Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Reducerad till instrument

Karo Hämäläinen, chefredaktör, Kiiltomato.net - Lysmasken, 2.5.2007

Först de goda nyheterna: det nya regeringsprogrammet innehåller en formulering om stipendiearbetarnas social- och pensionsskydd. Jarkko Tontti skrev om det i april månads ledare, och formuleringen lyder så här:

I regeringsprogrammet som för övrigt ser bra ut verkar kulturen ha tillskrivits ett i första hand instrumentellt värde. Det i sin tur är ett tecken på att kulturlobbyn har varit framgångsrik: konsten och vetenskapen får sitt existensberättigande genom sin ekonomiska nytta. Men inte ens politikerna tänker väl så?

Stipendiaters sociala trygghet förbättras från ingången av 2009 så att stipendiaterna på basis av de stipendiebelopp som beviljats för arbete tryggas pensionsskydd, sjukförsäkringsskydd, skydd mot olycksfall i arbetet och utkomstskydd för arbetslösa. Utkomstskyddet för arbetslösa förbättras för dem som verkar inom vetenskapen och konsten genom att lagstiftningen preciseras.

Så de dåliga nyheterna: för stipendiearbetarnas pensions- och socialskydd finns i regeringsprogrammet inte reserverat en enda cent, så hur löftet i praktiken ska infrias är en fullständigt öppen fråga. I värsta fall leder det till att tjugo procent av stipendiemedlen fr.o.m. 2009 avsätts till pensions- och socialskyddsavgifter.

För kulturens del är det lyckligtvis mer troligt att saken löses på annat sätt. Det skulle inte vara helt obefogat att staten förband sig att stå för stipendiatforskares och -konstnärers pensionsavgifter och socialskydd, men bra temporära lösningar finns också.

* * *

Regeringsprogrammet förhåller sig positivt till stipendiearbetare. Men konstnärerna ska ändå inte jubla i förtid över att konsten nu har uppvärderas hos makthavarna. Nej, regeringen bekymrar sig i första hand om forskarnas belägenhet, och särskilt om dem som i sin forskning utvecklar lätt tillämpbara, på marknaden lättsålda innovationer.

De som representerar konst och humanistisk forskning borde hålla sig lugna och foga sig i de tekniska vetenskapernas överhöghet.

Dessutom borde också konstnärerna äntligen fatta att deras uppgift är att öka bruttonationalprodukten. I regeringsprogrammet säger man det så här:

Den kreativa ekonomin stärks och kulturens samhällsekonomiska betydelse ökas genom främjande av kulturexport och kulturföretagande.

Varken kulturexport eller entreprenörskap är av ondo, tvärtom. Men kulturexporten kan äta upp resurserna för stödet till annan kultur, och i kulturexporten är de konstarter där språket är centralt ohjälpligt i en sämre ställning än de genrer som använder andra uttrycksmedel. Dessutom borde man minnas att de bästa litterära exportprodukterna har visat sig vara verk som är stadigt rotade in den finländska kulturen. Logiken här är en annan än t.ex. på den lätta musikens område.

I regeringsprogrammet förstår man kanske företagande annorlunda än konstnärerna själva. Konstnärers företagsamhet inriktar sig på att framställa så bra konstverk som möjligt. Och det betyder för det mesta inte detsamma som att försöka uppnå största möjliga ekonomiska vinst.

***

Regeringsprogrammets linjedragning för kulturen avslöjar en kultursyn som är instrumentell: man understöder kulturen i all dess mångfald och livskraftighet för att den gynnar ett innovativt tänkande. Grundtanken är väl att konsten hjälper finländarna att bli ännu bättre telefonuppfinnare.

Utmärkt! Konstlobbyn har lyckats. Eftersom regeringsprogrammet i sista hand är ett slags ramar för hur statens resurser används, är det bra om man upptäcker värden som kan mätas i pengar för att kunna rättfärdiga en satsning på konsten.

Men det är farligt om de som formulerat regeringsprogrammet verkligen ser kulturen framför allt som ett instrument som å ena sidan stöder kreativiteten, å andra sidan är en exportprodukt – och i bägge egenskaperna ökar ”den nationalekonomiska tillväxten”. I det allmänna innovations- och kreativitetssvamlet kan man ju glömma att kulturen är ett värde i sig, inte bara ett verktyg.

Jag har inte hört någon av de författare som tillhör min bekantskapskrets motivera sitt arbete med att han eller hon vill förbättra sina läsares läskunnighet. Litteraturens huvuduppgift, eller raison d’être, kan ju inte vara att den ska befordra läskunnigheten, lika lite som bildkonsten behöver förbättra vår spatiala perceptionsförmåga. En bättre läskunnighet, en förbättrad analytisk förmåga, en större mottaglighet och all övrig positiv inverkan som läsningen för med sig, är alltid bara biprodukter,

***

Regeringsprogrammet för fram en kultursedel, som ska fungera som de lunchkuponger och motionssedlar som redan finns, och som är ägnad att gynna kulturens ”nationalekonomiska betydelse”. Man kan anta att den betyder att kulturproducenterna kan hösta in mer pengar. Förhoppningsvis – och varför inte? – skulle man kunna använda kultursedeln till att köpa böcker. Då skulle också bokhandlarna och förläggarna ha nytta av den, och i viss utsträckning också författarna.

Och vad säger regeringsprogrammet om biblioteken?

Man stärker bibliotekens roll som tillhandahållare av närservice och som ett system som erbjuder medborgarna tjänster inom såväl inlärning, informationsförsörjning som kultur.

Jag är illa rädd att formuleringar som t.ex. ”informationsförsörjning” inte indikerar att man skulle anskaffa mer och mer mångsidig litteratur till biblioteken.