Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Lysande, på gruvligt allvar, i en mörk tid

Pia Ahlbäck, 5.9.2014
Pia Ingström: Känslor äger rum. Liv i hem, stuga och villa 367 s., Schildts & Söderströms 2014

Ett omdöme som ständigt återkommer i recensionerna av Pia Ingströms nya bok Känslor äger rum är attributet ”lättsam”.  Ingströms bok saknar förvisso inte humor och glädje, tvärtom, men denna omständighet gör inte boken ”lättsam” i något enda avseende. Det förefaller som om läsarna ofta inte vågade ge sig in i själsdjupen de fysiska rummen och känslorna som är förbundna med dem, som Ingström de facto öppnar i sina essäer. De här öppningarna hör intimt samman med författarens inringning av de egna positionerna, inte minst de inledande och förpliktigande platser som hennes mångåriga psykoterapi och betydelsen av den erbjuder.

Ett systematisk utforskande av själen är tabu i kulturella texter av i dag

På något sätt är det givet att ett dylikt ämne, ett professionellt och systematiskt utforskande av själen, det vill säga, en djupgående reflektion över tidigare upplevelsers betydelser och följder för det egna subjektet och inte minst dess betydelse för omvärlden, är tabu i kulturella texter av i dag. För vem skulle väl gräva i själsdjupen, eller för övrigt tro på dem och deras betydelse för allt möjligt kulturflams när det är så mycket mindre smärtsamt att bara fyra av sitt ego rakt emot mottagaren. Pia Ingström utgör ett lysande undantag och det gör hon, kan hon göra, bland annat i kraft av den grundmurade auktoritet hon har som litteraturkritiker, författare och kulturskribent åtminstone i det svenska Finland men också utanför det.

Arkivstudier + upplevelser + teori = elegant essä

Den nya tredelade essäboken är Ingströms allra bästa hittills. Essäerna rör sig i gränslandet mellan det vetenskapliga, populärvetenskapliga och påfallande essäistiska och bygger på ett imponerande primärmaterial som är resultatet av omfattande arkivstudier, egna sensibelt värderade upplevelser och iakttagelser, samt avancerad litteraturteori och filosofi. Att hon valt fenomenologen Gaston Bachelard och hans Rummets poetik som en nära följeslagare är en fullträff. Också Michel Foucault och hans heterotopibegrepp, Foucaults idé om så kallade ”andra rum”, passar förträffligt i sammanhanget. Foucault går som bekant hand i hand med Bachelard; den senare var Foucaults lärare i ett tidigt skede och helt lyckades Foucault väl aldrig frigöra sig från fenomenologins inflytande trots digra försök.

Sommarstugan, det bästa exemplet på heterotopi

Det exempel på heterotopi som Pia Ingström framför i sin bok, sommarstugan, är ett av de bästa jag sett. Begreppet är bökigt och motstridigt, Foucaults egna exempel minst sagt trassliga, men Ingströms exempel fyller de flesta, för att inte säga alla, kriterierna. En invändning mot teoribruket har jag emellertid: Bachtins fantatsifulla kronotopbegrepp ter sig givetvis lockande i sammanhanget, men här förvandlas det närmast till en stympad svans på ett insiktsfullt resonemang där det inte behövs. Överhuvudtaget kan Bachtin och Foucault vara besvärliga att sammanföra, utom i sådana fall då syftet är att göra ingående jämförelser dem emellan.

Lande – straff eller belöning

Då den här recensionen skrivs, känns boken särskilt aktuell. Vi skriver tidig höst, indiansommar, uppbrottet från sommarstället – ”lande” – är åter aktuellt, även om ”lande” ännu inte lagts i malpåse inför vintern. Den andra essän i volymen handlar just om ”landen”, om deras fröjd och plåga, slit och djävulskap, den djupa tillfredsställelse och lika djupa besvikelse de kan bringa sina ägare. Ja, så krävande är ”landen” att frågan är vem som egentligen äger vad. Lantstället äger kanske sina människor mer än de äger ”sitt” lantställe. För en läsare med ”lande” fungerar kapitlet i högsta grad terapeutiskt; man kan komma till insikt om att man i själva verket är bestraffad med ”lande” och att enda vägen framåt mot värld och syre är avyttring och kommande frihet och fröjd i världens metropoler. Någon annan kanske inser att ”lande” däremot är en belöning av ädlaste valör. Här följer igen sambandet mellan de yttre, fysiska rummen och våra inre, psykiska dito.

Det skär i hjärtat, vänder sig i magen

Den första essän i volymen skär i hjärtat – och får magen att vända sig. Det säger sig självt att läser man Pia Ingström får man ta del av ”das Unheimliche”, det är ofrånkomligt med tanke på hennes intellektuella förankring i psykoanalysen, som i ett fall bland annat tar sig uttryck i att hon lyfter fram de märkliga hem, som av sina ägare betraktas som fullgoda, men som ur en utomstående betraktares perspektiv utgör sannskyldiga soptippar. Ingströms ärende gäller vad det är som egentligen  gör ett hem till ett hem. Hon är inte ute efter estetik, inte efter ordning och reda, utan detta som gör att de människor som bor ”i sitt hem” upplever det just så, som sin plats i världen, som sitt skydd mot omvärlden, helt enkelt som sitt.

Ingströms synsätt är format av en djup humanism. Ett konkret exempel ur vår samtidshistoria är de bostäder och trädgårdar som föröddes under förberedelserna inför OS i Sotshi detta år, då människor fråntogs sina hem som jämnades med marken och bland annat hänvisades till ödelagda hotell. Med tanke på den senaste tidens förvecklingar i Europa är det inte utan att frågan om vad ett hem är, vad det betyder av trygghet och djup känslomässig anknytnig, sorgligt nog ånyo har ställts på sin spets.Vi har alla anledning att reflektera över våra hem, inte som rum för inredningsexperiment utan som platser för intimitet, närvaro och kärlek.

En villas historia

I verkets tredje del tar Pia Ingström sig an historikerns, närmare bestämt personhistorikerns och kulturhistorikerns uppgift.  Hur förträffliga bokens två övriga delar än är, menar jag att detta stycke kulturhistoria, som behandlar de öden som är förknippade med Villa Salin, där författaren själv bodde som studerande, är fullständigt lysande. Ingström säger inledningsvis att inget i henns utbildning förberedde henne på en dylik uppgift, att skriva villans mångskiktade historia. Men Ingström är en fullfjädrard historieskrivare, åtminstone i denna speciella kategori, och för egen del hoppas jag intensivt på mera av samma slag från hennes sida. Villa Salin, dess ägare, förvaltare och de som bodde där är en andlöst rafflande historia.

Som författare är Pia Ingström karnivor, som kritiker kirurg

Pia Ingströms bok är årets viktigaste. Som författare är hon karnivor, som kritiker hjärtkirurg, instrumenten är skalpell och peang, tillämpade med yttersta precision. Det är blodigt, men välgörande, och resultatet alltid en formidabel läkningsprocess. Operationen lyckas och patienten överlever, styrkt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto