Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Att bli lämnad, än en gång

Barbro Enckell-Grimm, 30.4.2010
Sanna Tahvanainen: Allting är amerikanskt s., Schildts 2010

Sanna Tahvanainen har själv sagt att mycket av det hon skriver befinner sig i gränslandet mellan poesi och prosa. Hennes tilltal är mycket direkt, på det sättet liknar hennes dikter prosa. Hon skriver rakt på sak det hon vill ha sagt.

Det hon skriver om i sin senaste diktsamling (den femte sedan debutsamlingen Foster 1994) och åttonde bok, Allting är amerikanskt, är en rörelse som äger rum mellan en flicka och ett diktjag som helt uppenbart är mamman. Och den rörelsen är inte helt rak och okomplicerad. Mamman följer med, på respektfullt avstånd, men hon har en känsla av att flickan där hon sitter uppe i trädet har bättre utsikt över henne, än hon har över flickan. Perspektivet har ändrats, tiden har gjort sitt.

Ännu ett sätt att bli lämnad på

Dikterna är ömsinta porträtt av en flicka på väg ut på äventyr, och en mamma som visserligen förstår att hålla sig på avstånd men ändå följer med, på avstånd och med en viss bävan i hjärtat. Vägen bort från hemmet och mammans utsikt över flickans liv är inte riktigt lika raka och komplikationsfria som diktraderna. Relationen är distanserad. Och hur är det med diktraderna? Saker kan komma i olika ordningsföljd.

Rader som ”Det går inte att hitta oss” och ”mer säger jag inte”, säger en hel del om tonfallet i Tahvanainens dikter. I hennes tidigare samlingar, och då tänker jag särskilt på Jag vill behålla precis allting (2006), hopades raderna och känslorna efter varandra tätare och på betydligt fler sidor än nu. Det gav boken en känsla av intensitet och innerlighet som inte finns här. Här är läget ett annat. Känslan av ensamhet och att bli lämnad utanför är dock en gemensam nämnare för de två böckerna – liksom i mycket annat av Sanna Tahvanainens författarskap.

Vid läsningen av Allting är amerikanskt infinner sig lätt en känsla av tomhet. Den beror säkert på att dikterna faktiskt är tunnare, kortare och luftigare här än i Tahvanainens tidigare diktsamlingar, men också på tematiken. Efter dikternas kurragömmalek bland rummen inne i det amerikanska huset, ute i häcken och bland de tätt stående träden känner man sig lite kvarlämnad och snopen. Läsaren börjar lätt identifiera sig med diktjaget, den som måste hålla sig tillbaka och finna sig i att bli lämnad.

Något som skymmer sikten

Hur ser förresten rumsfördelningen ut i ett ”amerikanskt hus?”? Andra har fastnat vid den här oklara detaljen och det är en miss i samlingen: att det amerikanska aldrig får någon förklaring.

Naturligtvis, man kan också uppleva det som befriande:

jag vandrar omkring
i ett museum
jag vandrar omkring
i en trädgård

jag har svårt att se skillnad
på det som är dött
och det som är levande.

Här har man ju inte lagt till något, här finns inga dolda innebörder. Samtidigt kommer kluvenheten i diktjagets känslor fram, hon har svårt att se skillnad mellan dött och levande. Borde inte den skillnaden vara ganska uppenbar? Vad är det som får henne att tveka och tvivla? Det sägs inte ut, men underförstått anar man att ”barnet” ser sådant jaget inte kan urskilja. Medan den vuxna sett så mycket att hon inte längre vet vad hon har framför sig, har barnet ett okomplicerat och självskrivet förhållande till tingen. Den vuxna, diktaren, strävar efter samma klarsynthet och förhållningssätt.

I början fungerar det bäst. Här finns det dynamik:

huset är amerikanskt
vem som helst kan se det
/…/

På nästa sida finns raderna:

ingen kan se det
man stiger in genom grinden
och där står det

Läsaren bli indragen i kurragömmaleken och den finns inte bara som ett tema i dikterna, utan också inne i, som speglingar och återspeglingar. Det handlar på ett semantiskt plan om att överorda, respektive underordna sig, sortera betydelser likaväl som diktrader.

Perspektivbyte

Ibland måste man ta saker i omvänd ordning. Det är svårt att låta bli att läsa avslutningsraderna ”ytterdörren har ett komplicerat lås/ man måste komma ihåg/att vrida nyckeln åt fel håll/ då öppnar sig huset” som något annat än en allegori för hur Tahvanainens dikter bör läsas. Genom att ta sig in i huset/dikten bakvägen – genom att vrida nyckeln åt fel håll, blir det fördolda plötsligt uppenbarat och uppenbart. Man tar dikten på bar gärning, lite på samma sätt som i raderna: ”ingen kan se det /…/ och där står det”. Det här är ännu ett sätt att leka kurragömma.

Det förtjänstfulla i Sanna Tahvanainens diktsamling är att hon kan avstå från frestelsen att dra in läsaren i de känslomässiga och formmässiga förvecklingar som finns i boken. Man identifierar sig lätt med diktjaget, men man behöver inte känna sig som ett offer för någons intriger eller manipulation. Till detta är Tahvanainen alltför mogen och analytisk.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto