Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Barn av iranska revolutionen

Sunniva Ekbom, 22.8.2014
Sahar Delijani: Jakarandaträdets barn 281 s., Forum 2013 Kääntäjä(t): Hanna Axén

Sahar Delijanis roman Jakarandaträdets barn slår upp dörren till ett kvinnokollektiv, ett fängelse i det efterrevolutionära Teheran. Babyn som föds omhuldas av dem alla, är en livgivande kärlekskälla som när framtidshoppet. Men bara i ett par månader – modern blir kvar i fängelset efter att babydottern obarmhärtigt tagits ifrån henne. Den sinnliga romanen är polyfon, en sinnrikt hopflätad kollektiv berättelse där de många huvudpersonerna har beröringspunkter. Tillsammans färglägger de bilden av livet i Iran mellan åren 1983 och 2011.

Författaren Sahar Delijani föddes själv 1983 i kvinnofängelset Evin och flyttade med föräldrarna till Kalifornien när hon var nio år. Faderns yngre bror dödades tillsammans med tusentals andra politiska fångar år 1988 i den islamiska republiken. Sedan 2006 är Delijani bosatt i Turin, Italien. Författarens biografi och det faktum att hon två gånger nominerats för Pushcart Prize och lovordas av Khaled Hosseini, författaren till Flyga drake, bidrar till högt ställda förhoppningar på romanen, som översatts till 25 språk. Mig övertygar Delijani med ett språk som berör alla sinnen. Delijani förmedlar berättelser sprängda av känslornas breda spektrum, allt från smärtans olika ansikten, lidande och förtryck under omänskliga förhållanden, där människor berövas sin frihet, rycks bort från sina anhöriga eller dör, till känslans gråtoner av melankoli och längtan.

En sinnrikt hopflätad polyfon berättelse

Genom romanen strömmar stark fosterlandskärlek för hemlandet Iran och dess folk med livsöden märkta av krigets våldsamheter. Så här reflekterar Azar som snart ska föda sitt barn i fängelset:

Det värkte i hjärtat på Azar vid tanken på de där dagarna då hon så ivrigt hade kämpat för ett nytt land, för ett bättre och rättvisare land. Hur glad hon hade varit när hon tog bussen in till Teheran igen på kvällen. Hon hade känt sig som ett med staden, hade sjudit och sprakat av upphetsning och varit full av entusiasm för vad såväl nuet som framtiden bar i sitt sköte.

Närhistorien bekräftad

I tidningsintervjuer har Delijani berättat att romanen hämtar stoff från hennes föräldrars historier om det som hände på 80-talet, till exempel hur det är att föda barn i fängelse, eller om att med små medel, en skruv och nogsamt sparade dadelkärnor, i smyg i fängelset tillverka en gåva till sitt barn. Delijanis text, hennes tankeväckande kollektiva debutroman vibrerar av hur viktigt det är att använda sig av ordets makt för att väcka till liv närhistorien, bekräfta vad iranierna fått utstå och förhoppningsvis inte ska behöva genomlida igen som följd av islamiskt förtryck.

Barnen lekte under jakarandaträdet på gården till ett hus befolkat av kvinnor i olika generationer, medan fäderna satt i fängelse

Romanen knyts ihop med ett kapitel som utspelas i Turin år 2011. Den unga vuxna kvinnan Neda har en träff med pojkvännen Reza som nyligen flyttat till Italien från Iran. Mötet mellan två älskande blir också ett möte mellan två familjer med motsatta politiska åsikter. Neda är flickan som föddes i kvinnofängelset i romanens första kapitel och växte upp i Teheran. I mormoderns hus med det stora jakarandaträdet lekte hon med sina kusiner, ett hus befolkat av kvinnor i olika generationer, medan fäderna satt i fängelse. Jakarandaträdet som är centrum för leken på innergården blir en metafor för släktträdet och de grymheter revolutionen i Iran förde med sig. Senare flydde familjen utomlands vilket är orsaken till att hon inte deltog i den gröna revolutionen år 2009 tillsammans med de unga som stannade kvar i Iran, vilket Reza gjorde. Hans far blev regimkritisk först en tid efter revolutionen, först när det stod klart för honom vilka medel maktutövarna tog till för att tysta oppositionen.

Med barnets ögon

Delar av romanen behandlar insiktsfullt barnets perspektiv på hur det är att leva vardagsliv märkt av att föräldrarna är i fängelse för sina politiska åsikters skull. Här finns kusinens pappa som aldrig återförenas med familjen, barnen får utstå smärtan i dödsbudet. Barndomen punkteras också av blindfläckarna i form av många hemliga, låsta skrymslen – de vuxnas värld som är så grym att det inte talas öppet om vad som händer ytterom den trygga mormorsfamnen.

Barnen verkar trots allt kunna ösa styrka ur sina sorgliga minnen

Men flickan och pojken som möts många år senare i barndomslandskapet, i huset med jakarandaträdet när den älskade mormodern Maman Zinat ska begravas, verkar, trots att de tidiga åren fick en sorgkant av regimförtrycket, ösa styrka ur sina barndomsminnen:

Forugh ser på honom. Tystnaden sänker sig över källaren och tätnar omkring dem. Men det är en annan sorts tystnad, en frisk och viktlös tystnad som doftar vinäger och förväntan och längtan. Närvarande.
”Jag minns att jag gömde mig här en gång.” Han pekar mot grytorna och pannorna. ”Där stod ett stort skåp, och jag gömde mig i det.”
Forugh Ler. ”Bara en gång? Jag brukade gömma mig där precis hela tiden.”
I samma källare återfinner Forugh skatten hon som barn gömt för sin mor: ”Hon trevar i mörkret och dammet. Till slut drar hon ut någonting. En liten, platt ask med genomskinligt lock, täckt av ett tjockt lager smuts. Hon rätar på ryggen, släpper hans hand och öppnar locket med ett triumferande leende. I asken finns en trollslända fastnålad vid ett gulnat papper.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto