Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hotell som hem och historia

Kira Nalin, 17.12.2010
Pirkko Lindberg: Hotell hemlängtan s., Schildts 2010

Pirkko Lindbergs (f.1942) roman Hotell Hemlängtan är en uppväxtskildring i hotellmiljö. I händelsernas fokus står hittebarnet Katinka ”Tinka” Komia, som nyfödd lämnats på trappan till Hotel Knut Posse i Viborg. Hon adopteras av ensamstående Czarda Komia, f.d. Maja Sankmark, eftersom ingen annan ”förbarmat” sig över ungen. Vad ska det bli av ett ankfotat barn som övergetts av sina föräldrar och adopteras av en äldre kvinna som arbetar dag och natt? Och i efterkrigstida Finland dessutom, där var och en bär på plågsamma minnen?

I efterordet skriver författaren att händelserna dels är självupplevda, men att texten ovillkorligen ska läsas som en roman. Hotellet Waldorf i Vasa, som Tinkas mamma Czarda tar över, är inget Waldorf Astoria trots namnet. Och egentligen är det inget riktigt hem heller, men Tinka anpassar sig som barn har för vana att göra, och när det är dags att ta avsked är det bitterljuvt. Visst utgjorde hotell Waldorf en trygg härd i alla fall, och personalen ett substitut för kärnfamiljen, som på 50-talet var den absoluta samhällsnormen. Det är inte smärtfritt att komma från andra förhållanden än sina klasskamrater, minsta lilla avvikelse kan kännas som en stämpel i pannan. Men ett utanförskap kan vara fruktbart på så många sätt.

Roman som tar tid på sig

Jag kan känna ett visst motstånd under läsningen av denna 600-sidiga roman. Det här är en bok som växer under läsningen, en roman som kräver tid och utrymme. Man sugs in i handlingen, texten böljar och kittlar, men ställvis finns det något irriterande i tonfallet. En sorts krystad hurtighet, ett naivt tonfall som klingar illa speciellt då texten flyttar över från Tinkas perspektiv till att omfatta den vuxna Czardas tankar.

Å andra sidan skär sig käckheten mot det berättade och skapar en spänning som man som läsare är tvungen att förhålla sig till. Det kan handla om förfrusna kroppar som flyter i land, stupade fästmän eller brutala våldtäktsförsök. Traumatiska händelser beskrivs med förbluffande lätthet av personerna som upplevt dem. Ja visst var det fruktansvärt, går det att läsa mellan raderna, men man kan inte stanna upp och dryfta minnena i all evighet. Det finns ju ett land som ska byggas upp… Det var tidens anda, och Lindberg fångar skickligt tidens anda i Hotell Hemlängtan.

Vidlyftiga namn

Författaren har en förkärlek för de mest fantasifulla namn. Vad sägs om mamman Czardas avlidne man, den lungsjuke Armas Komia, systerns välkomnande familj Wieraan-Warainens där Tinka får övernatta då Czarda jobbar nattskift, eller överste Voitto-Willhelm Wuoren-Huippunen från Wasa kustbatteri? Namnet Czarda kommer från operan Czardasfurstinnan och namnet fick Maja Sankmark av sin ungdomsförälskelse Karl Röslein-Rot. I texten förekommer det ord som ”ruljans” och ”flau” och dessa ger texten en lokal och autentisk prägel. Det finns en värme i berättelserna och karaktärsbeskrivningarna, personerna behandlas med respekt och det gör att man börjar hålla av dem.

Lindbergs skildring av flickan Tinka och hennes vänskapsrelationer är på sina ställen besläktad med Monika Fagerholms lekfulla och trolösa flickor. Sveket är alltid närvarande, vänskap flickor emellan kan anta mörka drag som ibland kan ha ödesdigra konsekvenser. Tinka och hennes dominerande väninna Ilsbet är bästisar, men Tinka är och förblir alltid Ifas ”Trabant” och småningom urartar sig vänskapen i en dramatisk händelse som undertecknad inte tänker avslöja mer om här.

Klass och sammanhållning

Lindberg har i Hotell Hemlängtan lyckats få in historiska fakta på ett naturligt sätt, och för den oinvigde är detta en lämplig introduktion i Finlands närhistoria. Hotell Hemlängtan kan också läsas som en klassroman. Mamman Czarda kommer från enkla förhållanden i Hangö, hennes mor var tågstäderska, och Czarda sliter på hotellet för att hålla det på fötter. Då hon som ung jobbar på en restaurang i Helsingfors bespottas hon och de andra salongsjobbarna av kökspersonalen då hon går ut för att se hur tyskarna går segerparad med Mannerheim i spetsen. ”Lahtarinmuija” (slaktarkärring), ropas det efter henne.

Det är en glädje att få stiga in i Lindbergs värld och bekanta sig med det brokiga persongalleriet och exotiska hotellivet. I Lindbergs prosa finns en sammanhållning som värmer även det kallaste hjärta, en kärlek för livet med alla dess glädjeämnen och tragedier. Det är ett nöje att umgås med denna roman, att lyfta fram den ur ryggsäcken och läsa den i spårvagnar och på kaféer i en vintrig huvudstad, trots att den väger som en bibel.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto