Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Anna Bondestam i helfigur - äntligen!

Lars Sund, 25.10.2013
Pia Heikkilä: Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst 280 s., Svenska Folkskolans Vänner 2013

Det är en gammal sanning att finlandssvensk arbetarlitteratur knappt existerar. Googlar man just det begreppet får man endast fem träffar – av vilka tre gäller samma artikel från 2010 i tidskriften Ny Tid. I artikeln – som egentligen behandlar Jarl Sjöblom (1923-1982) – påpekar Trygve Söderling att arbetarförfattare har satt ovanligt stark prägel på litteraturen både i Sverige och på finskt håll i Finland, men att arbetar-boomen inte ”lämnat mer avgörande spår i finlandssvensk kultur”. Eller, som Thomas Warburton uttrycker det i Åttio år finlandssvensk litteratur (1984): ”Vi har, med Anna Bondestam som det lysande undantaget, över huvudtaget inte ägt någon litterär arbetarskildring värd namnet förrän på allra senaste tid.”

Ja, Anna Bondestam är verkligen det lysande undantaget, ”den lödigaste skildraren av och talesmannen för den – relativt fåtaliga – finlandssvenska arbetarklassen”, som Warburton uttrycker det. Hon är, vågar jag påstå, en alltjämt levande – och läsbar – klassiker och har sent omsider fått sin biografi nedtecknad av Pia Heikkilä, journalist i Åbo. Titeln är Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst och boken ingår som nummer fyra i Svenska folkskolans vänners nystartade serie biografier över finlandssvenska kulturpersonligheter.

Socialdemokrati och intellektuella intressen

Det här är en bok som förtjänar många läsare och som förhoppningsvis får dem som inte tidigare läst Anna Bondestams egna böcker att hitta fram till dem. Pia Heikkilä har gjort ett gediget arbete. Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst är en konventionellt uppbyggd biografi i så måtto att Heikkilä valt att berätta Annas liv kronlogiskt, från det att hon föds i ett arbetarhem på Skata i Jakobstad den första april 1907 tills hon avlider på Malmska sjukhusets i samma stad 87 år senare. Heikkilä har också, som hon skriver i förordet, medvetet valt att delvis läsa in Annas litterära produktion i hennes livsberättelse. Redan här i förordet pekar hon på några av de centrala faktorerna som präglade Annas liv: de starka, lyskraftiga föräldrarna, banden till Jakobstad, socialdemokratin, de intellektuella böjelserna och klassresan Anna gjorde. Och känslan av utanförskap.

Trots att Annas Bondestams böcker fick övervägande goda recensioner, sålde bra och tilldelades flera litterära utmärkelser (bland annat Statens litteraturpris och Tollanderska priset från Svenska litteratursällskapet i Finland) kände Anna sig livet igenom som en outsider, hon tyckte sig aldrig riktigt passa in – vare sig i arbetarkvarteren på Skata eller i Helsingfors litterära eller akademiska kretsar (trots att hon mot slutet av sitt liv utnämndes till hedersdoktor vid Helsingfors universitet). ”Jag känner mig misslyckad överallt där jag är, misslyckad både till det yttre och inre. Mitt yttre lämpar sig ej för de kretsar där jag borde umgås, mitt inre lämpar sig inte för några kretsar alls”, skriver Anna till exempel i en anteckning från studieåren i Helsingfors i medlet av 1920-talet. Den här känslan av utanförskap går som en röd tråd genom Pia Heikkiläs biografi: fram tonar bilden av en författare med å ena sidan stark integritet men även sviktande självkänsla.

Känslan av utanförskap går som en röd tråd genom biografin: fram tonar bilden av en författare med en stark integritet men sviktande självkänsla.

Som motvikt har Anna arbetarrörelsen. Dess värderingar har hon med sig från barndomshemmet på Skata i Jakobstad och hon förblir obrottslig lojal socialdemokrat under hela sitt liv. Själv undrar jag hur Anna egentligen upplevde SDP:s ivriga flört med nyliberalismen på 1980-talet och i början av följande decennium: om det skriver Heikkilä ingenting. Dock får man anta Anna, liksom många av andra veteraner, fick allt svårare att känna igen sitt eget parti.

Arbetarkvarteren i Skata – utgångspunkten

Pia Heikkilä kallar själv sin biografi ”en skiss, tecknad med lätt hand, som flyktigt placerar in Anna i sin samtid”. Heikkilä är nog onödigt anspråkslös: Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst är mycket mer än bara en skiss. Bilden som tonar fram av Anna Bondestam är mångsidig och gedigen och samtidigt lättgänglig. Det märks tydligt att biografin är skriven av en driven journalist – och det är avsett som beröm. Pia Heikkilä är tack och lov inte litteraturvetare, och det leder till att hennes text är fri från fluffigt teoretiserande. Hennes läsningar av Annas böcker är rättframma och sakliga – just så som jag tror att Anna själv ville bli läst. Heikkilä visar på hur mycket uppväxten i arbetarkvarteren i Skata och föräldrarna kom att betyda för Annas författarskap: modern Lina – som var ”tobaksängel” eller ”fabrika” vid Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad – har uppenbarligen inspirerat Anna till flera av de viljestarka kvinnor som befolkar hennes böcker. Att fadern Otto Elfving – plåtslagaren som blev arbetarledare och rent av satt i riksdagen 1919-1922 – betydde mycket vittnar Anna om i flera av de intervjuer som Heikkilä haft tillgång till.

Anna Bondestams debut med den rappt berättade historiska småstadskrönikan Panik i Rölleby 1936 blev en publik- och kritikersuccé (och fick under 1970-talet ett andra liv på teaterscenen), men det behövdes ytterligare flera böcker innan hon fann sin egen röst; med den självbiografiska kortromanen Klyftan 1947 befäster Anna slutligen sin position som arbetarskildrare, en författare med vänsterperspektiv, som Heikkilä skriver.

Inbördeskriget med ett barns – och arbetarklassens – ögon

I Klyftan lyfter Anna fram sina egna hågkomster från 1918, inte minst den kvävande rädslan; hennes far hörde ju till de arbetare som fångades i det vita notvarpet som drogs också i Jakobstad när inbördeskriget bröt ut, även om han så småningom släpptes – i motsats till flera av kamraterna som sköts efter att dömts till döden av en hastigt hoprafsad nattlig ståndrätt. I Klyftan tecknar Anna ett kärleksfullt porträtt av fadern, plåtslagaren, den lyskraftiga arbetarledaren och pacifisten, ”som livet igenom värjde sig mot våld … och följde en upphöjd princip om att inte slå barn. Det enda han slog var plåt.”

I  romanen Klyftan tecknar Bondestam ett kärleksfullt porträtt av fadern, plåtslagaren, den lyskraftiga arbetarledaren och pacifisten

Ännu 1947 var inbördeskriget ett känsligt ämne i Finland, och Anna befarade väl att Klyftan med sitt ”röda” perspektiv skulle väcka indignation på borgerligt håll. Reaktionen uteblev, kritikerna valde i sina läsningar att bortse från romanens politiska aspekter och berömde istället Anna för den psykologiska gestaltningen av den tioåriga Rut, berättarrösten och Annas alter ego. Endast ett par kritiker pekade på att Anna Bondestam ”är den första och enda författare som på svenskt språk i Finland berört inbördeskrigets tid utifrån arbetarklassens erfarenheter och inställning”, som Gudrun Mörne skrev i Arbetarbladet. Att den storm av protester som Anna befarat aldrig blåste upp var väl en lättnad, men lämnade kvar en känsla av att inte ha blivit förstådd, menar Pia Heikkilä; antagligen hade Anna i hemlighet längtat efter att få skaka om i de finlandssvenska salongerna och hade även förberett sig på mothugg. Men budskapet tycktes inte ha nått fram.

Vad kritiken (inte) såg

Mottagandet av Annas följande romaner, Vägen till staden och Stadens bröd, följer ett liknande mönster: det litterära hantverket, Annas strama, knappa språk och människoskildringen framhålls medan romanernas samhälleliga aspekter tonas ner. Det är som om kritikerna till varje pris vill förringa den finlandssvenska arbetarklassen, göra den obetydligare än den i verkligheten var. Pia Heikkilä påpekar att de organiserade finlandssvenska arbetarna var långt fler än man vanligen tror: när Finlands svenska arbetarförbund var som starkast hade det över 10 000 medlemmar, och riksdagsvalet röstade mer än 20 000 personer på FSA – vilket gav fem mandat.

Med Stadens bröd 1960 avslutade Anna i stort sett sitt skönlitterära författarskap – en diktsamling, Jordnära, kom ut ännu 1972. Istället koncentrerade hon sig på populärhistoriskt författarskap – det blev en bok om tidningen Arbetet, som utgavs i Åbo på 1910-talet och en om Åland vintern 1918; hon skrev Finlands svenska arbetarförbunds historia och en bok om Jakobstads industrialisering, En stad förvandlas, som var ett beställningsarbete av Jakobstads svenska arbetarförening till dess 75-årsjubileum. Hon återkommer även till morden på de sex arbetarna natten till den 2 mars 1918 i en liten bok med titeln Jakobstad 1918.

Pia Heikkilä förhåller sig i en god mening solidarisk med Anna Bondestam, inte minst när det kommer till privata angelägenheter

I Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst ger Pia Heikkilä ett porträtt i helfigur av en författare som hela livet kämpade med känslan av utanförskap och med inre konflikter, som tvivlade på sig själv – och samtidigt hade modet att gå sin egen väg och konsekvent stå fast vid sin politiska övertygelse. Pia Heikkilä förhåller sig i en god mening solidarisk med Anna, inte minst när det kommer till privata angelägenheter . Dem var Anna förtegen om, hon förde inte dagbok, men av efterlämnade anteckningar framgår till exempel att äktenskapet mellan Anna och Henning i praktiken upphörde någon gång i början av 1950-talet och ersattes av vad Anna kallar ett kamratskap, som varade till Henning Bondestams död 1975. Heikkilä redovisar just detta och avstår från vidare spekulationer.

Hon skriver vackert om Annas sista år i Jakobstad och noterar till slut att oberoende om Anna Bondestam fått tillräckligt erkännande eller ej så har hennes böcker överlevt och tål att läsa även på 2010-talet. Man hoppas att Anna Bondestam – det röda Svenskfinlands röst kan bidra till ett nytt uppsving för framför allt arbetarepikern Anna. Hon är värd det.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto