Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En roman om konsten, livet och lögnen

Tom Karlsson, 22.10.2004
Robert Åsbacka: Fallstudie s., Schildts 2004

I sin nya roman, Fallstudie. En berättelse om materialanskaffning, låter Robert Åsbacka sin huvudperson Ralf Nygård och hans arbetskamrat
Øystein åka omkring i Stockholm, som i en roadmovie. De snackar, löser korsord och samlar in skrot för en konstutställning. Det är inte fråga om deras egen konst. De är bara arbetare, som förverkligar andras projekt. Det gör ju de flesta av oss, och Åsbacka skriver, liksom tidigare, om ”vanliga människor”, vilket är ovanligt och exotiskt i den finlandssvenska litteraturen. Robert Åsbacka står hälsosamt långt från de finlandssvenska schablonerna. Här finns det inga sommarstugeverandor och segelbåtar.

Det är alltså en berättelse om materialanskaffning. Samtidigt som handlingen förs framåt genom att Ralf och Øystein samlar in magneter, järntråd, tunnor och badkar, går texten också bakåt på tidsaxeln och inventerar det material, händelser och personer, som konstruerat individen Ralf. Åsbacka lyckas obehindrat och ledigt glida fram mellan de olika personerna och tidsplanen. På så vis blir romanen inte enbart ett porträtt, utan ett vidare panorama över två generationer finländskt invandrarliv i Sverige.

Balansera eller falla

På det här planet är romanen en realistisk berättelse – en invandrarroman. På ytan är den smårolig och sarkastisk, men det lättsamma är bedrägligt. Romanen är inte enbart en berättelse om materialanskaffning, utan även en fallstudie – en roman om att falla, eller vänta på fallet. Många av personerna i boken har fallit, eller som i Ralfs pappas fall, drabbats av ett fallande träd. Männen (det tycks vara bara män) går haltande genom livet. De är kanske inte direkt losers, men balanserar på gränsen.

Att balansera och gå på lina är också ett återkommande tema i boken och pärmbildens fotografi skildrar en av romanens nyckelscener: en motorcyklist, som glatt vinkande kör längs en på hög höjd uppspänd lina. Inne i boken finns ett reklamanslag för ”Oskani-Truppe. Lindansörerna som leker med döden”. Så kan man väl också se på livet: som en livsfarlig balansgång. För att det inte skall bli allt för djävligt och dödsallvarligt finns det lyckligtvis lögner, konst och dikt, att lätta upp stämningen.

Lögnen – en inträdesbiljett

Så kan man också se på Åsbackas roman – som en roman om konsten, livet och lögnen – som metafiktion. I den här romanen håller man sig på många sätt uppe genom att pruta på sanningen. Då blir verkligheten mera intressant, rolig och uthärdlig. Ibland kan man också vara tvungen att ljuga, för att få ett arbete. Egentligen bygger familjen Nygårds tillvaro i Sverige på en lögn. Lögnen om att fadern inte är halt och att trädet aldrig fallit. Så är det ju också för många andra invandrare. De tvingas ljuga för att komma in i landet och blir utvisade om lögnen avslöjas. Skillnaden mellan lögn och sanning, kan då vara en skillnad mellan liv och död.

För att göra intryck på en kvinna han träffar, berättar Ralf att han är poet, och det är en lögn som fungerar bra – en tid. Sedan skiter det sig och det är Joseph Brodskys fel. Gränsen mellan dikt och bedrägeri är en balansgång, åtminstone i Åsbackas roman. Ralf och Øystein arbetar hårt med att bygga upp konstverk, som inte är deras, samtidigt planerar Øystein också en mängd egna konstprojekt, det ena galnare än det andra. Eller kanske ändå inte konstigare än de som de tvingas bygga upp. Vad är konst och vem är konstnär? Vem har upphovsrätten till konstverket, den som fått idén, eller den som förverkligat den? Och nu då Steven Spielberg köpt rätten till Sir Alfreds livshistoria, kan man med rätta fråga sig vems liv vi egentligen lever.

Det postmoderna samhällets taggtråd

Kanske copyrighten redan var såld då vi föddes. Ralf klipper ihop dikter och avslöjas som bedragare, men kanske han lika gärna kan ses som en spännande postmodernistisk poet, som samplar text och skapar cut-ups. En författare han ”stjäl” några ord från är Thomas Wulff. En rolig poäng, som Åsbacka inte bryr sig om att betona, är att Wulffs bok “En drömmares dagbok” helt och hållet består av klipp ur Amiels bok med samma namn. Copyright-lagstiftning och patentlagar är det postmoderna samhällets taggtråd. Det är inte lätt att ta sig fram i ett sådant landskap.

Att vara konstnär innebär kanske att vara bedragare. I så fall skiljer det sig inte från att vara människa i största allmänhet. I Åsbackas roman innebär livet en väntan på att avslöjas eller falla. Det är som att gå på lina, på en i bråddjupt vatten dragen linje. Då är det i alla fall lättare att påstå att Robert Åsbacka lyckats skriva en utmärkt roman, om det nu är han som gjort det.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto