Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dikter som smäller och klirrar

Barbro Enckell-Grimm, 28.11.2008
Sanna Tahvanainen: Muskedunder s., Schildts 2008

Det är kanske inte så konstigt att man kommer att tänka på en diamant, lika hård som skör, när man läser Sanna Tahvanainens senaste diktsamling Muskedunder – hennes sjunde bok sedan debuten 1994. Samlingen inleds med avdelningen ”Kristallpalatset”, ett monument uppfört 1851 i London i anledning av den första världsutställningen. Senare i samlingen kommer ”Den ryska tsarens initialer” (där det bl.a. leks med en rysk revolver) och ”Marmormänniskor” (en resa till Rom). Man ser framför sig mastodontbygget, ljuset som faller, de stora ytorna skört glas – och kan naturligtvis fråga sig: till vilken nytta?

Senare i avdelningen ”Kristallpalatset” finns dikten om kvinnan från Nuuk som kan sjunga sönder glas, hon kan med sina stämband få fram en ton spräcker ”kristallglas, fönster, trumhinnor” /…/ Hyde Park är otänkbart/ Risken är stor att Kristallpalatset kollapsar”. Här kontrasterar det maskulina inträngande ljuset, de lekfulla spegeleffekterna mot den kvinnliga stämman, som således inte är ljuv utan påträngande och destruktiv – eller är det civilisationsbygget som är mer fördärvligt? Å andra sidan kan man här läsa in, inte enbart civilisationskritik, utan också ett bejakande av det ståtliga, det roliga i att leka med bössor, och den lugnande effekt på sinnet en mäktig marmorstaty kan ha.

Det är roligt att skjuta

Lite i samma anda berättas här om mamman som tillsammans med barnet leker med pistoler, ålar sig längs golven och har roligt. Plötsligt konstaterar barnet att mamman har blivit så mycket mjukare:

Varför är det så, frågar barnet

vännen min, säger jag
det är du som gör mitt hjärta
alldeles varmt och mjukt

då dör du snart, säger barnet
/… /

Dialogen är som tagen ur barnkammaren: blödig, mjuk och skoningslös. Oberoende av var man ställer sig i livet eller i rummet, oberoende av vem man talar med finns där liv och död, godhet och ondska. Många dikter kretsar också kring skelett och inälvor. I kombination med vapnen, sablar, pistoler och muskedunder handlar det förstås om sårbarhet – och om att tjusas av att leka med sin styrka, men också om att betrakta vad som finns inuti, beundra det man i vanliga fall inte kan se, lyssna inåt till det i någon mening förbjudna. Ett hjärta är inte bara en ”muskel som dundrar” det är ett vidunder, som under sig döljer ett muskedunder. Allt kan vändas på och ständigt hittar man något nytt, vävnader i skikt som skalet runt en lök, ord, betydelser.

Att pussla med kroppar

Man kan plocka isär en kropp, titta på de olika delarna och frågan vaknar då, om när den upphör att vara levande och när den upphör att vara en individ – och vad som är vårt innersta väsen, vår identitet? Den skäggige mannen som rakar sig genomgår, reducerat, en motsvarande process. Det ansikte som dyker upp, bakom lödder och bloddroppar, efter rakningen är i någon mening ”en annan”. Av benbitar och skelettdelar kan man också pussla ihop nya saker, t.ex. en krypta. Hur jämför man en krypta med en människa eller ett djur?

Lek handlar ju också om att byta perspektiv och leva sig in i något nytt. Ljuset leker också i luften, på olika ytor och:

det talas ofta om skuggan
den som står i skuggan av
huset, trädet, människan

men alla glömmer
huset, trädet, människan
som skuggan faller från

att vara den som skuggan faller ifrån
att vara den som ger andra skugga

varför talar ingen om den?

Att gestalta och skapa handlar ju också om lek, inlevelse och att kunna släppa efter för att byta perspektiv, att vara både mjuk och hård.

Att ständigt byta utsiktspunkt

I Muskedunder bejakas och förkastas det kvinnliga och det maskulina, sida vid sida och lika mycket. Den som stått i skuggan provar på att vara den som kastar skugga.

I likhet med den förra diktsamlingen Jag vill behålla precis allting är Sanna Tahvanainen här inkluderande mot sina läsare, utan att vara velig eller formlös. Det är inte det minsta svårt att läsa hennes dikter, och inte svårt att ta dem till sig, gilla dem. Tahvanainen kommer läsare till mötes, hon berättar rakt, linjärt och enkelt och hon berättar flytande – ändå byter hon ständigt utsiktspunkt. Det är i själva verket sällan man får läsa så här okonstlad episk dikt i Svenskfinland. Med okonstlad menar jag framställningen, inte att Tahvanainen skulle sky tillvarons komplikationer – dem lägger hon framför sig, systematiserar och lägger framför läsaren de mönster hon kan se.

Det är trösterikt att tänka sig att det vi uppfattar som moderna problem, eller våra problem med det moderna trots allt pågått i hundratals år och civilisationskritiken nästan lika länge. Allt detta finns som avlagringar, det är inte bara möjligt att leva trots problem, man kan leva med dem och gå i dialog med dem. Också civilisationen bildar en slags fossil man kan gräva fram och studera.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto