Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Utspillt liv i skogen

Sunniva Ekbom, 28.1.2006
Sanna Tahvanainen: Alltid skogen s., Schildts 2005

Skogskänslan går inte att ta miste på i Sanna Tahvanainens roman Alltid skogen, en tahvanainensk studie av skog i Nordeuropa. Romanlandskapet är huvudsakligen skogen och i dess närhet. Man kan passera skogen uppflugen som liftande passagerare i långtradarchaufförernas styrhytt i södra Finland. Hoppen till Island där huvudpersonen, flickan Iris, planterar skog sedan hon blivit halt efter ett grävlingsbett i hemskogen, ger skogsaspekten djup och kontrasterande distans. Självklart är att Tahvanainens skog inte är en sagoskog, där äventyren alltid slutar tryggt i hemmet. Skogen ger och skogen tar.

Till Tahvanainens persongalleri hör en samling udda typer. Landsvägsriddarna, långtradarchaufförerna som tar sin fika på Busstationsbaren vid vägkanten, längs med den väg de transporterar virkeslasten. Iris familj som driver baren, och tonårsflickan Iris som brukar stå bakom disken efter skolan och servera grillmat och kaffebröd. De äldre männens blickar är på henne och det är samma män som hon liftar med och har sexuellt umgänge med. Helt okomplicerat är inte detta arrangemang, men långtradarna för henne bort från hemknutarna, hon får se en större bit av skogen och större samhällen än det egna kring grillbaren.

Samspelet mellan tonåringar

Iris saknar syskon. Jämnåriga skolkamrater finns, men någon djupare gemenskap delar hon inte med dem. Här finns ett förhållande till den mobbade, fula grannpojken Tomas – båda spionerar på varandra. De möts aldrig – och till slut är det för sent. En av Tahvanainens starka sidor är att beskriva det vidriga samspelet mellan tonåringar, rå mobbning utövad av okänsliga skitstövlar.

Iris föräldrar är vinddrivna vuxna, pappan har för vana att ta sig en sup ur barskåpet i den upplysta jordgloben och mamman är inte den lyckligaste av kvinnor, vilket också driver henne till att bryta sig ut ur busstationsbargemenskapen. Iris lever sitt eget liv och är den enda överlevaren i familjen.

Sanna Tahvanainens stilistiskt mycket njutbara prosa manar fram tydliga bilder ur en värld som kanske inte så ofta brukar förekomma inom romanpärmar. Hos mig lever minnet länge kvar till exempel av den exakta beskrivningen av det gyllene stänket av olja från de franska potatisarna, och av hur man skiljer på dagens och gårdagens bakelser. Av bussresorna till skolan. Och landsvägen som är en svart orm som ringlar sig genom skogen. Landsvägsriddarna är på kornet tagna, oftast gifta och lättflirtade.

Styrkan i språket

I Tahvanainens beskrivning ter sig livet kring Busstationsbaren inte särskilt attraktivt, vardagslunken och människomötena är förutsägbara i dessa skogsklädda landskap. Iris är en riktig skogsmänniska: när hon har möjlighet att lämna sitt uppväxtlandskap bakom sig, väljer hon att plantera skog på Island. För Iris förblir livet en skog och om skogen saknas, återstår möjligheten att plantera den.

Intressant är också Iris motionsintresse. Hon utmanar sina gränser där hon springer långa sträckor i oländig skog och sandtag, medan grannpojken Tomas lurar bakom träden och tar tid med stoppuret. Romanens pärmbild matchar innehållet, Susanne Gottbergs målning ”Halvvägs” med grön skog och knotiga flickben. Iris är en vältränad pojkflicka, intresserad av sex.

Den som börjar läsa Sanna Tahvanainens nya roman väntar en berättelse vars styrka ligger i språket, beskrivningarna, själva handlingen fängslar mindre.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto