Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

I pojkskola med Per-Erik Lönnfors

Sunniva Ekbom, 30.12.2005
Per-Erik Lönnfors: Svenska talande sämre folk s., Söderströms 2005

Per-Erik Lönnfors (f. 1935) både trevliga och mindre trevliga minnen från uppväxten i Helsingfors är alltigenom lärorik och underhållande läsning. Svenska talade sämre folk är en välkommen uppväxtskildring från de lägre finlandssvenska samhällsklasserna, så sällan belysta i vår litteratur.

Lönnfors briljerar med sin bitska humor och med sin förmåga att återge anekdoter med träffsäkra repliker på det slangspråk som talades i det efterkrigstida Helsingfors. Berättelsen slutar när huvudpersonen är tjugo, har klarat av militärtjänstgöringen, och när en dröm om att försörja sig genom att skriva, vilket han även kom att göra. Lönnfors, som också skrivit en pjäs som satts upp på Svenska teatern, avgick 1996 med pension från tjänsten som chefredaktör för Finska notisbyrån.

Tillägnad minnet av storebror

Familjen Lönnfors hade tre söner, av vilka två överlevde barndomen. Till Per-Erik Lönnfors tragiska minnen hör hur lillebror drunknade på isen utanför Helsingfors där han åkte sparkstötting med sin kamrat. Förhållandet till storebror Rainer blev desto viktigare, och är en av hörnstenarna i denna uppväxtskildring. Rainer var en god idrottare och slutade som rektor för den skola han själv gått i, Revan. Författaren har tillägnat boken minnet av Rainer.

Naturligt nog handlar mycket om tiden i skolan. De dråpliga skolminnena från Revan, skolan för arbetarklassens barn, får mig att le och tänka på rikssvenska kåsören Kar de Mummas skolminnen samlade i volymen Två år i samma klass. Själv var Per-Erik inte precis ett skolljus, men stannade bara en gång på klassen. Läxor läste han på rasten. Det var en bra skola för hans blivande yrke, kommenterar han. Som journalist skulle han ofta inhämta kunskap på kort tid. Revans pedagoger var inte de bästa, naturlig respekt åtnjöt de sällan av adepterna, och kroppsaga var tillåten. Men utbredd pimsning mellan eleverna förekom inte, vilket det kunde göra i rikemansskolorna.

Svettiga fotbollskläder

På pojkars vis umgicks han ofta med jämnåriga i sportsammanhang. Per-Erik var en god idrottare som gick i sin storebrors fotspår. Roligt är hans minne av Claes Andersson som tränade fotboll i hel och ren fotbollsuniform mol allena i skvären på Högbergsgatan. Den lille blekfete pojken kom från en så helt annan värld än Per-Eriks, där man spelade matcher i färdigt svettig fotbollsuniform. Ett liknande minne har Lönnfors av Jörn Donner.

När Per-Erik Lönnfors gick i skola var elevsammansättningen mer eller mindre homogen. Föräldrarna till barnen i Revan tillhörde arbetarklassen. Någon enstaka pojke kunde hamna där efter att ha blivit relegerad från en annan skola. Under sin tid i militären kom Per-Erik dock i kontakt med ”typiska” finlandssvenskar från Brunnsparken, såsom Casimir Ehrnrooth, den legendariske skoleleven som vägrad inträde till Adlons bar lär ha sagt: ”Mitt Namn är Ehrnrooth, och det betyder pengar.”

Intresset för litteratur väcktes ganska tidigt hos Lönnfors. En släkting som jobbade på tryckeri gav bokpaket till julen och Richardsgatans bibba fanns nära till hands. I gymnasiet läste han klassikerna och skulle gärna ha velat sikta in sig på studier i litteratur och psykologi, men fastnade ändå för studier vid Hanken.

Sommarparadiset i Hertonäs

Också i denna uppväxtskildring finns ett sommarparadis. Och till skillnad från så många andra omskrivna sommarparadis fanns detta inte i den finlandssvenska skärgården, utan i Hertonäs, på det bördiga kolonistugeområdet vars skörd såldes för att dryga ut hushållskassan. Helt ljuvligt är det språk som Per-Erik talar med kompisarna från den finskspråkiga arbetarklassen, grannbarnen sommartid. Mellan fotbollsträningarna på ängen simmar man flitigt och tid finns också för läsning på vinden.

Kapitlet flickor är mycket kortare än utvikningarna om idrottsliga bragder. För en pojke i pojkskola som inte fick gå i dansskola var det inte så lätt. Avskräckt från att allt för ivrigt slå följe med flickor blev han även av alla historier om tonårsgraviditeter och av det starka känsloengagemang som ett förhållande förde med sig. Men visst får läsaren följa med huvudpersonen ut på dansgolvet, efter att Per-Erik tagit fem – mycket dyra – privatlektioner i dans.

Läsningen av Lönnfors efterkrigstida minnen kan jämföras med Vivi-Ann Sjögrens memoarer. Båda tillbringade några år som krigsbarn i Sverige och båda hade driftiga mödrar som sålde på torget och uppnådde hög ålder. Sjögrens minnen har ett mer rosa skimmer än Lönnfors kargare uppväxt i en familj där pappan söp och ibland övernattade i butkan. Föräldrarnas äktenskap slutade i skilsmässa när sönerna vuxit upp.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto