Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Plats för kritik

Karo Hämäläinen, huvudredaktör för Lysmasken, 8.6.2009

Men vad gör en innovativ beslutsfattare i medievärlden när kultursidorna inte intresserar läsarna? Prövar han samma metoder som glassförsäljaren som vill att glassen ska gå bättre åt? Alltså: utvidgar utbudet, förlänger öppethållningstiderna – i detta fall spaltutrymmet – avlönar fler redaktörer och ökar frilansbudgeten.

Under våren har man fått läsa och höra mediechefernas klagan över kultursidornas förstelning. De har ju inte helt fel. Tidningarnas kultursidor kunde utvecklas åtskilligt.

Nej! I den kreativa mediebranschen höjer man kultursidornas nivå genom att krympa utbudet. På något seminarium eller i någon trendig handbok för verkställande direktörer har säkert intill tjatets gräns upprepats att less is more, eller i vilket fall som helst bättre, och enligt den här trollformeln skulle t ex litteraturkritikens kvalitet på detta sätt höjas. Recensioner publiceras ju bara ibland och portioneras ut med kaffekopp. Och med det menar jag inte att man hinner läsa en bokanmälan medan man sörplar i sig en kaffe, utan att själva koppen, om man ställer ner den på tidningen, täcker recensionstexten helt och hållet.

Matti Apunen, ansvarig utgivare på Aamulehti har hört till dem om ljudligast vädrat sin oro över kultursidornas tillstånd. Han är en fiffig man, en bra skribent och dessutom före detta kulturredaktör. Därför är det så överraskande att inse hur visionsfri hans kultursideanalys är. Enligt Apunens påstöt är kulturjournalistiken en beskedlig underavdelning till konsten, och har som uppgift att producera recensionstjänster.

I förbigående måste sägas att hans uttalande skjuter något över målet, för Apunens egen Aamulehti har inte särskilt profilerat sig som producent av recensionstjänster. Enligt vad jag hört, och själv sett på tidningssidorna, har man skurit ner bland de kompetenta frilansskribenterna. Det kan man inte undgå att märka. Tyvärr hör Aamulehti inte till de sämsta bland landsortstidningarna när det gäller litteraturkritik. På många håll är recensionsavdelningarna ännu mer slumpartade.

Servicejournalistik och hårda fakta

På kultursidorna får kritiken ge plats för personintervjuer, puffar för det aktuella underhållningsutbudet och för de ”kulturnyheter” som på något sätt går att gestalta i siffror: vad tänker programledaren för serien som börjar just i kväll syssla med i sommar, hur mycket har sommarfestivalernas biljetter stigit i pris (jämförelse av priset på öl i festivalutskänkningen inkluderas), vilka teaterföresällningar har haft flest besökare under våren och vilka teatrar har hamnat i klistret på grund av minskande biljettintäkter?

Programledarintervjuerna sorterar väl under human interest- eller kändisjournalistiken, festivaljämförelsen är uppenbarligen en del av kultursidornas servicejournalistik, och teatrarnas besökssiffror hör till hårda fakta. De här artiklarna handlar mycket lite om kultur. Trots det får den här sortens artiklar uppenbarligen stort gensvar på redaktionsmötena, för man publicerar bara fler och fler av dem. Konstkritik klingar i nyhetsjournalistens öron som en motbjudande dammig relikt.

Linjedragningen är överraskande, för spontant skulle man tro att kultursidornas läsare skulle vara intresserade just av kultur – av konst och estetik och inte så mycket av hur mycket ett stop öl kostar på festivalerna. Ur bokvännens synvinkel är det intressantare att veta vilken tematik böckerna behandlar, hur en författare använder sig av olika kompositionella lösningar och hur ett verk relaterar till sin eget konstfälts tradition, än att veta hur många gånger en boks streckkod dragits genom kassan, eller vilka litterära pristävlingar den inte råkar delta i.

Utan tvivel har mediecheferna ändå en hel powerpointshow full med statistik som visar att mina lekmannabedömningar är fel. Kanske tanken är att de som är intresserade av kultur läser kultursidorna i vilket fall som helst, så i stället för att gå dem till mötes kan man koncentrera sig på att fånga den del av befolkningen som är intresserad av centimeter och sekunder.

Jag måste genast säga att jag själv intensivt följer med sport, och förutom centimetrar och sekunder är jag också intresserad av mål. Fakta om dem, och i bästa fall också initierade analyser, hittar jag på sportsidorna.

Bubbel, bubbel

Tidningarnas chefredaktörer och nyhetschefer vill ha mera bubbel i tidningen. Det verkar också Matti Apunen, som nostalgiskt ser tillbaka på sin tid som kulturredaktör: rejäla bråk, ställningstaganden, politik – i varje fall något annat än den där snällheten, det nya svärordet.

Ett skolexempel på bubbeljournalistik på det litterära området är Finlandiapriset, som jämt och ständigt ger ingredienser till någon skandal. Senaste år väsnades man om att en viss välmeriterad författares utmärkta roman inte återfanns bland de utvalda sex titlarna fastän frun till en kompis till redaktören på tidningen enligt hörsägen hade gillat den. Slutsats och mediesanning: författaren hade med våld och på grund av en illvillig konspiration trängts ner från den plats som med rätta tillkommit honom.

Den här sortens journalistik är som klippt och skuren om man vill locka sådana som egentligen inte är intresserade av kultur till kultursidorna. En kändisförfattare på bild som går över halva sidan hejdar den som bläddrar och ”kultursidorna” har fått en ”läsare”.

Vad snällheten beträffar betyder den väl att t ex en litteraturkritiker relaterar till ett verk utgående från dess förutsättningar, försöker förstå det och skriva en recension där han eller hon presenterar verket, placerar in det i traditionen, analyserar och redovisar hur författaren har lyckats i sitt arbete. Men om tidningens linje är mer buller&bång låter man förståelsen och analysen vara och går direkt på schavotteringen. Man får också påminna om att buller&bång-inriktningen inte känner till ett sådant begrepp som positiv kritik.

Bubbeljournalistikens hjälte är den kritikerkändis som fått sitt rykte genom sågningar, den som konstnärerna på samma gång fruktar och beundrar, och vars artiklar läses för de fyndiga och sarkastiska snärtarnas skull. Om en sådan kritiker kan sin sak och får tillräckligt utrymme för att motivera sina ståndpunkter är han eller hon i bästa fall en kraft som kan föra kulturen framåt. Om inte, blir han eller hon en katastrof för konsten, och en vrångbild av kritikern, sån han eller hon ter sig på skämtteckningarna.

Samtal om konsten

Bubblets beundrare har rätt i att kultursidorna när de är som bäst genererar debatt. Men det är väsentligt – och det tycks man beklagligt nog ofta glömma – att diskussionen inte blir en polariserad debatt som ting utanför konstens egentliga område, sådant man matar in på kultursidorna i allt raskare takt, utan ett utvecklande impulsgivande och inspirerande tankeutbyte.

Konstrecensionerna är den form kultursidorna kan ge samtalet om kulturens substans. Konstens hårda kärna kan inte räknas i euro, i antal sålda exemplar eller i placeringar på rankinglistan. Skärpning, tidningschefer! Varför nöjer ni er med att referera perifera fakta i abstrakta siffror? Kultursidornas skarpaste och mest krävande uttryck är inte faktakunskap vars riktighet kan kontrolleras, utan tankar som är väl underbyggda.

En fungerande litteraturkritisk institution är till hjälp för konstnären. Kritiken analyserar resultatet av konstnärernas arbete och banar väg för verken så att de kan nå dem som följer med vad som händer i konstvärden. Ännu vikigare ur konstnärernas synvinkel är att en fungerande kritikinstitution lyfter fram konstens interna estetiska frågor. Uppriktiga, ställningstagande konfrontationer gynnar kreativiteten.

När medierna nu befinner sig i en tid av förändring, igångsatt av internet och andra nya kommunikationsformer, säger sig tidningarna vilja erbjuda läsarna intresseväckande analyser och diskussionsämnen som går utanför nyhetsrapporteringen. På kultursidorna skulle det, i enlighet med allt förnuft, betyda en initierad, analyserande och ställningstagande konstkritik.

Karo Hämäläinen är huvudredaktör för Kiiltomato-Lysmasken, författare och litteraturkritiker.