Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Predikan lever i tiden, dikten är tidlös

Risto Kormilainen, 20.11.2015

På försättsbladet till vår reformator Mikael Agricolas ABC-bok, Abckiria, finns en dikt som samtidigt definierar och dryftar det mänskligas värdighet och etos; den är på samma gång predikan och dikt och tilltalar oss genom sitt specifika uttryck. Den finska predikotraditionen har börjar med Agricola, som i förordet till såväl Psaltaren, som Bönboken, och Nya testamentet gav råd för genren. Sedermera har en lång rad postillor kommit med råd till både predikanter och menighet.

Doktor Martin Luther säger visavi predikan: ”Jag vill göra alla mina predikningar så enkla som möjligt, och i min predikan ser jag varken till furstarna, doktorerna eller studenterna, utan till bönderna, till ungdomen, till tjänstefolket osv. Mina predikningar måste vara sådana att var och en får ut någonting av dem … Jag plågar inte människorna med långa predikningar. Hörseln är en synnerligen känsligt tingest, som snabbt får nog och tröttnar. Att få mycket sagt med få ord kräver färdighet och det är en stor dygd.”

Hörseln är en synnerligen känsligt tingest, som snabbt får nog och tröttnar.

Luther har tidlöst formulerat hur människan borde tala: så enkelt som möjligt, och hon borde säga mycket mindre än hon vet. Han underströk att predikan ska förstås av var och en, också av ett sjuårigt barn. Han forstätter: ”När jag och magister Melanchton dricker öl i källaren och diskuterar teologi förundrar sig till och med Gud i himmelen över vår lärdom”.

En predikan ska alltså nå fram, beröra, uppröra, smälla till, gå hem. Bäst går den fram när vi tycker annorlunda än predikanten själv. Inför Gud är predikanten alltid konvalescenten och åhöraren den som är den som är frisk, eller i vart fall levande.

Predikan är alltid – eller nästan alltid – litteratur också i sin talade form. Under sekler har postillalitteraturen blomstrat hos oss i Finland, och fortsättningsvis utkommer predikovolymer med bäst före-datum långt i framtiden. En bra predikan är tidlös, också när den är hårt bunden till aktualiteter. En bra predikan är en berättelse på samma sätt som det som berättats vid lägerelden, kanske redan av tidigare generationer, och som blivit lite förändrat på vägen, men som fortfarande bär en historia och ett budskap inom sig.

Saken är också den omvända. Litteraturen befruktar predikan, ibland medvetet, ibland omedvetet. Frågan är inte bara om citat i predikningar, utan mer om den breda gemensamma kontaktyta människan har till bägge delarna. Dikten lever i predikan och är predikan i vid mening, särskilt när vi granskar vad allt predikan drar nytta av som stilmedel. Predikningen har berikat den finska skönlitteraturen på många sätt. Författarna har också utvecklat olika predikotekniker i sitt skrivande. De har framförts i enlighet med predikningens grunduppdrag, och för den delen också parodiskt.

Detta anknyter också till Bibeln på vars texter predikan grundar sig. Bibeln har ett synnerligen stort inflytande på hela det finska kulturfältet, en särskilt på litteraturen.  Aleksis Kivi var en ivrig bibelläsare som också lyssnande till kaplanen i Nurmijärvi, J F Bergs predikningar och influerades av dem både språkligt och stoffligt. I Sockenskomakarna beskrivs Juho som predikant som en som delade sina predikningar i två, en del om helvetets plågor, den andra om den himmelska glädjen.

Bibeln har ett synnerligen stort inflytande på hela det finska kulturfältet, en särskilt på litteraturen.

Det grekiska ordet homilia betyder ursprungligen förtroligt samspråk, samvaro, samtal. Där finns någonting av den moderna some-världen, där man befinner sig i en direkt och aktiv ömsesidig interaktion.  Konstellationen är alltså subjekt-subjekt. Predikan i sin traditionella form föreställer man sig som ett anförande av en enda talare, en monolog i konstellationen subjekt-objekt. Predikstolen som ett föremål upphöjt över menigheten understryker detta, fastän man från början främst avsåg att försäkra sig om en bättre hörbarhet och synlighet.  Kyrkoarkitekturen är alltså i sig också en predikan. I de nya kyrkorna är predikstolen på samma nivå som åhörarna som en påminnelse om jämlikhet.

I fyrtio år har jag predikat och skrivit dikt. I begynnelsen var dikten. Sedan kom predikan. Diktpredikan. En möjlig formulering för hur jag förstod Gud – och dikten. Hur man uttrycker Gud i dikten och/eller predikan. Diktens funktion är svår att definiera. Den bara är. Är det likadant med predikan? Skärningspunkten ligger i en gemensam strävan att göra tron starkare. Lagen och evangeliet. De gränsar till varandra. Predikan är ett religiöst anförande, dikten är än det ena, än det andra.

Bildspråket är både diktens och predikans själva kärna. Jesus säger: ”Jag är världens ljus.” Pentti Saarikoski diktar: ” Jag är ljuset som leder dig in i mörkret”(Hämärän tanssit/Den dunkles danser 1984, övers Mia Berner). Predikan och dikten byggs upp av samma element, av det osynliga och absurda som ändå är verkligt. När du tar upp en sten är det inte bara en sten, du tar också upp gråten. I de uttalade orden är den metafysiska verkligheten alltid närvarande.

Genom sitt bildspråk är predikan bunden till en viss kultur. Den har någon biblisk text som sin grund, antingen från Gamla testamentet eller Nya testamentet. Men predikan är för den skull ingen parafras, utan en jungfrulig äng. Poeten går över ängen, som Lassi Nummi skriver sin dikt ”Minä kuljen ruohon yli/ koivunlehtiä kohden” (Jag går över gräset/ mot björklöven).

Såväl predikan som dikten fungerar med metaforer och symboler. I dikten förekommer ofta upprepningar, särskilt i sånglyriken. Upprepningen fungerar också som stilmedel i predikan. En upprepad fras ökar budskapets pondus. Upprepningen innehåller i sig en bred känslorepertoar. Känslonivån kan också avläsas i talarens kroppspråk.

Den 13 mars 1983 höll Terho Pursiainen en sensationell predikan i kyrkan i Kemi. Där beskrev han hur den tidigare Gudsbilden hade rubbats. Det var en predikan som väckte livlig debatt. Pursiainen ansåg att han inte längre kunde fortsätta som präst. Han returnerade sitt prästbrev till domkapitlet. Senare bad han att få det tillbaka, och att få återgå till att sköta prästens värv inom den evangelisk lutherska kyrkan i Finland. Och se: så skedde. Han tjänade som församlingspräst i Helsingfors och hans predikningar väckte alltid diskussion.

Varje söndag hålls hundratals predikningar i vårt land. Varje dag skriver någon i Finland dikter.

Författaren Ilmari Kiantos far August Benjamin Calamnius var kyrkoherde i Suomussalimi under många år. I en av de bästa prästgårdsskildringarna i Finland, Vanha pappila (1922, Den gamla prästgården) berättar Kianto om hur fadern förbereder en predikan: ”Prosten låtar pennan stanna upp, stirra på bibeltexten och funderar. Han sitter och skriver sin söndagspredikan. Brasan i spiseln dånar förskräckligt, men det tycks bara friska upp tanken: – Gd är kärleken – Den eländige syndare som tror, han blir salig – Inför Gd är ingenting omöjligt …  Prosten hade gjort till en vana att i sina anteckningar alltid notera det återkommande heliga ordet med förkortningen Gd. Han förkortar det av finkänslighet, ett drag som också annars är betecknande för hans natur.”

Predikanten har blivit en tolk, översättare, kommentator och redaktör, för han uttolkar ordet. Han översätter Guds tankar för varje tidsepok. I dag predikar man annorlunda än på till exempel Agricolas tid, fastän budskapet är detsamma. Bibeln är en på många sätt svårtolkad boksamling, men predikantens uppgift är att leda in lyssnaren i detta bibliotek med många skatter.

Varje söndag hålls hundratals predikningar i vårt land. Varje dag skriver någon i Finland dikter. Varje dag gläds människor tillsammans. Varje dag nås vi av världens sorger redan vid frukostbordet. Varje dag är predikan lika aktuell. Varje dag är dikten vårt bröd.

Risto Kormilainen

Skribenten är poet som har publicerat mer än 40 diktsamlingar, litteraturkritiker, kyrkoherde och kontraktsprost.