Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En hänsynslös barnavärld

Malin Slotte, 11.9.2003
Sanna Tahvanainen: Silverflickan s., Schildts 2002

Silverflickan är Sanna Tahvanainens första roman efter tre lyrikböcker. I den förra boken, prosalyriska Vita näsdukars vatten, var hon tydligt på väg mot berättelsen. Med Silverflickan slår Tahvanainen nu in på nya banor, inte bara genremässigt, utan också motivistiskt. Hon backar bandet: från att i de två senaste böckerna ha skrivit om kärlek mellan unga kvinnor och äldre män, skriver hon nu en uppväxtskildring. Fortfarande skymtar poeten Sanna Tahvanainen, i språket, de starka och grymma bilderna.

Silverflickan är en dyster uppväxtskildring utan lösningar, ljuspunkter eller spår av triumferande revansch. Det handlar om mobbning och förnedring, om att alltid komma i andra hand – därav titeln Silverflickan. Handlingen är förlagd till egnahemshusområdet Vindpusten i byn Daglösa. Där bor huvudpersonen Sanna med en pappa som har en bensinstation (suggestivt beskriven) och en mamma som bär det Monika Fagerholmskt klingande namnet ”Tamara Ladylike”. (Det är inte bara namnet som klingar Fagerholmskt, även den fysiskt närvarande men mentalt frånvarande mammatypen känns bekant från den äldre kollegans böcker.)

Tahvanainen skildrar en hård och hänsynslös barnavärld. Och inte blir det lättare för att man växer upp, snarare fortsätter mönstret att upprepa sig. En viktig roll för den lite äldre huvudpersonen spelar terapeuten Ralf Herrgård, ett föremål för erotiska känslor, och ”fnitterflickorna” vars tvåsamhetsgemenskap huvudpersonens obönhörligt är utestängd ifrån.

Liksom i Tahvanainens tidigare böcker kretsas det mycket kring kroppen och sexualiteten. Smärtan och illamåendet tar sig fysiska uttryck: det är kroppen som skändas och plågas.
Förutom att huvudpersonen i boken heter Sanna pryder författaren själv pärmen till boken. På det här sättet leker Tahvanainen med den reality-trend, som även hittat till litteraturen. Det är som om hon medvetet vill sudda ut gränsen mellan sanning och fiktion, kittla läsarens primitiva biografiska nyfikenhet. Den inledande dedikationen ”Till alla före detta väninnor” får boken att nästan framstå som en Carina Rydbergsk hämnd.

Men Tahvanainen leker också med läsarens osäkerhet på ett annat plan – inom fiktionen. Silverflickan är en roman med surrealistiska inslag, det är inte så lätt att veta när berättaren ”ljuger” och ”talar sanning”. Romanens Sanna ljuger som barn brukar göra, genom att försöka slå i läsaren kusliga, otroliga historier om lillebrorsmord och barnbedövningsmedel. Inte för att ”sanningen” egentligen spelar någon roll, men det skapar ändå en osäkerhetskänsla hos läsaren. Och även lögnen kan som bekant innehålla sanning, och gör det, bara på ett annat sätt.

Silverflickan något ojämn, snårig, yvig, överdriven, men det hör liksom också till stilen. Som helhet är det här ändå en roman som både är språkligt spännande och berör. Ett plus som måste påtalas är tidsmarkörerna – Starlet, Carola Häggkvist – som igenkänns med glädje, och det gäller inte bara detaljerna; det är något i Tahvanainens tidskänsla som känns väldigt på kornet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto