Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dansvänliga klagosånger

Maria Lassén-Seger, 11.3.2011
Petina Gappah: Sorgesång för Easterly 292 s., Albert Bonniers förlag 2010 Kääntäjä(t): Helena Hansson

Noveller är som bäst destillerade romaner, koncentrat av hela livsöden, fångade i ögonblicksbilder som rymmer långt mer än det korta formatet antyder. Det gäller Jhumpa Lahiris noveller, Chimamanda Ngozi Adichies senaste novellsamling The thing around her neck (2009, Det där som nästan kväver dig, 2011) och nu Petina Gappahs An elegy for Easterly (2009, Sorgesång för Easterly, 2010).

Petina Gappah, författare och bloggare samt utbildad jurist bosatt i Genève men med rötterna i Zimbabwe, debuterade 2009 med novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Många av berättelserna har publicerats enskilt tidigare, men nu samlats i en enda bok som gjort ett segertåg över världen. Året därpå kom boken på svenska smidigt översatt av Helena Hansson. Den svenska utgåvan citerar översvallande recensioner och självaste nobelpristagaren J.M. Coetzee, som förutspår författarinnan en lysande framtid. Boken vann The Guardian First Boook Award 2009 och har redan getts ut i åtta länder.

Bitterljuva berättelser

Sorgesång för Easterly är en samling bitterljuva berättelser, ofta med en ironisk twist, där personliga människoöden avtecknar sig mot bakgrund av Zimbabwes politiska historia. Det som förenar novellerna är att de handlar om människor som på olika sätt är offer eller överlevare i ett land där frihetslängtan och makthunger inte farit varsamt fram med sina medborgare. Boken inleds med Jane Hirshfields dikt ”Optimism” om att beundra anpassningsbarheten hos allt levande, den flexibla envishet och ihärdighet som lett till själva arternas uppkomst. Så är flertalet av Gappahs karaktärer också seglivade överlevare som inte saknar känsla för det tragikomiska, eller som en av hennes så typiskt cyniska berättare konstaterar: ”Livet är ett enda stort skämt på mänsklighetens bekostnad”. Gappahs öga är skarpt och det är just i persongestaltningen hon tar hem sina största poänger. Hennes karaktärer gör intryck, och stannar kvar långt efter avslutad läsning. Jag har läst många och långa romaner där huvudpersonerna bleknat bort betydligt snabbare än merparten av de öden jag möter i Gappahs nerkokade noveller.

Gappahs karaktärer är seglivade överlevare med känsla för det tragikomiska.

Många av de starkaste berättelserna har nyktert cyniska jagbetraktare som sett sina drömmar smulas sönder men härdat ut. Detta gäller inte minst änkan i inledningsnovellen ”När sista taptot ljuder” som iakttar piruetterna kring sin mans statsbegravning. Lurad in i äktenskapet av en man som påstått sig vilja ha en jämlike, men som vid återkomsten till hemlandet visat sig ha fru och barn och vad tiden lider allt yngre flickvänner, väljer hon trots allt att förbli fru till en mäktig man med alla de ekonomiska fördelar det innebär. Så sviker även hon sina ideal och blir en del av landets korrumperade överklass. Mannens begravning, hans påstådda hjältestatus och landets sorg – som bara är en kuliss utåt – blir, sedda med hennes ögon, en svidande uppgörelse med en korrupt nation som drabbats av minnesförlust, där det framför allt gäller att se om sitt eget hus, där statsunderstödda skönhetstävlingar förser de mäktiga männen med nya älskarinnor och t.o.m. fotbollsresultaten är fixade på förhand.

Lyxhustrur och hembiträden

Novellerna handlar om såväl kvinnor som män med varierande bakgrund och samhällelig status, men det är kvinnoödena som står i förgrunden. Gappahs kvinnor kommer från alla samhällsskikt, de är allt från utsatta offer till tuffa överlevare – bittra, galna, desperata och målmedvetna. De finns i den innersta kretsen, ”i den gyllene triangeln” som lever lyxliv i ett land som svälter. Utåt sett är de lyxhustrur, men under ytan är de förlorare i ett patriarkalt och korrumperat system där de tvingas leva med notoriskt otrogna män och klamra sig fast vid sina shoppingresor till Sydafrika för att döva rädslan för att bli utbytta mot allt yngre kvinnor. Andra kvinnogestalter har återigen ambitioner och inger respekt, som moster Juliana som berusad av tidsandan (drömmen om ett fritt och jämlikt Zimbabwe innan Mugabe) ger sin indiske chef på käften.

Det finns de som faller offer för den kompakta tystnad som råder kring krigets vansinne och den stora sjukdomen med det lilla namnet.

Men det finns också de som får sina drömmar om utbildning och karriär grusade av släktingar som åker utomlands, ljuger om sina framgångar i väst och förskingrar familjens pengar. Och det finns de som faller offer för den kompakta tystnad som råder kring krigets vansinne och ”den stora sjukdomen med det lilla namnet” som alla känner till men ingen nämner vid namn. SisiBlandina, det unga hembiträdet från Lalapanzi, gör det som unga, naiva flickor uppmanas göra för att hålla gerillasoldaterna sällskap och betalar ett högt pris medan Rosies brudgums spruckna, skära läppar vittnar om att bröllopsgästerna snart kommer att vara gäster på hennes begravning. Styrkan i de här porträtten är att de varken är sentimentala eller fördömande. Gappah varken förskönar eller moraliserar, hon gestaltar den krassa verkligheten för människor som gjort så gott de kunnat.

Ekonomisk härdsmälta

Med facit i hand är det kvinnorna som dominerar Gappahs novellsamling, men här finns också minnesvärda manliga gestalter. Särskilt i den hjärtskärande novellen om vår man i Genève, en 55-årig konsul som på sitt första utlandsuppdrag ”sent omsider kommit i kontakt med Internet och alla dess härligheter”. Ständigt pressad på pengar av sina barn som studerar utomlands kan han inte tro sin lycka när han får ett besked per e-post om att han vunnit en miljon euro. Så nesligt lurad som denne man blir nog ingen annan i hela novellsamlingen, även om de flesta av huvudpersonerna på olika sätt upplever sig vara lurade, tvingade och förledda av utomstående omständigheter. För Zimbabwes politiska förflutna och ekonomiska härdsmälta finns alltid närvarande.

Zimbabwes ekonomiska härdsmälta finns alltid närvarande.

Gappahs berättelser vittnar på ett skenbart lättfattligt sätt om vidden av att ingen kan undgå att påverkas och vara en del av sitt samhälleliga sammanhang. Särskilt påtagligt närvarande är den lavinartade inflationen som krossar drömmar, släcker framtidshopp och tvingar den som vill överleva till tvivelaktiga vägval. När presidenten i ett bombastiskt begravningstal ”säger till Blair och Bush att det här landet aldrig, triljoners triljoner gånger aldrig, kommer att bli en koloni igen” åberopar han, ironiskt nog, den eskalerande inflationen: ”han använde triljoner och inte miljoner som mått på hur otänkbart det vore med en ny kolonisering. Det har gått tre månader sedan inflationen uppgick till tre miljoner trehundratjugofem procent per år, vilket har gjort alla till miljardärer, till och med hembiträden och trädgårdsmästare.”

Sorgesång över ett land i förfall

Sorgesång för Easterly är utan vidare en stilsäkert imponerande debut. Ledigt berättad och till synes utan ett enda onödigt ord fångar Gappah ett folk och ett land i all dess skönhet, styrka, misär och tillkortakommanden. Fokus ligger på att berätta historier om människor och deras levnadsöden, men det finns hela tiden en bredare spännvidd ut i landets historia och politiska förflutna.

Det som däremot gör mig fundersam är det svenska förlagets val av bokomslag. Ett suddigt foto av författarinnan med novelltitlarna som påklistrade post-it lappar i grälla färger, hur tänkte man då? Jag får inte bokens glättiga, veckotidningsaktiga omslag att gå ihop med innehållet. Boktiteln (lånad från en av novellerna) anger att detta är en sorgesång, en elegi. Ville man måhända neutralisera det allvarliga anslaget i ren ängslighet för att stöta bort eventuella bokköpare? Faktum kvarstår att boken hade förtjänat ett mer inkännande fysiskt utförande, något som stod mer i känslomässig samklang med den sorg, bitterhet, cynism, förtjusning, humor och kärlek med vilken Gappah beskriver ett folk som kämpat på trots usla odds.

Det är knappast någon slump att det i flera av novellerna dyker upp kvinnor som beter sig opassande i stunder av sorg. De här tragikomiska figurerna som stjäl uppmärksamheten vid begravningar genom att skrika högre än gråterskorna och försöka gravdyka fungerar som sinnebilder för hela novellsamlingen. Så fungerar också de ”sorgsna men ändå dansvänliga klagosånger över allt som hade gått på tok” som spelas vid Why Leave Värdshus och Disco-Bar i Mupandawana. Sådana dansvänliga klagosånger, som bottnar i en icke tillrättalagd sorg, sjunger Petina Gappah över sitt hemland Zimbabwe och dess invånare, som frigjorde sig från de vita kolonialisternas välde, men sedan satte krokben för sig själva, svek och glömde för att överleva.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto