Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kampkonst och litteratursport

Barbro Enckell-Grimm, 8.11.2013
Robert Åsbacka: Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur 294 s., Schildts & Söderströms 2013

Titeln på Robert Åsbackas nyutgivna bok Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut är ett citat ur en tidningsintervju med den svenska författaren Kjell Johansson. Åsbacka inledde sitt författarskap med en diktsamling 1988, han har fått mest erkänsla för sina romaner och också medverkat i antologin Obs! Klass (2009). Om man vill genrebestämma den nu aktuella boken, skulle det kanske bli essäbok. Texten är en inre monolog om allt det viktigaste i författarens liv: kampkonst, litteratur, familj, minnen och transportsträckor mellan olika orter, tävlingar och uppdrag. Som författaren själv framhåller i sitt förord, den är en inre resa med EM i Italien 2012 som slutmål, en rapport från ett år av hård träning. Ett liv i litteraturens och kampkonstens tjänst.

Sportgren versus genre

Andan i uttalandet, att uthållighet lönar sig, finns som ett soundtrack genom hela boken. Helt förbehållslös är Åsbacka inte, ibland är det klokare att ge sig. Till sin personlighet säger han sig vara en långdistansare och så utformar sig boken som ett långt sjok där familjeliv och skrivandet parallelliseras med olika slags träningar. Han jämför sig med hjälten i G W Perssons böcker som brukar svara på invändningar med orden ”Jag hör vad du säger”, och sen fortsätta som förr …

Uthållighet lönar sig, men ibland är det klokare att ge sig

Åsbackas genre, eller gren som det väl kallas när det gäller idrott, är taijiquan. Mest känt är taiji som en slags långsam gymnastik där andning, koncentration, stora rörelser och uthållighet är centrala begrepp. Men den finns också som kampkonst där man kastar, sveper och knuffar. I formen finns ”kraft, tajmning, avslappning och en viss kampanda”.  Samma hållning har Åsbacka visat i sin litterära gärning: från nedgörande recensioner för den första diktsamlingen,  Med tungorna hängande, har han fått stor erkänsla, bland annat har en recensent i Die Zeit förklarat att Das zerbrechliche Leben (Orgelbyggaren i tysk översättning, 2008) är en av de sällsynta böcker som ger ett svar på frågan om varför man bör läsa romaner.

Rytm och takt

En nära 300 sidor lång text fungerar inte utan rytm. Själv berättar Åsbacka att han från en förlagsredaktör fått rådet att inte enbart skriva om kampkonsten, utan också ägna sig åt annat. Det andra är dels hans yrke, författarskapet, och dels vardagsbestyr kring hus, hem och resor. Läsaren får en del litterärt skvaller serverat från bokmässor, litteraturdagar och om fem författares prov på bristande orienteringsförmåga, men också tillkomsthistorier om olika böcker Åsbacka skrivit.

Åsbacka är sin egen tålmodige, lite bistre lärare

Lars Noréns En dramatikers dagbok, 1 800 sidor lång, har varit noga utvald reselektyr. Det ser man spår av i Åsbackas text, som ett tonfall snarare än som livshållning. Där man kan tycka att Norén är väl tolerant mot sina egna impulser, är Åsbacka ibland överseende med sina mindre lyckade val i livet, men för det mesta sträng mot sig själv. Han är sin egen tålmodige, men lite bistre lärare. Åsbacka läser också J. M. Coetzee och konstaterar att det beundransvärda i hans sätt att skriva självbiografiskt inte består i uppriktigheten, utan i förmågan att behålla perspektivet, att finnas på två ställen samtidigt (hos det egna unga jaget och den äldre författaren). Samma sak beskriver han i kampkonsten. Man kanske måste leva sig in i motståndaren, men man måste också kunna behålla en slags dubbelperspektiv och tempo. Åsbackas språk pulserar, han reser inte bara omkring i Europa, han tar sig från olika händelser och epoker i sitt liv. Han skriver ömsint om sina lärofäder och -mödrar. Han kan se händelser ur olika synvinklar. Han har humor.

Hur gör han?

Den intressanta frågan är hur man kan skriva fängslande om idrott, för hur belönande det än är att sporta, så blir beskrivningarna av själva aktiviteten sällan litterärt hållbara (lysande undantag finns, Miika Nousiainen och Haruki Murakami för att nämna ett par exempel). Ett tänkbart svar är att Åsbacka är en skicklig berättare, att han gett sig tid att ta reda på varför han är som han är, hur han arbetar, vilka hans personliga bevekelsegrunder är för hans förhållningssätt i livet, och sådant är det alltid spännande att läsa om: Hur gör andra människor, och varför? Är det inte för att få veta det här vi läser böcker, överhuvudtaget?

Att kunna gestalta hur en kamp kan vara inkluderande snarare än exkluderande är skickligt

Åsbacka beskriver sig själv som en person som å ena sidan kunde provoceras till slagsmål som ung. Å andra sidan cyklade han i täten – men aldrig först – fast han hörde till de första som hade växelcykel i sin bekantskapskrets. Det är väl legeringen av de här två sinsemellan motsägelsefulla personlighetsdragen som lett fram till att kommit där han är i dag. Han tar med läsaren, men han provocerar inte. Det är utmärkande också i taijiquan, att kampen sker snarare med motparten, inte mot. Att kunna gestalta hur en kamp kan vara inkluderande snarare än exkluderande så skickligt som Åsbacka gör i den här boken är sannerligen begåvat.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto