Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Barn och elefanter, nära och på avstånd betraktade

Barbro Enckell-Grimm, 19.5.2006
Puck Sumelius: Betryggande avstånd s., Söderströms 2006

Betryggande avstånd, titeln på Puck Sumelius debutbok både täcker och inte täcker det hon skildrar i sina noveller. Å ena sidan beskriver Sumelius det avstånd som finns mellan människor, mellan föräldrar och barn, mellan äkta makar, mellan den som är ”jag” och alla dem som omger mig. Oförskräckt avslöjar hon också det avstånd som finns mellan hur vi vill att vårt liv skulle se ut, och hur det faktiskt är. Och här kommer hon sina huvudpersoner väldigt nära, inpå det inte alltid så vackra skinnet.

Ibland finns det inget avstånd alls. Vardag skulle inte vara vardag om den inte kantades av tillkortakommanden, pinsamma incidenter, avslöjanden och avspisningar… Hon drar sig inte för att avslöja genanta detaljer och negativa känslor. Man får en känsla av att hon inte bara känner sina personer väl, utan att hon också är dem – samtliga: den vräkiga Kimmen, Mamman och Flickan. Och hon känner helt uppenbart en stor kärlek till och en stor medkänsla med dem. Utan det skulle hon inte kunna presentera dem så träffsäkert och samtidigt så ömt.

Smulorna i köket och sanden i tamburen

Utan att gotta sig åt det sjabbiga ger Sumelius sig ut (eller snarare in) i våra solkiga hem och utforskar smulorna på köksbordet och sanden i tamburen. Genom att som en utomstående betrakta eländet får det en allmängiltighet som tillför det en ny dimension av skönhet. Stundom, på betryggande avstånd, kan man känna värme för den man en gång varit. Det är med stor empati och berättarglädje Sumelius gestaltar sina personer.

För den som har vuxit upp i Helsingfors under sjuttiotalet har novellerna en hög nostalgifaktor. Detsamma gäller för den läsare som ordnat barnkalas och ängslats över hur de små terroristgästerna skall ta emot ens ansträngningar. Eller för den som blivit avspisad av någon ”för bra för att vara sann, för mig”. Avståndet mellan normal samvaro och förnedring är inte bara ibland, utan ofta, förfärande kort. Så är det t.ex. i novellen ”Vildsvin” där berättarjaget, hembjuden på middag till en arbetskamrat, lätt berusad i misstag visar ett lite för stort förtroende för värden. Man skall se skillnaden mellan lunchsällskap och livssällskap.

Man skall göra sig gällande, samtidigt som man skall veta sin plats. En ekvation som är omöjlig att lösa och därför tacksam att gestalta litterärt. I novellen ”Innan det blå” ger berättarjaget en kommunikationskod som avslöjar glappet mellan den smörja som halkar ur våra munnar och verkligheten: “’Det är för din skull’ är allra värst. Det betyder: Det här är ditt fel.

Det finns en oklar och mycket smal gråzon mellan det som är vanliga mänskliga misstag och det som är allvarligt fel. Sumelius är mycket skicklig på att gestalta detta ingenmansland, som vi alla befolkar. Hon hanterar också språkets små förskjutningar och skillnader i innebörd på hur man säger saker, till vem och i vilket ögonblick man riktar det mördande ögonkastet eller, tyvärr mer sällan, ett förlösande leende eller en tröstande replik.

Inte katastrofer, bara tröstlöshet

Huvudperson i flera av Sumelius noveller är en flicka, varken stor eller liten, som mäter ut sin plats i hemmet och tillvaron. Man kan inte vara riktigt säker på om hon far illa på riktigt eller om hon bara svävar i det tomrum många barn befinner sig i: lite ensamma, men inte särskilt intresserade av sällskap, lite försummade av aparta föräldrar, men inte direkt vanskötta. De växer upp i sjabbiga, men ändå möblerade hem.

I andra noveller är perspektivet det motsatta: tafatta mammor, osäkra, nervösa och ganska olyckliga försöker de ängsligt göra sitt bästa för sin krävande avkomma – ständigt förkylda och kroniskt gnälliga barn (ofta söner). Dilemmat verkar vara att man älskar sin familj, självklart, samtidigt som man vantrivs i tillvaron och känner ständig irritation inför hemmets invånare. Någonstans ställer man krav på familjemedlemmarna som ingen kan leva upp till.

Det handlar om det tröstlösa i en lätt ångestfylld tillvaro, inte om katastrofer. Då blir helt följdriktigt också den novell som handlar om äldre personer den ljusaste. Det är den första i boken ”Men om jag sa att där fanns elefanter” och handlar om en kvinna som sommarjobbar som badvakt på Simstadion i ett regnigt Helsingfors. Mannen bara skriver på sin avhandling, barnet är på sommarbete hos mormor och själv sitter hon om dagarna och räknar gamlingar som rör sig likt elefanter mellan bassängen och bastun, skuffande på sin rollator, plirande och trumpetande:

”Då kom de – långsamt men målmedvetet, varje steg noga avvägt och väl inövat under tusentals liknande morgnar. En paus när de såg henne, en nick, så vidare genom regnet. En hade hon döpt till Geriatrikern för att han knappt hade något bett kvar och var nästan blind, en annan var Societetsdamen för hon svassade som om hon haft ett cocktailglas eller parasoll, och en tredje var rätt och slätt Butter.”

På kvällarna sitter hon insvept i badrock och yllesockor och ser på repriser i tv. Monotonin, det säkra avståndet till barn och make skänker trygghet och frid. Här är allt verkligen på betryggande avstånd.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto