Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Förluster i en kretsloppspark

Freja Rudels, 1.1.2021
Peter Sandström: Kärleken är ett tamdjur 198 s., Schildts & Söderströms 2020

 

”Det svåraste av allt är att göra det som gränsar till nästan ingenting.” Det ska Performancekonstnären Marina Abramović ha sagt, om man får tro Godnattsagor för rebelltjejer 2. Detta guldkorn från högläsningen med min egen rebelltjej tränger sig på i läsningen av Peter Sandströms roman Kärleken är ett tamdjur.

Författaren kan nämligen konsten att göra det som gränsar till nästan ingenting och jag tänker att Abramović nog har rätt i att det är det svåraste av allt. Åtminstone är det svårt för mig som läsare att beskriva. Ett efter ett får jag rata orden kritikerhjärnan krystar fram. Inför nästan ingenting ter sig det mesta klumpigt, tillgjort eller övertydligt. Inför den värld Sandström gestaltar blir orden närmast överflödiga. Och ändå är hans värld en värld av ord. Det är konst. Eller kanske magi.

 

Mellan Åbo och Nykarleby

I Kärleken är ett tamdjur snurrar tillvaron kring en bekant axel. Sandström återvänder till barndomens Nykarleby och vuxenlivets Åbo och sin egen existens som ett konstant läckage mellan dessa poler i tid och rum.

Den här gången är nuet en snart sextioårig mans. Han har diffusa hälsoproblem, dricker för mycket och ägnar sig åt synnerligen valhänt vänsterprassel, allt medan hans nära relationer glider allt längre ifrån honom.

Den här gången är nuet en snart sextioårig mans.

Hustrun Darling och den snart vuxna dottern Bonnie avlägsnar sig mentalt och också rent fysiskt längs Transsibiriska järnvägen. Mamm i Nykarleby, den eviga krutgumman, verkar obönhörligen vara på väg mot sitt slut. Och relationen till syster, som en gång varit nära och självklar, är plötsligt tyngd av vuxenansvaret för mamman, av plikter, förväntningar, tillkortakommanden och närvaron av åldrande kroppars egenheter.

 

Återvinningens besvärjelse

Vi som har läst Sandström förut känner mamm och syster och Bonnie och Darling (även om kär fru haft många namn). Sandström inte bara återvänder, han återvinner. När romanens Sandström ska göra sig av med en gammal dator och tar sig till en återvinningscentral möts han av en ”kretsloppspark”.

Själv hade jag inte hört ordet förr, men Google upplyser mig om att det är en i Sverige utbredd eufemism. Den passar utmärkt för det sandströmska författandet. Ordet fångar den vilja till skönhet som genomsyrar hans blick. Den han anlägger som värn mot förgängligheten.

Sandström inte bara återvänder, han återvinner.

Å ena sidan är det just den oundvikliga förlusten han tematiserar. Å andra sidan är det den han besvärjer med sin återvinning. Här blir konkreta föremål som ett växthus med söndriga rutor, en välfylld garderob från ett liv på upphällningen och vigselringar som inte längre vill hållas på till monument över en paradox: Allt försvinner men allt blir också kvar, och själva meningen avhängig av vad vi gör med detta.

 

Ett kretslopp som trotsar smärta

På knä under den döende mammans säng, sida vid sida med en av hemtjänstens många Nightingales, letar romanens Sandström efter vigselringarna och finner en värld av dammiga leksaker och bortglömda julklappar vars mening än en gång flämtar till under hans blick, i den korta stund han dröjer vid dem och ger dem ett minne.

Det är smärtsamt poänglöst med föremål som inte längre behövs, med vigselringar som glider av i takt med att köttet krymper in mot benet och förtätas mot sitt slut. Sandströms kretslopp, hans återvinningsgärning både blottar och trotsar den smärtan.

I det här sammanhanget är det kanske på sin plats att påpeka att Sandström nog slarvar en del med sorteringen. I romanen kastar han allt avfall som produceras hos konvalescent-mamman i kärlet för brännbart, men lyfter sen över två påsar till bioavfallssidan för syns skull.

vigselringar som glider av i takt med att köttet krymper in mot benet och förtätas mot sitt slut

Jag har på känn att författaren Sandström också bär omsorg om jämvikten och tar sig liknande friheter i sin autofiktiva kretsloppspark. Sandströms berättande är inte att lita på, men det hindrar en inte från att tro honom. Jag tror definitivt på hans försök att förklara kärleken. Jag tror att han försöker ta sig så nära han bara kan komma.

 

Ett tillstånd utanför tiden

Kvinnorna spelar alltid en avgörande roll i Sandströms texter och det gör de alldeles särskilt i Kärleken är ett tamdjur. Här är han helt prisgiven kvinnorna i sitt liv och också förpassad till en plats som ofta innehafts av kvinnor.

Han är den som ställer nejlikor på bordet för att välkomna Darling hem från arbetet som gästforskare i Sverige. Han är den som sköter tvätten, som håller eld i spisen, som upprätthåller hemmet och väntar på att någon ska återvända eller gå, växa ut och bort.

Platsen behöver förstås inte vara kvinnans – det visar inte minst Sandströms text där ingen kvinna håller sig till hemmets sfär – men den är av hävd kvinnligt kodad.

Den tycks lösgjord från den lineära tid av produktivitet, utveckling, framsteg och självförverkligande som präglar samhället i stort. Den är fokuserad på att upprätthålla och bevara, också det som är dömt att gå förlorat: de växande och de döende. I hemmet – eller hemmen – har Sandström hittat ett tillstånd liksom utanför tiden varifrån han varseblir dess framfart.

 

Ett tamdjur som tappat bort sig

Romanens Sandström har haft framgångar, men de omtalas alla i imperfekt. Han har lämnat ordförandeskapet i författarföreningen och gett sin sista damtidningsintervju. Han tycks övertygad om att hans professionella blomstring är förbi.

Beslutet att svara på de 29 kontaktförsök som damtidningsreportaget genererat framställs som ett famlande efter ett sista halmstrå av en karriär förpassad till återvinningen.

Kvinnojägaren Sandström visar sig vara en sällsamt misslyckad figur, renons på jaktinstinkt och handfallen inför bytet. Det blir komiskt tydligt när han ligger och känner sig obekväm bredvid en brevskriverska i ett hotellrum i Björneborg och hon sammanfattar situationen med ett ”murehdin”. Han är ett tamdjur som tappat bort sig, eller en Sandström som hamnat utanför sin kretsloppsbana. Han är helt enkelt inte gjord för Björneborgs-eskapader, eller för tältnätter i Koli, som den sista kvarvarande beundrarinnan vid namn Karhu ihärdigt insisterar på. Han ska inte fälla några björnar. Han ska åka hem. Till Darling. Eller till mamma.

Han är helt enkelt inte gjord för Björneborgs-eskapader, eller för tältnätter i Koli

”Ho ska du klaar de utan me”, undrar hans mamma, och läsaren med henne.

Förlustens dimensioner står i proportion till närheten och Sandström behöver inte mer än ett ”Ho ska du klaar de utan me” för att vi ska förstå att den är oändlig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto