Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Ironisk distans och vibrerande sorg: noveller om manlighet

Maria Lassén-Seger, 11.11.2011
Philip Teir: Akta dig för att färdas alltför fort 209 s., Söderströms 2011

Philip Teir är kulturjournalisten som imponerar med sitt breda kunnande och sin entusiasm för allt från amerikanska pratprogram till litteraturklassiker. I höst, efter ett par antologier och en diktsamling, är det prosadebut som gäller i form av novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort. Tidigare kolumner och recensioner, skrivna med polemisk drive, smittande engagemang och nymaskuliniteten som varumärke, väcker förstås förväntningar.

Det första intrycket är att novellerna är skrivna med lätt hand. Det är inga förtätade, snåriga texter. Men efter en stunds läsning inser jag att ytans enkelhet är skenbar och att det riktigt intressanta försiggår i det outsagda. Häri ligger också delvis ett problem eftersom vissa saker tenderar bli lite väl outsagda. Även om varje novell har en djupare kärna och omfattar en berättelse väl värd att berätta, är inte alla noveller lika finslipade.

Ytans enkelhet är skenbar

Akta dig för att färdas alltför fort inleds med samlingens tveklöst starkaste novell ”Jörn Donner Appreciation Society” som är en riktig pärla. Den inledande strofen ”Ett par månader innan jag oskyldig greps för inbrott i Jörn Donners arbetsrum hade jag sagt upp mig från radion”, väcker omedelbar nyfikenhet. Novellen kretsar kring ett samtidigt tragiskt och komiskt bisarrt händelseförlopp som anger tonen för flera av de kommande novellerna. Framför allt träffar den lakoniska berättarrösten helt rätt.

Novellens jag befinner sig i ett omvälvande livsskede. Utmanövrerad från sitt jobb vid radion där han i femton år fått ägna sig åt att göra djuplodande programserier om nördiga fenomen som tysk elektronisk musik börjar han studera litteratur vid universitetet. Där lär han känna Henrik, en haschrökande outsider insnöad på Jörn Donner. Tillsammans förenas de i sin beundran för Donner, denna ikon för finlandssvenskt kulturliv och manlig arrogans, tills beundran förbyts i besatthet och berättelsens osannolika sannolikhet knyts ihop på ett snyggt sätt.

Distanserat och närgånget om manlighet

En novellsamling förväntas hänga ihop som helhet samtidigt som de separata delarna bör vara förtätade berättelser i sin egen rätt. I Akta dig för att färdas alltför fort utgör Helsingfors på ett föredömligt sätt berättelsernas nav. Visst reser många av bokens personer iväg till andra ställen som Barcelona eller Seattle men de reser aldrig ifrån sig själva och trådarna tillbaka till Helsingfors förblir intakta. Berättelserna har också stark samtidsprägel, vilket markeras av återkommande fenomen som digital kommunikation och referenser till Facebook och YouTube-klipp. Ibland utgör dessa moderna tekniska fenomen rentav grunden för själva berättelsen, som i novellen ”Scam/skam” som byggs upp kring e-postmeddelanden från och till ilskna Jorma i Nigeria som lämnat familj, jobb och allt som andas västerland för att ägna sig åt e-postlurendrejeri.

Tydligast är ändå novellernas fokus på manliga karaktärer och erfarenheter. Det är inte förvånande eftersom Teir gärna ägnar sig åt att skriva om maskulinitet, som i antologin Mandomsprov (2006). Så gott som alla noveller handlar på sätt eller annat om pojkar eller män, företrädesvis vilsna och desillusionerade sådana – vilket Åsa Stenwall visat är en slitstark tradition bland finlandssvenska författare. I vissa fall kan man rentav tala om män på gränsen till sammanbrott, frustrerade män, män som inte verkar få fatt i egna och andras känslor och som därför famlar fritt.

Vilsna pojkar eller män är ett slitstarkt motiv bland finlandssvenska författare

Teir skriver i en Hotakainen-tradition där männen gestaltas med känsla för både det komiska och det tragiska. När männens självbild krackelerar, börjar de bete sig konstigt. Långt ifrån alla är sympatiska. Ibland upplever jag, ska medges, deras flegmatiska hållning som rentav irriterande. Särskilt om den tar sig uttryck i en grabbig attityd av påstådd likgiltighet, som att flytta in hos flickvännen bara för att det är billigare, skryta alternativt förneka sina fyllor eller se kvinnor som suveräna, onåbara mål för sin lust och längtan.

Samtidigt bränner det till när männen skildras så att jag kan känna sympati med dem just på grund av deras patetiska småskurenhet. Novellen ”Bliniveckor” innehåller en bottenlöst sorglig scen där berättelsens medelålders du med dunkande baksmälla äntligen tagit sig till simhallen med dottern Smilla som han lovat. Där blommar hans missnöje över den egna kroppens förfall ut i akut avundsjuka inför alla snygga kroppar runt omkring. Känslan av misslyckande kulminerar när han inte kan betala för att dottern ska få föna sitt hår efter badet:

Det krävdes ett mynt för att få igång hårtorken.

Det gjorde dig ledsen. Varför hände detta alltid dig? Varför hade du inga mynt? Varför kunde du aldrig låta din flicka föna håret?

I just sådana hjärtskärande vardagsnära bilder sätter Teir tummen direkt på novellgestalternas smärtpunkter. Men uppgivenheten kan också dras åt det rent komiska hållet. Som när Juha tar ut sin frustration på dåvarande fruns inköp av lightprodukter och vatten på flaska, för att inte tala om den fjolliga grannen som inte kan parkera. Novellen, med den underfundiga titeln ”Vi hade ju kommit överens om att aldrig flytta till Esbo”, fångar Juhas vibrerande vanmakt över att saker och ting, inklusive andra människor, ligger bortom hans kontroll. Så även ex-frun som gått vidare i livet och nu rentav funderar på att flytta till Esbo (läs: det ultimata sveket).

Vanmakt, vemod och vibrerande sorg

Teirs pojkar och män tenderar att tampas ensamma med sin vanmakt samtidigt som de ter sig avskurna och emotionellt distanserade från både sig själva och sin omgivning. Den här distansen går igen i berättartonen särskilt då personer och skeenden skildras med ironisk distans och grabbig jargong. Ett nytt kontorskomplex i Gräsviken beskrivs exempelvis träffande som ”121 025 kubikmeter pur finländsk arkitekturonani”.

Över lag kan man säga att känslolägena varierar kraftigt från novell till novell och det är inte alltid så tydligt vart alla berättelser är på väg. Det unga berättarjaget i den något väl gåtfulla novellen ”Skridskobanan” raljerar om hur packad han varit vid olika tillfällen. Samtidigt röjer han sin egen omognad och ett slags underliggande sorg (som han inte riktigt själv förstår eller vill kännas vid) över att ha dragits in i ett förhållande, som han uppenbarligen inte kan hantera, med en äldre kvinna. Slutet på novellen är höljt i dunkel. Vad händer egentligen med kvinnan och vad är pojkens roll i det som sker? Som läsare famlar jag efter fler ledtrådar för att kunna lägga pusslet.

Det finns en spänning mellan ironisk distans och vibrerande sorg, ilska, eller rentav förvirring hos flertalet av de pojkar och män som Teir skildrar. Ibland är det väl lätt för läsaren att förhålla sig avvaktande till de krisande männen. Däremellan färgas exempelvis novellerna ”Provdockor” och ”Kung Dam Knekt” av mer vemodiga stämningar av outtalad kärlek till en god vän och attraktionen till en äldre kvinnlig släkting.

Det finns en spänning mellan ironisk distans och vibrerande sorg och ilska

Novellen ”Flock” drabbar däremot läsaren som ett slag i magen. Thomas beundrar sin tonåriga storasyster. Som en av skolans populäraste tjejer i gruppen String Girls, drottningar bland de hormonstinna tonårskillarna, ter hon sig suverän. Men novellen får en synnerligen otäck vändning när Thomas blir vittne till följderna av systerns provocerande utspel. Här ligger det outtalade och pyr på ett ytterst suggestivt sätt. Envist hänger bilden kvar av en frysande pojke som ser sin syster utsättas för ett övergrepp samtidigt som förövaren möter Thomas i ett ögonblick som inte kan beskrivas som annat än ömt. Det djupt paradoxala i situationen stannar kvar och gör ett bestående intryck.

Lättläst och gåtfullt i ojämn helhet

Teir har mycket angeläget att berätta om vår samtid, våra ofta löjeväckande drömmar, sorger och bekymmer, människan – och då framför allt mannen – i all sin skröplighet och med alla sina vardagliga tillkortakommanden. Det lyckas han dessutom göra på ett sugande lättläst och samtidigt undanglidande gåtfullt sätt. Ändå önskar jag att precis alla noveller hade fått slipas och mogna fram till genomarbetade helheter i stil med inledningsnovellen, som genom sin placering först i boken rejält höjer förväntningarna.

Det blir väldigt tydligt att novellen är en krävande form och att Akta dig för att färdas alltför fort som helhet betraktad är ojämn och inte riktigt så genomarbetad som den kunde vara. Stundvis imponerar och berör novellerna på djupet, stundvis famlar jag efter novellens riktning och förhåller mig – i linje med den återkommande distanserade berättarrösten – rätt kallsinnig till det som gestaltas. I det här sammanhanget ska förlaget dessutom ha en rejäl känga för bristande korrekturläsning. Allt för många klantigheter, som inte hade varit svåra att åtgärda, i form av ord som fattas och fel av typen ”en cigarettpaket” blir påträngande irriterande efter ett tag. Sammantaget får det mig att undra om inte den här bra boken kunde ha blivit ännu bättre av att – som titeln antyder – skynda lite långsammare? En sista brottningsmatch med texten för stringensens skull. Det hade varit värt att vänta på.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto