Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Det närmaste vi kan komma

Ann-Christine Snickars, 22.2.2013
Peter Mickwitz: Passport Somaliland 53 s., Ellips 2012

Passport Somaliland av Peter Mickwitz är en viktig liten bok, liten till sitt yttre format, den ser ut som ett pass. Man kan ha den i fickan, och det är bra, för man behöver läsa den länge och omsorgsfullt. Man behöver låta texten vänta, låta den invänta en, gå tillbaka, ta om.

Somaliland finns. Men Somaliland är inte erkänt av omvärlden, fastän man har alla attribut en stat behöver. Passport Somaliland som tar sats där, är en essä, en samling anteckningar om det som finns och inte finns, främst om språket, utgående från varierande perspektiv: nationens, individens, filosofins, poesins, kanske till och med kärlekens.

Bitar ur Passport Somaliland kan också läsas på Peter Mickwitz blogg som heter ”Cirklar runt detta utanför” och som är värd att hålla kontakten med. Kontakt med intellektuella personers tankar och skrift, kontinuerligt och i olika medier, sådant som sätter igång ett eget tänkande, är ju en sällsynt lyx, trots att det kanske inte skulle behöva vara det. I samma stund som jag skriver det förstår jag att det kommer att bli en ännu större lyx; resonemang om litteratur och kultur har krav på sig att vara trevliga och i viss mån underhållande, alltid omedelbart begripliga. Att programmatiskt inte underordna sig det är ganska modigt.

Passport Somaliland är en samling anteckningar om det som finns och inte finns, främst om språket, utgående från nationens, individens, filosofins, poesins, kanske till och med kärlekens perspektiv

Den femtonde februari knotar Mickwitz i sin blogg över att det gått trögt med recenserandet av hans böcker i tidningarna. Hösten 2012 har han kommit ut med två böcker, diktsamlingen som du gör dina cirklar runt detta utanför (Schildts & Söderströms) och Passport Somaliland (Ellips). Citat ur bloggen:

Förklaringar jag hört till det gått så här för mina böcker är bland annat att man blir recenserad – snabbare, alls? – om man känner kulturredaktörerna, och att det råder kaos på kulturredaktionen (Hbl). Den förstnämnda förklaringen är om den är sann helt beklämmande i den nästan endimensionella verklighet den finlandssvenska litteraturen kört in sig i: ett förlag, en tidning, en litteraturredaktör o.s.v. Ett vänskapsvälde är det man då allra mest måste akta sig för att upprätta: det är oerhört lätt hänt att det icke-vänliga blir helt lämnat utanför i en alternativslös situation utan distans mellan aktörerna, för att inte tala om hur det påverkar hela litteraturens samhälleliga och konstnärliga kvalitet om drivkrafterna för den kritiska verksamheten är nära personrelationer i ett läge där personerna är oerhört få.

Det är viktigt att peka på detta, lite trist att det är författaren själv som måste göra det. ”Om när böcker försvinner” heter blogginlägget, det sitter organiskt ihop med Passport Somaliland.

Vårt land – Suomaliland

Passet blir också är vårt, det räcker bara några få sidor så har Somaliland blivit Suomaliland, vårt land. ”Vårt land”, man får själv höra citattecknen. Mickwitz tampas med Runeberg, nationalskalden. Nationalstaten, eller fantasin om den i dag, nationalismen är den huvudsakliga måltavlan i Passport Somaliland. Metoden är att blanda historiska fakta och personliga reaktioner, i texten varvas ibland ganska torra textbitar med glödande utbrott, aforistiska utrop. Mickwitz är också bevandrad i historia, även naturhistorien intresserar, och filosofer som t ex Maurice Blanchot, som sysselsätter sig med litteraturens uppdrag och möjligheter. Det är en omväxlande text, djupt personlig och – faktiskt spännande.

Det krävs en del energi för att komma ut ur tidens lama diskussioner om nationalitet och mångkultur och den finns här. Passport Somaliland är mycket på en gång: politisk analys, poetik och väckelsepredikan:

Tron på att det finns något som inte är multikulturalism – det vill säga tron på monokulturalism – är inte bara irrationell utan också hysterisk, och om man alls någonsin överhuvudtaget kan använda ordet ”störd” så är det i det här sammanhanget.

Det är arrogant och känslosamt, men redan på samma uppslag hittar man en annan ton:

Heterogent är ett mycket gott självändamål. Det är ett självändamål som leder till gott som är ett mål, mycket mera för andra än en själv.

Språket – mellanrummet

De här kasten kan vara nyttiga för att vidmakthålla ens allmänna vakenhet, dessutom leker de lite med gångna tiders högtravande samhällsförbättrarretorik, liksom själva ramberättelsen; passet från det ignorerade landet Somaliland är en liten lek med ett annat litterärt pass, Majakovskijs stolta pass. Den jämförelsen gnisslar givetvis, det ska den göra.

Den antinationalistiska diskussionen går över i en språkdiskussion som känns utmanande och användbar. Den flätas ihop med resonemangen kring ensamhet och gemenskap, den gränsen, det rummet: ”Språket är mellanrummet som ingen äger.”

Språkdiskussionen har också en historia, det är Tysklands och det är Finlands, i Finland formuleras den bl a av Snellman. Förkortar man resonemanget ganska hårt är man redan där framme vid vårt Finland, ”Europas ensammaste land”.

Allt som sägs här är på yttersta allvar, och var och en borde söka upp det

Mickwitz hittar ett slags motgift till det hos Georges Bataille, där han talar om suveränitetens omöjlighet och – förmodligen – kommunikationens omöjlighet. Men sedan kommer han (igen) till poesin: ”Poesi är när språket mot min vilja uppsöker andra världar, på väg mellan mig och dig; omöjligt utan dig och omöjligt att beskriva dig.”

”Språk börjar (jag) och slutar (du) i ensamheten, samtidigt som språket inte är möjligt om man är ensam.” När man läser det är man på passets sista uppslag. ”Jag tror …” inleds nästsista stycket, det kan gå att kalla det credo. Det är en avslutning som är logisk och vacker och närgående, en plats det är värt att stanna  upp vid. Allt som sägs där är på yttersta allvar, och var och en kan söka upp det. Jag citerar bara den nästsista meningen: ”Det svåra är det närmaste vi kan komma: det ofasta, det svindlande.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto