Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Fadern, sonen och manlighetens anda

Tom Karlsson, 21.11.2008
Peter Sandström: Gigant s., Schildts 2008

Det är inte bara jag som denna höst tvingats fundera på den finska mannens väsen. Manlighetens mörka sida tycks i Finland vara utvecklad in absurdum. Skolmassakrer, familjemord, kvinnomisshandel och självmord är de mest extrema exemplen på den aggressiva maskulinitetens tragiska följder. Inom normalitetens gränser ryms en vardagsfascism som håller manlighetens minerade gränser slutna som koncentrationsläger.

I Peter Sandströms roman Gigant får Isak Veege i uppdrag av professor Lamberg att göra intervjuer för ett forskningsprojekt om manlighetens historia, nuläge och framtid. Om jag tolkar Gigant rätt, så är det också det romanen gör. Isak Veege har varit författare, men misslyckats med att få en förläggare till sin roman ”En kvinnas själ”. Hur det blir med Isak Veeges rapport om manlighet lämnas öppet i romanen. I vilket fall som helst tänker han inte lämna över materialet att tolkas av doktoranderna. I stället för en roman om en kvinnas själ, skriver han om manlighetens anda.

Så är det också med Peter Sandström. Jag började läsa hans roman ur ett sociologiskt, feministiskt mansforskningsperspektiv och trodde att jag på så vis hade en lämplig tolkningsmodell att placera in romanen i. Men, Peter Sandström är som författare en hård man och gör det aldrig lätt för sina läsare. Han lämnar inte över sin roman att tolkas av doktoranderna. Min tolkningsmodell fungerade inte och fortfarande nu, då jag skall recensera romanen, känner jag mig osäker och skakad av läsningen. Jag har inte lyckats formulera en lämplig tolkning att placera texten i, för att lugnt kunna gå vidare till nästa bok. Mina tankar irrar kring och blandar samman texten med egna erfarenheter, fantasier och (mar)drömmar. Vad jag ändå vågar säga är att Gigant handlar om manlighet och att det är en stark roman, väl skriven och skickligt strukturerad.

Kedjan av manlighet – tre generationer

I likhet med forskningsplanerna finns det i romanens manlighet tre tidsplan, män från tre generationer. Nutiden står då för Isak Veege och hans kompis Hans-Martin, även kallad Margarita, eller krigaren. Historien representeras av deras fäder och av Isaks mors älskare. Framtiden finns hos Margaritas son Ira, eller Lemmy som han kallas och en grupp dagisbarn Isak spelar magiker inför. I den här kedjan av manlighet transporteras ett svart hål, en djup depression sammanblandad med ett växande latent våld. Mannen, som gigant, är en stenkoloss, eller en rustning innehållande inget annat än ett destillerat mörker.

Mannen fungerar endast då han placeras i en situation och en roll utan alternativ, som t.ex. soldat eller fotbollsspelare. Det är ändå alltid fråga om korta stunder av funktionsduglighet. För det mesta flyr Sandströms män och pojkar. De håller sig undan och iakttar. De verkar i en rörelse mellan sadism och masochism. Det gäller att utvecklas från den som blir slagen till den som slår. Så ser också deras ”kärleksliv” ut. Det växande latenta våldet som finns i Sandströms roman känns obehagligt också vid läsningen. Författaren använder sig här skickligt av en cineastisk klippteknik. Då stämningen nått fram till sin bristningspunkt, låter Sandström inte våldet krevera, utan byter scen och låter temat få en ny manifestation.

Att klä sig i olika manligheter

Männen försöka klä sig i olika manligheter, som kapitlen ger vid handen: älskaren, krigaren och magikern. Någon större framgång har de inte i dessa roller, utan konstruktionerna faller. Manligheten är en skranglig konstruktion. Män som faller är därför återkommande scener i romanen. Och det är väl denna dystra bild av mannen Sandström vill förmedla med sin roman. En dyster förvuxen gestalt, som förgäves irrar kring för att finna en livsuppgift. Kanske man kan dra paralleller till Susan Faludis bok Ställd, som handlar om en manlighet utan funktion i det nya samhället, men man kan också som Isak Veege hålla mannen utanför forskarnas tolkningar och låta romanen vara roman, för det är den med stor styrka.

Peter Sandströms beskrivning av manlighetens skymning är skrämmande i sin depressiva intensitet och något hopp om en förändrad manlighet ser jag inte. Romanen slutar med en bild av giganten i en situation då han just skall misshandla en annan man: ”Mannen vänder sig om, men han ser kanske inget annat än mörkret. Det finns inte mycket annat kvar när jag är där. Jag fyller upp hela rummet.”

Sedan klipps scenen av och scenen förbyts till en helt annan situation och författaren skriver ännu en sista mening: ”Barnen skrattar.” För att göra min läsning litet mindre hopplös, väljer jag att bortse från satsens kontext och ser den som att en ny generation av pojkar och flickor lär sig att skratta åt mannen som gigant. Giganten faller. Älskaren faller. Krigaren faller. Magikern faller. Barnen skrattar. ”Barnen skrattar.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto