Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Pavlovs hundar

Maria Säkö, 18.1.2016

Jag märker att jag allt oftare tänker på vem kritikerna skriver för. Som nybörjare i mitten av 1990-talet gjorde jag inte det. Då var en av mina viktigaste inspirationskällor kritikern och litteraturforskaren Lasse Koskelas kritikkurs vid Helsingfors universitet.

Kursdeltagarna uppmuntrades att erbjuda sina texter till olika tidningar utan att förakta något enda medium. För en av studenterna föreslog Koskela City-lehti, Parnasso för en annan, för en tredje Anna. Det viktiga var att man genom sin sakkunskap och sitt eget personliga sätt att skriva och tänka kunde få in en fot på lämpligt ställe och för en passande publik.

Samtalet om konstverken stannar på slogannivå när kulturredaktörens främsta källa till kunskap om konstverken är pressmeddelanden.

Det var uppenbart att branschkännedom var något man uppskattade och att man väntade sig att den skulle få synlighet i människornas vardag, i morgontidningen, i damtidningen man bläddrade i på gymmet och bland skvallret i kvällstidningarna.

Kanske kursen gav en alldeles för idealiserande bild av hur man värdesätter sakkunskap i det dagliga livet, men alltnog, den gav en självförtroende och en tro på att en kunnig konstkritik är nödvändig för att vi ska förstå vad som händer i världen.

Nu, då mer än tio år har gått, har kritikernas ställning blivit mer trängd. Kritikern är inte längre en viktig röst i ett eget medium utan mer sitt eget universum, sitt eget varumärke. Kritikern är mer ensam och måste allt oftare fundera över vem kritiken skrivs för, och varför. Hur skulle kritikern kunna skapa dialog i en värld som består av talking heads som håller sina egna monologer?

Samtidigt som den professionella kritikens inflytande minskar, poängteras expertisen och förmågan att bedöma och värdera konstnärliga alster. Kritikerns betydelse som annat  än den som lyfter fram kända konstverk blir större. På samma sätt växer kritikerns inflytande som något annat än presentatör av bekanta tolkningsramar och färdigt tuggade synpunkter.

Detta betyder inte nödvändigtvis att kritikerna är de som ska avslöja att kejsaren är utan kläder. Kanske kritikern helt enkelt är den som lägger märke till nyanserna i konstverket när det som medierna, producenterna och konstnärerna själva har att tillägga snarare döljer än avslöjar.

Om kritikern inte har sakkunskap finns det inget som kan kompensera. Att odla adjektiv som ”magiskt” eller ”briljant” eller att i detalj bena ut ifrågavarande konstnärs kaffepreferenser eller barndomstrauman fungerar inte. Samtalet om konstverken stannar på slogannivå när kulturredaktörens främsta källa till kunskap om konstverken är pressmeddelanden.

Då väcker konstnären eller verket en reaktion som är typisk för Pavlovs hundar, det betingade dräglandet tar aldrig slut.

Kritikerna ska skriva om konsten, inte om konstnärerna.

Konstnärerna lider av sloganfixeringen och av att allt presenteras som personporträtt. När kritikerns position förvandlats från maktutövare till mångfaldens försvarare poängteras mer än tidigare att kritikern och konstnärerna befinner sig på samma sida, på konstens sida. Kritikerna ska skriva om konsten, inte om konstnärerna.

Roland Barthes anser att något av det viktigaste i skönlitteraturen är att den hjälper en att leva i samklang med nyanserna, att ge dem och detaljerna en mening också i livet. Litteraturen motverkar alltså dogmatism. Om konstdiskussionen plattas till och blir slagord, talar den inte längre om konsten och arbetar inte för den, utan motarbetar den, eftersom det slagordsaktiga förändrar vår uppfattning om världen i en dogmatisk riktning och gör den genomförklarad, till och med fascistisk.

Kritiken i de traditionella tryckta medierna minskar, men detta kan ändå ge en möjlighet att uppfinna kritikeryrket igen. Det dialogiska, ett tankearbete som utförs tillsammans, och samtalet mellan konstnär och kritiker, är olika möjligheter som man oftare borde dra nytta av.

Hurudan är då en kritiker som inte fungerar som en pavlovsk hund? Där har också konstnären och kritikerna mycket gemensamt. Liksom konstnären sätter kritikern sin person på spel, kritikern är ingen forskare utan en person som går in i själva konstupplevelsen. Kritikern har sin egen smak, sin personhistoria och sin erfarenhetsvärld. Dessutom skriver kritikern som medborgare och människa om vad konsten enligt honom eller henne berättar om världen och samhället i ett givet ögonblick. Ett bra exempel på en betydande kritikergärning i dag är Maggie Nelsons texter.

Nelson, poet-essäist-kritiker från USA, skriver allt med samma röst. Det gäller essäerna, kritiken, dikterna och facktexterna. Det är enastående inspirerande. Hon delar inte sin stil i olika fack enligt olika schabloner, utan spränger i stället genregränserna vad än hon tar sig för. Hon har en egen röst, hon har inte anpassat sig efter någon annans villkor utan förändrat och prövat villkoren med sina egna texter.

Hennes egen röst konstitueras just av att hon känner att erfarenheten är utgångspunkt för all kritik och allt tänkande. Men hon stannar inte i en enskild känsla utan granskar tålmodigt vad erfarenheten innebär och vad den har för konsekvenser i världen.

Kulturen är demokratins hörnsten, för att den hjälper oss att förstå andra sätt att vara och tänka.

Den essäistiska kritiken visar hur mångfacetterat kritiken kan analysera all mänsklig aktivitet. Kritiken äger inte rum i en egen estetisk lekhage och den är inget egoprojekt. Att skriva om konst är alltid att vara människa och medborgare.

I sitt verk Not for profit påminner filosofen Martha Nussbaum om att kulturen är demokratins hörnsten, för att den hjälper oss att förstå andra sätt att vara och tänka. Kritikern i dag har ett viktigt uppdrag i att värna den hörnstenen.

Kritikern vet kanske inte för vilket publiksegment han eller hon skriver. Människan måste vara målgruppen.

Maria Säkö

Dans- och teaterkritiker

Ordförande för SARV, Finlands kritikerförbund