Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Prismagneten Helsingfors

Tommi Parkko, 9.5.2012

Under åren 1990-2012 utdelades 38 pris till lyriker under 40 år från Helsingforsregionen. Under samma tid fick lyriker utanför det området sex pris, fyra av dem var penningpris. De 38 prisen fördelade sig på 25 olika lyriker.

Om du är poet i början av din karriär och bor utanför Helsingforsregionen kan du bara drömma om att få nationella lyrikpris. Och om du är en poet som kommer ut på ett litet förlag är situationen ännu sämre. Detta framgår av de uppgifter jag samlat om 26 olika nationella pris utdelade efter 1990. En lista på de granskade priserna finns i slutet av den finskspråkiga versionen av ledaren.

Tiihonen och Turkka mest prisade

De mest prisade poeterna på finska språket är i dag Ilpo Tiihonen och Sirkka Turkka. Också Mirkka Rekola, Kirsi Kunnas, Lauri Otonkoski, Saila Susiluoto, Sanna Karlström och Henriikka Tavi har fått flera pris eller andra erkännanden. De pris som gått till poeter under 40 år har koncentrerats till Susiluoto, Karlström och Tavi.

Under åren 1990-1999 prisbelönades tio kvinnor och femton män. Under 2000-talet har 33 pris gått till kvinnor, 39 till män. I år och i fjol har fyra pris gått till kvinnor, två till män. Kön har ingen avgörande betydelse i prisutdelningen. Men att så få av listans poeter kommer från regionerna utanför Helsingfors är alarmerande. Särskilt Åbo, Tammerfors och Jyväskylä har en poetkader som vore värd pris och erkännande.

I mitten av 1990-talet utvecklades en speciell talspråksbaserad poesi i Åbo, men dess upphovsmän har uppmärksammats endast med Jarkko Laine-priset som har sina rötter i Åbo. Bland de Tammerforsbaserade poeterna har Tiina Lehikoinen blivit nästan helt utan uppmärksamhet (hon har visserligen fått aforismföreningens pris), likaså Panu Tuomi, Ville Hytönen och Juhani Ahvenjärvi. Lyriken i Jyväskylä är ännu inte så etablerad, man kan lättare förstå att den inte fått så stor uppmärksamhet, men åtminstone Kristian Blomberg och V. S. Luoma-aho är värda att komma ihåg. Prisen behöver ju inte fördelas geografiskt jämlikt, men om belöningsmaskineriet under 22 år inte i någon nämnvärd utsträckning hittar prisvärda poeter utanför Helsingfors måste man titta efter var felet ligger.

Bland jurymedlemmarna finns många personer från lyrikkretsarna i Helsingfors: utanför de här kretsarna hamnar prisen sällan, utomstående skapar sällan sådan poesi som de ser som intressant. Just den talspråkligt inriktade Åbopoesin kan av den anledningen ha fallit utanför systemet.

Av poeter utanför Helsingfors under 40 år finns två stycken på min lista: Jukka Naaranlahti och Jermu Koskinen. Från de här 22 åren kan man finna ytterligare fyra icke-helsingforsare som blivit publicerade av de stora förlagen.

Icke-helsingforsare under 40 år har fått ungefär vart tionde lyrikpris. Allt som allt har tolv icke-helsingforsare fått pris för något av sina verk under åren 1990-2012. Detta är mindre än 20 procent av alla pris. Priser som erkänsla för ett helt livsverk har utfallit väl för icke-helsingforsare: 22 pris av 40. Dessa 22 pris har fördelats på 12 poeter.

Prisregnet över WSOY avtar

Under åren 1990-2012 har 57 pris gått till olika enskilda diktböcker. Av dem har 51 gått till verk från WSOY, Otava, Tammi eller Teos. WSOY:s författare har fått de flesta av dem, 22 stycken. Men prisregnet över WSOY har mattats av under 2000-talets första decennium – i år och i fjol har inte en enda av WSOY:s lyriksamlingar prisbelönats.

Med undantag av Arto Melleris finlandiabelönade samling Elävien kirjoissa prisbelönades inte en enda lyriksamling från förlaget Otava på 1990-talet. Under 2000-talet har Otava hittills fått åtta pris och av dem två stycken i fjol. En betydande del av de elva pris som kommit Tammi till del placerade sig vid millennieskiftet – senast en lyriksamling från Tammi fick pris var 2008. Lyrikerna på Teos har fått sju pris, två av dem för böcker som kom ut i fjol.

Översikterna innehåller inga överraskningar. Under 1990-talet var lyrikutgivningen på Otava ganska anspråkslös, men under 2000-talet har Otava lyckats få en betydande skara prisbelönta lyriker – takten har snarats ökat under se senaste åren. Sanna Karlström och Saila Susiluoto har tillsammans fått fem pris – Susiluoto har därtill fått Finlandpriset som beviljas av kulturministeriet.

Svårigheterna hos WSOY har under senare år visat sig mest i rekryteringen av nya lyriker: under 2000-talet har bara två poeter som debuterat under det första årtiondet – Marianna Kurtto och Vilja-Tuulia Huotarinen – fått pris. Under samma tid har följande poeter på Otava (vid sidan av Susiluoto och Karlström) prisats: Risto Oikarinen, Jarkko Tontti, Vesa Haapala, Harry Salmenniemi och Sirpa Kyyrönen. Också på Tammi har man haft vissa problem: av dem som debuterar under det första decenniet har bara Aki Salmela och Sinikka Vuola blivit prisbelönta.

Endast sex pris till de små förlagen

Under dessa år har småförlagen fått bara sex prisnoteringar, något som skvallrar om prisjuryernas fördomsfulla inställning. Av dem har två pris gått till Like, som om man ser till publiceringsvolym och ägarkonstellationer är svårt att klassa som litet förlag. Under sin tid under Otava har Like inte fått ett enda pris.

Det är i första hand icke-helsingforsiska juryer som prisbelönat små förlag. Fem pris av sex som gått till ett litet förlag har beviljats av någon icke-helsingforsisk instans: Juha Siro från Like fick Olvi-stiftelsens pris år 2000; Tiiliskivi-priset har getts till Jukka Naaranlahti (Savukeidas), Teemu Manninen (Poesia) och Jermu Koskinen (Helsinki-kirjat); Jarkko Laine-priset som delades ut första gången 2011 gick till Juha Kulmala. När t ex Ntamos utmärkta diktsamlingar ska få komma fram till prispallen är det svårt att spekulera om.

Det råder motstridiga uppfattningar om förlagen i fråga. En del håller frenetiskt fast vid åsikten att alla lyrik värd namnet kommer ut på de små förlagen. Andra representerar en diametralt motsatt mening: endast de etablerade förlagens lyrikutgivning kan tas på allvar. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan. Men de etablerade förlagen har under senare år också publicerat alldeles undermålig lyrik – som exempel duger säkert några kändisars dikter som WSOY har gett ut. Inte så mycket bättre är heller de rockarpoeter som kommit ut på Like. Dessvärre sköter de små förlagen utskicken till jurymedlemmarna dåligt. I fallet Ntamo faller den uppgiften på poeterna själva.

Den offentliga sektorn fokuserar på huvudstaden

Ett kapitel för sig är priser och hedersbetygelser som delas ut av aktörer för den offentliga sektorn. Yle:s pris Den dansande björnen och kulturministeriets pris har nästan undantagslöst gått till poeter på de etablerade förlagen (Otava, WSOY, Tammi och Teos). Ett undantag är Anni Sumari (Like) som fick Den dansande björnen 1998.

Den dansande björnen har tre gånger getts åt lyriker som bor utanför Helsingfors – till Sirkka Turkka, Harri Nordell och Kari Aronpuro. Priset har delats ut sammantaget 17 gånger till finskspråkiga diktsamlingar.

Kulturministeriet har bara en gång prisbelönat en poet som bor utanför Helsingfors – det gick till Pertti Nieminen. Också Einari Vuorela-priset som finansieras av Keuru stad har varje gång getts till poeter som bor i huvudstadsregionen.

De regionala konstkommissionerna, städer och regionala fonder delar också ut betydande prissummor, men eftersom de inte är nationella har jag inte beaktat dem.

En oroande slagsida

Det centrala problemet är enligt min mening koncentrationen på huvudstaden. Jag vill inte påstå att prisen getts till fel mottagare – varje pristagare är värd sitt pris – men poesi skrivs också utanför Helsingfors, och de poeterna uppskattas synbarligen inte alls. Smakens mekanismer gynnar de stora förlagens böcker, och därmed dem som bor i huvudstaden. Det som de stora dagstidningarna lyfter fram får en effektivare skjuts än de som behandlas i regional press – som lokaltidning betraktad uppmärksammar Helsingin Sanomat mest det egna områdets lyrik och aktiviteter. I Helsingin Sanomat publicerades (14.8. 2010) något som uppenbarligen var kulturredaktionens syn på mönster och aktörer i det litterära livet i Finland. Just inget utanför Helsingfors kom med på den listan. I artikeln konstateras att Helsingfors otvivelaktigt är centrum för det litterära livet, alltså kan man dra gränsen där – och detta ses som ett faktum man inte behöver motivera.

Artikelskribenten karaktäriserar sig som en ”maktutövare på distriktsnivå”. Som kulturredaktör kan han skriva om de böcker han gillar och samtidigt vara med och försvara sin smak som representant i juryn för Helsingin Sanomats debutantpris.

Priserna behandlar landets invånare ojämlikt. Uppenbarligen består expertisen i juryerna av huvudstadskritiker, -forskare och -lyriker, som inte alltid har en känslighet för det som sker annorstädes inom poesin. Experterna behövs givetvis i en jury, men om de väljs inom en alltför liten krets – bland maktutövarna på distriktsnivå – förlorar prisen sin trovärdighet.

Om man bakade in utgifter för tågbiljetter i prisjuryns budget kanske man kunde få med sakkunniga från andra orter. Prisjuryerna verkar ju just inte känna till vad som sker inom poesin ute i landet.

I viss mån kan jag förstå att priserna koncentreras kring etablerade förlags poeter, men geografin borde inte ha någon betydelse när man bedömer lyrik – i vart fall borde utfallet inte bli att nästan alla pristagare bor i huvudstadsregionen. Prisen som delas ut av den offentliga sektorn borde över tid kunna få en bättre spridning till alla delar av landet där man skriver bra poesi.

Prisen avspeglar givetvis de sakkunnigas subjektiva smak, och så ska det också vara, men som det är nu förmår priserna inte föra fram den mångfald som finns i den finska poesin. Vid sidan av de kvalitativa kriterierna verkar valen av pristagare ha sin egen speciella funktion: passande poeter hittas nästan alltid i Helsingfors och i de etablerade förlagen – varför skulle man då rikta prisen utanför de kretsar som innehar tolkningsföreträdet?

Men prispraxis som den ser ut i dag är ändå mest förödande för prisinstitutionen själv: om en betydande del av poeterna och den poetiska expertisen inte känner att prisfördelningen är trovärdig förlorar också priserna i betydelse. I dagens läge är trovärdigheten hos t ex Den dansande björnen ganska liten utanför Helsingfors och på de små förlagen.

Tommi Parkko
Skribenten är poet som delar sin tid mellan Helsingfors, Assisi och Åbo; han är också fackboksförfattare och lärare i litterärt skapande.

Fördelningen av pris till finska poeter 1990–2012
(sammanställd av Tommi Parkko)

Hälften av de 26 olika pris som listats är för enskilda verk, hälften för livsverk eller annan betydande insats.

Pris för livsverk är bl.a. Eino Leino-priset, olika stiftelsers pris och en del andra enskilda priser som Kritikens sporrar eller Nuori Voimas pris.

För det mesta konkurrerar enskilda samlingar med varandra eller andra verk. Så sker inför Helsingin Sanomats debutantpris, Runebergspriset och Kalevi Jäntti-priset för unga författare. Pris som uteslutande riktat in sig på poesi är få: Yle:s Den dansande björnen och Einari Vuorela-priset är de viktigaste.

Förlagens egna pris har jag lämnat utanför sammanställningen eftersom de delas ut till respektive förlags egna författare – de är en del av marknadsföringen. Priserna är till stor del penningpriser, men jag har listat också sådana priser som innebär erkänsla för ett särskilt verk, t ex Tiiliskivi-priset som delas ut i Tammerfors. Jag har enbart tagit med poesi på finska.

(Läs hela listan på pristagare efter den finska utgåvan av ledaren.)