Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Tillvarons mångfald och smärta

Barbro Enckell-Grimm, 1.6.2004
Robert Henrik Paetau: Värker och lyser som ett ansikte s., Schildts 2004

Vad är det som värker och lyser i ansiktena på personerna i Robert Henrik Paetaus noveller? Det finns en smärta som genomsyrar texterna, som kletar sig på läsarens kropp och lyser ur ögonen på novellpersonerna. Ofta är det en brist – vår oförmåga att nå varandra, att förklara oss, som är temat i de korta novellerna i Värker och lyser som ett ansikte. Obetydliga förskjutningar och fina nyanser i texterna tillför dialogen ständigt nya betydelser. Paetaus noveller berör, rör oss och väcker slumrande känslor till liv.

Novellerna i Värker och lyser som ett ansikte är uppbyggda så att man möter samma personer, men i lite olika situationer eller roller. Olika teman, liknande – ofta ödesmättade och obehagliga – situationer återkommer, som bilolyckor, möten och avsked:

“Ingenting hände.
Och allt gjorde det.
Vi passerade varandra. Det borde inte ha varit möjligt, ett mirakel.
Jag talade aldrig om för någon vad som inte hade hänt.
Då och då sluter jag ögonen och spekulerar: minnesförlust; förlamning eller något ännu värre…”

Texterna visar hur ett stoff får litterär gestaltning eller hur en dröm blir till ur material från verkligheten. De visar också hur man kan överföra en känsla eller en roll från barndomen till den vuxna tillvaron – helt enkelt hur det mänskliga psyket och den litterära processen fungerar…

Det är inte sökt att söka paralleller till musiken i Värker och lyser som ett ansikte. Symmetrin och omkvädena förklarar en del av likheterna. Men också det klockrena språket och en nästan obönhörlig determinism för tankarna till musikens värld.

Ödmjukheten och ömheten för de gestalter han skapar har Robert Henrik Paetau tagit med när han övergått från att skriva lyrik till prosa (han har två diktsamlingar bakom sig: Enskildheter och Ett separat snöande) – likaså ambitionen att hitta det rätta uttrycket och det exakta sättet att getalta en situation, en person, ett problem eller ett öde.

Många av novellerna utgår från olika relationer inom en familj: syskon, barn och föräldrar. Oftast kretsar handlingen kring något outtalat: det man inte kan säga. Stumheten, och det man talar om kring tystnaden, blir det kusliga rum familjen tvingas vistas i. Sorg och isolering blir den livsluft man andas. Men i distansen Paetau beskriver finns också ett hopp: man ser att hans personer längtar bort och att det finns en trevande rörelse mot varandra – en strävan efter närhet:

“Ibland händer det att din son råkar ertappa dig i detta tillstånd och att era blickar möts och att ingen av er vänder bort sin blick; uppenbarligen tycks din son uppskatta dessa samtal utan ord, kanske i större grad än du /…/ han är ju ditt kött och blod och ändå vet du att att ni inte vet tillräckligt om varandra”…

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto