SOS Tuvalu är just det titeln låter läsaren ana, ett rop på hjälp, men också en rapport och en inkännande reseskildring. Pirkko Lindbergs projekt var att resa till den lilla och mycket låglänta ön Nui, en del av Stillahavsstaten Tuvalu (som ligger öster om Australien, norr om Nya Zeeland) för att med egna ögon se, uppleva och berätta om vad som håller på att hända i den här delen av världen då solen lyser alltmer obarmhärtigt, ovädren blir häftigare och vattennivån stiger – allt som en följd av drivhuseffekten.

Resa in i värderingarna

Resan till detta som hotar att bli ett bli ett nutidens Atlantis sker över haven och kontinenterna, men i lika hög grad in i de värderingar, prioriteringar och snår av förklaringar och bortförklaringar vi omger oss med. Tuvalu är en resa i geografisk mening i nya landskap, men också möten med många nya människor. I boken hittar man samtal med lokalbefolkning och sakkunniga, men också inre monologer och en slags fiktiva samtal med den tänkta läsaren. Pirkko Lindberg vistades i sju månader på de hotade öarna. Hon skildrar en tillvaro som skiljer sig mycket från den vi är vana vid, andra strukturer och samhällssystem. Hon skildrar vyerna över atollerna och ett paradis som liksom sjunker i havet framför en.

En av de största förtjänsterna med SOS Tuvalu är den reskänsla Pirkko Lindberg förmedlar. Det är lätt att känna igen suget efter nya upplevelser, mänskor och vyer – parad med en viss längtan efter det stabila – och lättnaden när man vet att man får stanna en längre tid på ett ställe, med samma mänskor man börjar lära känna och känna sig säker med.

Att väcka världen

Hur behjärtansvärt det ekologiska syftet än är – att väcka omvärlden – blir resultatet ändå det att boken på något sätt vänder sig mot sig själv. Pirkko Lindberg kommer i kontakt med många öbor, både på Tuvalu och andra närbelägna öar, och hon är säkert ärlig i sitt uppsåt att ge en röst åt den oro de känner. Inte desto mindre framstår hon som arrogant. Man har svårt att glömma att hon inte är “en av dem”, hon är ditrest, och hennes position innebär att hon ändå har bra mycket större svängrum när hon fattar sina val, än ortsbefolkningen någonsin kommer att ha. Pirkko Lindberg kommer också att resa hem, och hennes upplevelser ses mot bakgrund av detta enkla faktum.

Hennes världsförbättrariver gör henne ibland blind eller ovillig att inse att alla sätt att bromsa drivhuseffekten också har sina mindre angenäma bieffekter. Hennes rop saknar svar, hennes röst blir en monolog och därför lite tröttsam att höra på.

Resan som bekräftelse

En kanske allvarligare invändning mot boken är att den som litterärt alster är enspårig. Man saknar så gott som helt förankring i allt det som ju måste finnas i de miljöer där Lindberg rör sig, men som saknar omedelbar relevans för hennes syfte. I viss utsträckning beskriver hon kvinnors ställning och deras möjligheter via de kvinnor hon möter på öarna, men också det på ett svepande sätt. Något litet finns här om historia och näringsliv, men allt blir en slags ytskrap, som gör att man vid avslutad läsning känner att man fått det man vetat i flera år bekräftat, men att man inte blivit tillförd något nytt. I bakgrunden anar man en fiende, stor, farlig och dum, men han är svår att se och ännu svårare att nå. Lindberg har inte riktigt lyckats ringa in honom eller formulera vem han är.

Som argument för sitt långsamma ressätt, som hon introducerade med reseskildringen Tramp (1993), att alltid resa ytledes istället för med flyg om det bara är möjligt, har Pirkko Lindberg (vid sidan av de ekologiska aspekterna) angett att man upplever resan, förändringarna, så mycket mer konkret. Men nu hade man nog önskat att hon förankrat sina upplevelser i högre grad i både förarbete och efterarbete. Som läsare känner man att bara halva resan är gjord.

Dela artikeln: