Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Moderna mandomsprov

Mia Österlund, 1.12.2006
Philip Teir, Mårten Westö: Mandomsprov – en antologi om manlighet. s., Söderströms 2006

Huruvida det är manligt att vika ner gummistövelskaft eller inte, omklädningsrummens unkna dynamik och samtida faderskap diskuteras i Mandomsprov – en antologi om manlighet. Boken, som samlar elva vana skribenter (kolumnister, akademiker, författare) är ett svar på moderskapsboken, Rapport från planet Mamma (2004).

Antologin har på sina håll utsetts till årets finlandssvenska litterära händelse. Liksom i föregångaren finns det ett drag av tittskåp över projektet. Det är onekligen kittlande att få insyn i privatsfären på bekanta skribenter. Samtidigt ger detta perspektiv läsaren övertaget, eftersom det som utomstående är lättare att se de mönster skribenterna själv befinner sig alltför nära för att upptäcka. Det privata är som bekant politiskt.

Mandomsprov – finns de?

Titeln är ironisk. Finns de ens längre, mandomsproven och initiationsriterna, eller är de helt förlegade? I boken kretsar man inledningsvis kring militären som initiation, men det rör sig om att inte vilja vara delaktig, att vägra. Närmast ett äkta mandomsprov kommer Bert Bjarlands summering av mansgruppsaktiviteter inspirerade av Robert Bly. Men han får de andra på defensiven med begrepp som ”kramkalas”. Där går tydligen en manlighetens gräns. (Själv associerar jag till hypermaskulina filmen Fight Club där terapeutiskt kramkalas förekommer.)

Samtidigt syftar bokens titel på vad de elva skribenterna föresatt sig att göra, nämligen att tillsammans undersöka manligheten. Att skriva om manlighet är svårt. Därför är Mandomsprov ett modigt projekt. Att den självbekännande essän i sig är svårhanterlig gör det inte lättare. För att inte tala om e-postgenren, där man verkligen förväntas vara personlig. Det finns så många rotade föreställningar om manlighet att kryssa kring.

Det som förenar skribenterna i boken är att de representerar den androgyna manligheten, en manlighet som definieras som avståndstagande och är annorlunda, rentav kvinnoorienterad. Den är, som Trygve Söderling konstaterar med Mikael Niemis uttryck helt enkelt knapsu.

Självbekännelsens gränser

Självbekännelsen når sin gräns då det gäller det mest privata och intima, inbegripet en förväntad diskussion om sexualitet, något som så ofrånkomligt förknippas med manlighet. Nu blir begreppet sexualitet slentrianmässigt knutet till homosexualitet, trots att Stefan Brunow i essän ”Efter att ha tillbringat en natt med sebror” slår ett slag för det välkända homosocialitetsbegreppet. Brunow motar sexualiteten i grind och berättar om längtan till en homosocial gemenskap män emellan.

Det har tydligen hämmat diskussionerna att skribenterna varit medvetna om att detta skall läsas av andra. Flera erkänner ren och skär tidsbrist (ThomasWallgren räddar världen/sina barn, Peter Sandström skriver roman, Söderling avhandling, Teir menar att hjärnan blir mosad banan i Babylandia). I e-postdebatten saknar jag en Sanna Tahvanainen från Rapport från planet Mamma – någon att argt samla sig kring. Närmast kommer JP Roos och Janco Karlsson, men ingen orkar riktigt provoceras av deras inlägg.

Offentligt killsnack?

Planet Mamma samlade kvinnlighetsdiskussionen kring något ytterst konkret – moderskap. Finlandssvenskt faderskap skrev redan Stefan Randström och Fredrik Hertzberg med flera om i Pappaboken (2001), men det är ju inget hinder för att beröra pappaskapet igen med nya röster. Fadersrollen skulle gärna ha fått synas mer i alla texter, även i de barnlösas och bögarnas.

Essäerna är välskrivna. De mest personliga är också de mest drabbande: Karlsson, Teir, Söderling och Sandström är mina personliga favoriter. Först ut på plan är frånskilda fyrabarnsfadern Janco Karlsson som går ut med en stark text om frånvaro, förlossning och fattigdom. Dessvärre snappar e-postdiskussionen inte riktigt upp det sagda. Istället blir det snack om militären och bilmärken.

Det blir tyvärr ett mönster – att någon blottar en smärtpunkt som diskussionen sedan inte tar fasta på, och som för läsare blir så uppenbart obehandlad. Det är som om genren drabbats av ett slags inneboende omöjlighet att föra ett intimt killsnack offentligt, i bästa blogg-anda. Karlssons egna inlägg har en provokativ glöd som behövs. Essän kan korsläsas med ex-frun Jenny Kajanus eminenta, arga och poetiska text i Planet Mamma.

Kvinna är vad man vill vara

Philip Teirs ”Mina rosa shorts” är en läcker pastill att suga i sig. Han undersöker den androgyna manligheten och reflekterar över kvinnoorienteringen i den. ”Kvinna – åtminstone mentalt – är vad man vill vara” konstaterar han. Att hans essä och hans många mejl-inlägg lyfter fram faderskapet som existentiell chock är befriande.

”Om tonårsångesten var gräll, hysterisk, och i sista hand hormonell, så är utmattningen man känner av att försöka få en liten familjeenhet att fungera varje dag av ett mycket mera lömskt slag. Man blir trött, visst, det är en akut känsla, men ångesten är krypande. Blir man deprimerad är det någonting man liksom ljudlöst slinker in i.” Så skriver Teir om svårmodet som smyger sig på.

Peter Sandströms ”Ta ingen skit!” är en naken text om underläge och växtvärk upp i vuxenålder. Föga förvånande vågar han vara ful, hans författarskap undersöker uttryckligen det skeva i oss. Hans omklädningsrumsscen, där han vinner en verbal kamp, är i samklang med andra stora barndomsskildringar. Iakttagelserna om manlighetskrav knutna till klass i forna arbetarstadsdelen Portsa i Åbo är också drabbande.

I väntan på en uppföljare

Antologin bjuder på en mängd roliga begrepp: ”genuslikgiltig”, ”latent queer” och”finlandssvensk- in-denial”. Men här finns också stötande klavertramp i ordval som ”den allmänna genushysterin”. Det blir för platt och för polariserande. Trots att det är modigt av dessa män att pränta ner iakttagelser om sig som könsvarelser blir det ibland tvärstopp i tankegångarna. Särskilt obehagliga är hänvisningarna till statistik och beskyllningarna mot den akademiska feminismen. De är oförankrade. Exempelvis i Åbo ledde den kvinnovetenskapliga kursen ”Ursäkta blodspåren” (http://www.abo.fi/instut/kvinnis/blod/) till grundandet av en trespråkig kvinnojour och sedermera i flickjouren Ella. Det om något är aktivism.

Nu väntar jag på uppföljaren, motsvarigheten till den svenska antologin Uppdrag familj, en debattbok där både män och kvinnor skriver om familj och kön tillsammans – och får lika mycket betalt för det. I väntan på detta går det bra att läsa glamourmagasinet Mama, där ekvationen familj och könsmönster kontinuerligt iscensätts.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto