.R. Eklund och många fler. Det var mer eller mindre ofrånkomligt, finansieringen, institutionerna, förlagen och de ledande kretsarna fanns i Helsingfors. I viss utsträckning finns detta mönster kvar idag, även om en utjämning har skett.

 

”Utbildning i energi, finansiering och ledarskap”

Österbottniska ungdomar med författarambitioner söker sig gärna till Helsingfors och Åbo för att studera litteratur. Vasa har förvisso flera högskolor, men litteraturen spelar en mycket undanskymd roll, något som blev ännu mer påtagligt när beslut togs 2017 om att flytta all språkvetenskap på Vasa universitet till Jyväskylä, vilket suddade ut det svenskspråkiga inslaget på universitetet liksom de sista resterna av humanistiskt bildningsarv till förmån för en tidstypisk spetssatsning på ”utbildning i energi, finansiering och ledarskap”.

Litteraturen i Österbotten får inte och har aldrig fått den uppbackning och statushöjning som det innebär att ha en regional lärdomsinstitution där det är möjligt att bedriva studier i litteraturvetenskap som huvudämne.

 

Litteraturen ryms förstås med på ett hörn i utbildningen vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier på Åbo Akademis campus Academill i Vasa, men inte som självständigt ämne. Litteraturen i Österbotten får inte och har aldrig fått den uppbackning och statushöjning som det innebär att ha en regional lärdomsinstitution där det är möjligt att bedriva studier i litteraturvetenskap som huvudämne.

 

Utflyttare och kvarstannare

Att ungdomar söker sig bort handlar förstås inte enbart om studiemöjligheter utan om behovet att utvecklas och hämta intryck i andra miljöer. Österbotten är litet och trångt, särskilt när man är i den åldern då man vill pröva sina vingar och se hur långt de bär. Den litterära debuten sker vanligen efter flytten och detta påverkar ens relation till och beskrivningen av landskapet. Österbotten kan ändå ha en given plats i böckerna, samtidigt som dessa utforskar andra sammanhang, Lars Sund, Peter Sandström och Kaj Korkea-aho är exempel på detta.

Många förblir utflyttare, men det finns också de som kommer tillbaka; det gjorde Gösta Ågren, efter längre sejourer i bland annat Helsingfors och Stockholm, och skrev först sedan sina viktigaste verk, däribland den Finlandiaprisbelönade diktboken Jär (1988). Författare som Anna Bondestam och Inga-Britt Wik återvände på äldre dagar. Sedan finns det förstås de som endera har stannat kvar eller på allvar har gått in i författarrollen först efter det åter slagit ner bopålarna i landskapet, Ann-Luise Bertell, Christel Sundqvist och Ellen Strömberg, vinnare av Augustpriset och nominerad till Finlandiapriset för sin ungdomsroman Vi ska ju bara cykla förbi (2022), platsar i denna rätt vanliga kategori.

 

Bortom schablonerna

Föreställningen om Österbotten som periferi är väl inte helt ogrundad. Det ekonomiska och kulturella kapitalet har traditionellt funnits i Helsingfors och detta har präglat dynamiken i relationen. Men det finns också faktorer som komplicerar bilden liksom de flesta mytbildningar om vad Österbotten ”egentligen” är. Österbotten är inte statiskt utan har länge utmärkts av rörlighet, folk har flyttat, till Sverige, till Amerika och andra länder. På så vis har det funnits ett inflöde av idéer och intryck, genom kontakter, korrespondens och återvändare. Den geografiska positionen har också inneburit ett livligt utbyte med Sverige, i detta avseende är Österbotten ingen utkant utan befinner sig närmare den sverigesvenska kulturen än övriga delar av Svenskfinland.

 

Österbotten har överraskande många ansikten. Ingen som bor här känner igen sig i alla av dem och det behöver man heller inte göra.

Samtidigt är Österbotten inte längre så enspråkigt svenskt som många vill tro. Tvåspråkigheten vinner mark också här. Vasa är en av de städer som relativt sett tagit emot flest invandrare i Finland och också på andra österbottniska orter sker en motsvarande transformation genom inflyttningen. Det så kallade bibelbältet finns förstås kvar men täcker eller präglar inte hela landskapet. Österbotten har överraskande många ansikten. Ingen som bor här känner igen sig i alla av dem och det behöver man heller inte göra. Detta är något som kunde poängteras oftare, så skulle vi kanske slippa hela den fruktlösa diskussionen om vad som är genuint österbottniskt. Det finns ingenting sådant, liksom det inte finns någonting genuint finlandssvenskt. Frågor om identitet och tillhörighet är alltid mera sammansatta än så. Inser man inte och är öppen för detta kommer man aldrig förbi schablonerna.

 

2020-talet är inte 1970-talet

Ibland är förstås schablonmässiga föreställningar något man gärna håller fast vid, kanske för att de ger trygghet, inordnar världen på ett tydligt sätt. Något av detta anar jag mig till i en debattartikel som Vasabladets förre chefredaktör, författaren Dennis Rundt skrev (VBL 11.8.2021) efter att förlaget Marginal meddelade att man lägger ner sin verksamhet. Rundt kopplar detta till litteraturhistorien och de strukturella och regionala orättvisor som österbottniska författare länge kämpade för att korrigera.

Det verkliga grovarbetet gjordes på 1970-talet genom etableringen av Författarnas Andelslag som bidrog till att skapa en ny självkänsla och dynamik i den regionala litteraturen, samtidigt som det blev en kanal för nya författarröster, inte minst kvinnornas.

Konst uppskattar man när den finns på museum och litteratur är bra om den ger möjlighet till identifikation, eller vinner något fint pris

Men 2020-talet är inte 1970-talet. En orsak till att det är svårt för förlag i Österbotten att hålla ut är att de flesta regionala finansiärer, institutioner och medier är dåliga på att ta hand om och visa uppskattning för såväl regionens författare som andra aktörer i branschen.

Det finns en märklig njugghet i Österbotten och vad den beror på kan diskuteras. Kanske är det en del av en större problematik, som också har att göra med det ovannämnda ointresset för humanistisk utbildning, i kombination med en materialistiskt och instrumentellt färgad kultursyn (mer betonat på vissa orter än på andra). Konst uppskattar man när den finns på museum och litteratur är bra om den ger möjlighet till identifikation, eller vinner något fint pris. Men levande konstnärer och författare – not so much.

Förlagen har kommit och gått i Österbotten. Andelslagets korporativistiska förlagsmodell tappade styrfart under det alltmer individualistiska 1980-talet. Förlagsaktiebolaget Scriptum, som hade samkommunen (Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur) som största delägare, grundades 1987 och existerade i drygt tre decennier, en respektabel livslängd.

När de ursprungliga initiativtagarna var borta blev det successivt allt svårare att motivera för samkommunens representanter varför man överhuvudtaget skulle ha utgivningsverksamhet. Förlagsaktiebolaget gick i graven 2018 och förlagsnamnet och lagret övertogs av eldsjälen och kulturmotorn Anna-Lena Palomäki, som förutom att vara förlagschef också driver distributionstjänsten Oy Boklund Ab och är chef för Akademiska Bokhandeln Gros i Vasa.

 

Eldsjälarna och konsten att koka soppa på spik

Historien om de österbottniska småförlagen är i hög grad en historia om just sådana eldsjälar, en gör-det-själv-anda som både har sina styrkor och svagheter. En styrka är lättrörligheten och idealismen som kan åstadkomma mindre underverk med små resurser; en svaghet är att verksamheten vanligen är beroende av några få personers ork och engagemang. Det finns också gränser för hur långt man kan nå och hur länge man hålla på med ett sådant minimalistiskt koncept.

Men, om man är tillräckligt uthållig kanske man hittar en lösning till sist. Oy Boklund Ab är idag distributör för mer än hundra förlag och egenutgivare, de flesta finlandssvenska men verksamheten är tvåspråkig. Boklund gör en helt ovärderlig insats för den finlandssvenska litteraturen – detta är något som många, också i litteratursammanhang, inte till fullo har insett.

Det är inte missvisande att säga att det i allt högre grad är Österbotten som bär upp och förnyar den finlandssvenska litteraturen.

Ellips förlag, som jag startade 2010 tillsammans med min författarkollega Metha Skog, får ses som ett av dessa eldsjälsalternativ. Numera består redaktionen jämte mig av Ulrika Nielsen, som bor i Sundbyberg, Stockholm, och Catharina Gripenberg, som för några år sedan flyttade till Oxie, en förort till Malmö, efter att ha bott tio år i Köpenhamn.

Vi får ofta heta ”det österbottniska förlaget Ellips” och det har vi inget emot, vi bär epitetet med lätthet och utan minsta ängslan, men vi kan ändå ibland undra över varför det är så angeläget att geografiskt placera oss. Sällan talar man ju om det helsingforsiska förlaget Schildts & Söderströms exempelvis.

Sällan talar man ju om det helsingforsiska förlaget Schildts & Söderströms exempelvis.

Vi ger gärna ut österbottniska författare, om de håller måttet, och det gör de rätt ofta, för vi är inne i en renässansperiod. Det är inte missvisande att säga att det i allt högre grad är Österbotten som bär upp och förnyar den finlandssvenska litteraturen. I den mån vi har ett finlandssvenskt avantgarde har det österbottniska förtecken. I betraktande av detta blir den styvmoderliga behandling den österbottniska litteraturen bestås på hemmaplan ännu mer svårbegriplig.

 

Litteraturen som möte över gränser

Dennis Rundt skriver så här i sin artikel: ”Hur ser det samarbete med och inom den finlandssvenska stiftelse- och fondvärlden ut som åstadkommer en trygg kontinuitet i den österbottniska bokutgivningen? Stoltheten över ett tredje starkt finlandssvenskt förlag – vad får den kosta?” Stiftelse- och fondvärlden borde alltså ta mer ansvar för den österbottniska litteraturen. Detta håller jag med om, men en del annat i detta utkast känns diffust. Ett nytt österbottniskt förlag, vem ska komma ut där, enbart österbottniska författare? Så stor är den österbottniska begåvningsreserven inte och det är inte ens intressant att bara ge ut egna författare; inavel har alltid oönskade effekter. De flesta, och i ärlighetens namn bästa, författarna med österbottnisk bakgrund finns redan på andra förlag och där får de gärna stanna kvar och säkra diversiteten.

Det intressanta uppstår i mötet mellan olika författare, genrer och platser och om det är något som vore värt att eftersträva så är det att skapa förutsättningar för sådana möten.

Det intressanta uppstår i mötet mellan olika författare, genrer och platser och om det är något som vore värt att eftersträva så är det att skapa förutsättningar för sådana möten. Det behövs inte nödvändigtvis någon tung struktur och logistik för att förverkliga detta, det behöver inte ens vara särskilt kostsamt. I Österbotten finns redan det mesta som krävs för att åstadkomma ett mer aktivt och vitalt litteratursamarbete, det mesta handlar om vilja – och ett uns vision.

Vidare: det är föga konstruktivt att tala om ämnen som identitet och litteratur i essentiella termer. Den österbottniska litteraturen, om vi nu vill fokusera på den, behöver vara generös och inkluderande för att utvecklas; det handlar inte så mycket om vad man är eller inte är utan om att göra och möjliggöra saker.

I den processen kan det också hända att man får syn på sig själv.