Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Och texten, den var min

Mia Österlund, 15.2.2019
Sara Enholm Hielm: Och hjärtat, det var mitt 286 s., Förlaget 2018

Som välkänd förläggare och redaktör, expert på att redigera och förlösa andras texter, ger sig Sara Ehnholm Hielm ut på okänt territorium. På en terrass i Rom sitter hon i värmen i en stad som bågnar av kultur och luggsliten skönhet och försöker skriva. Att växla om är inte lätt. Hur ska den som försörjer sig på att vara bollplank för andras skrivande skriva själv? Mot kulissen av den eviga staden utformas framför läsarens ögon en hisnande essäsamling, en fresk om moderskap, om att leva läsande och skrivande, med sitt bultande hjärta.

Formatet är utsökt, från det blodröda omslaget till omfånget. Den välklingande titeln, handskriven i svart krita, Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom binder suggestivt samman de olika infallen. Läsare som känner Ehnholm Hielm som kunnig och ständigt stridbar filmrecensent väntar sig heller inget mindre när hon nu bryter ny mark för sitt skrivande. Läckert layoutad har essäsamlingen inte har bara ett motto, utan en uppsjö. Samma hunger och glupskhet  betecknar hennes berättargrepp. Att inte ge avkall. Merparten av Ehnholm Hielms motton är på engelska. Hon, som sedan decennier befinner sig i hjärtat av den finlandssvenska förlagsvärlden, omger sig mest med amerikanska och internationella författare.

Parallellt med de höga anspråken löper anspråkslösheten

Parallellt med de höga anspråken löper anspråkslösheten. Det som är klangbotten i mej, är det också i dej. Ehnholm Hielm återkommer till de vanligheter och banaliteter som utgör livet. Att hennes tillvaro är genomsnittlig. Hon beskriver känslan av att ha karriären i en liten ask och hungra efter nya utmaningar: ”En gång var det att flyga att redigera böcker.” Trots rådande läge ser hon alla sina tidiga och tidigare läsningar har pekat mot euforin i att ha läsningen som yrke. Den saligheten är lätt att dela.

Det barnlitteräras förkämpe

Att Ehnholm Hielm är känd som den finlandssvenska förlagsvärldens drottning av barnlitteratur låter sig ana i ett träffsäkert exlibris signerat Linda Bondestam som inleder boken. På bilden är Sara placerad i förgrunden, utrustad med ett glas rött fyller hon kommentarer i marginalen till Bondestams bilderboksmanus, alltmedan hennes fyra döttrar och man simmar i bakgrunden. Det är en kongenial visuell inringning av bokens premisser, balansgången mellan moderskap och yrkesambition. Bakpärmen pryds igen av Marika Maijalas krit-tecknade vy av Rom. Men där bromsar informationen om verksamheten som barnboksredaktör. Bara i förbiilande ögonblick, som då Linda Bondestam och Stella Parland Finlandianominerats och står där förvirrat blinkande ”som åldrade barn” flimrar förbi.

Jag hoppas att Ehnholm Hielm kommer att dokumentera mer, eftersom den vore värdefullt för eftervärlden att veta hur finlandssvensk barnbok blev en framgångssaga på 2000-talet, från att ha varit sporadisk, vilande på forna lagrar (Läs: Tove Jansson, vars författarskap sedan länge utgör den ekonomiska grunden för att vi överhuvudtaget har en litterär utgivning på svenska i Finland).

Ehnholm Hielm är känd som den finlandssvenska förlagsvärldens drottning av barnlitteratur

Nyfiket bläddrar jag fram till kapitlet där det bränns, då den påtvingade förlagsfusionen mellan Schildts och Söderströms spricker som en varig böld. Ut kommer Förlaget, byggt på mumin-intäkter, och skakar initialt om, men visar sig sedermera vara en styrka. Frankt ger Ehnholm Hielm sin tuktade, men inte mindre vredgade version av förlagsseparationen. Hon använder J. M. Barries Peter Pan och rollfördelningen mellan Wendy och Peter som jämförelsematerial. Wendys roll är lik förlagsredaktörens, som verkar i det fördolda. Ehnholm Hielm blottlägger hur stark den motvind var som hon tvingats jobba i för att skapa det barnlitterära lyftet  –  där bilderböcker seglat upp som ett nytt avantgarde, med utrymme att experimentera  – där bredden är imponerande och möjligheterna till synes obegränsade. Slutorden faller tunga och definitiva, järnridån är nerdragen. Respektive förlag beskrivs som ogräs (Förlaget) mot grusgångar (Sets) och det är uppenbart att det välkrattade inte är Ehnholm Hielms domän.

Förlagsfusionen får härmed ett nödvändigt men återhållsamt vittnesmål, där Ehnholm Hielm liksom tvärbromsar inför ett stup, men ändå gör läsaren varse om utsikten. Att det är den barnlitteratur hon slagits för och vars avdomnade utgivning hon förvandlat till en prisbeströdd mångfacetterad barnboksscen som drabbas av förlagsfusionen, gör ont. Så ont att Ehnholm Hielm blir utmattad. Rom är ett sätt att andas. En flykt, såväl fysiskt som i tanken. Skrivandet är ett slags hemkomst. Men det är inte mödolöst, och det kräver ett stort mått mod.

Talet ur marginalen eller att beträda essätraditionen

Då Sara Ehnholm Hielm sitter på terrassen i Rom går det upp för henne att skönlitterärt skrivande är väsensskilt från kulturjournalistik och kritik. Inte ens en inledande mening vill lossna. Essäformen, hybriden, passar bättre. Här hittar hon skammen: ”Jag har trott att jag aldrig lider av skam, att jag är skamlös. Det är en livslögn. Min skam är mitt skrivande. Att jag tror mig ha något att ge. Det är smärtpunkten. Där blottas allt”

Ehnholm Hielm beskriver sig som solitär. Ensam, intensivt talande, driven av en omättlig läslust och begåvad med ett sinne för text. Till hennes självsyn hör att hon befinner sig i marginalen: som mamma, som redaktör bokstavligen antecknandes i andras marginaler, som tidigare blyg flicka. Nu kliver hon resolut ur tanthörnet på ett mingel, hånglar med en gammal flamma på ett tak och överväger att välja begäret.

En solitär. Ensam, intensivt talande, driven av en omättlig läslust och begåvad med ett sinne för text

Boken är besläktad med en rad böcker om läsande och skrivande. Den svallar av fantastiska formuleringar och sköna citat. Ehnholm Hielm sällar sig alltså till de finlandssvenska essäisterna, till dess kvinnolinje företrädd av giganten Merete Mazzarella, som satt tonen för en lättsam fusion mellan det lärda, bokklokheten och det levda. Denna essäkonst som också förvaltas av en Tanja Brandt eller en Ulrica Nielsen. Och nu en Ehnholm Hielm. Tankarna om skrivande och kvinnovarat löper som en eld genom essäerna, lägger sig sidledes invid Karolina Ramqvists Det är natten (2016) och Margurite Duras Att skriva (2014). Med Cavell säger sig Ehnholm Hielm ”Beskriva sina erfarenheters textur”.

Inledningsvis mejslar Ehnholm Hielm träffande ut vad essäistiken som genre innebär. Som att essäisten använder litteratur som ”klösträd”, att genren är fladdrig, skissartad, ett försök att fånga upplevelser: ”Frivilligt framkallad skyddslöshet, skiss inom ett pågående samtal”. Och att  den lägger sig ”mellan poesi, journalistik och vetenskap.” Ehnholm Hielm genrebestämmer själv sin text som ”en icke-litterär roman eller en hybrid av memoar och kritik. Men låt oss kalla det essäer.” Därefter dukas sexton essäistiska texter upp.

Hon sitter på terrassen och skrivkrampar

Ehnholm Hielms förläggarbana börjar med ett legendariskt manus. Monika Fagerholms stilbildande roman DIVA (1998), där Ehnholm Hielm klistrar och klipper in text efterhand som Fagerholm levererar. Det är hisnande. Ljuvt är att hon beskriver en flickskildringens genealogi med förmodern Fagerholm (där löper ju trådar bakåt såklart). Hon yrkar upprättelse. Alla de som går i Fagerholms spår, inte är de epigoner, de förvaltar en poetik, där flickan är inget mindre än människa. Det är väl rutet. Alluderande på Fagerholms ”Titta mamma, vad de har gjort åt min sång” ur Den amerikanska flickan (2004) rytmiserar Ehnholm Hielm briljant en av sina essäer med det återkommande ”Titta flickor, så tokigt det kan gå.” Att Fagerholms skrivråd är ett starkt incitament för Ehnholm Hielm är uppenbart. Fagerholms ”Gå dit där det bränns/ Man ska våga gå dit man skäms”, peta upp sårskorpan, blotta det pinsamma är också hennes metod. Cirkeln ter sig sluten.

Ehnholm Hielms förläggarbana börjar med ett legendariskt manus. Monika Fagerholms stilbildande roman DIVA

Och efter inledande preludier om skrivandet gör Ehnholm Hielm just det. Allra först skildrar hon en uppblossande förälskelse i en annan man, ett möte som kulminerar på ett hustak i Helsingfors. Hon har till synes allt, fyra döttrar och en man som är händig, energisk, och hushållerska, men hungrar efter mer. Sedan flyttar familjen till Rom, där familjens anspråk på henne stöts mot behovet att skriva och leva som hon begär.

Att våga läcka ut sina ord över boksidorna  

Essäerna slår i sin brokighet an. Frihet, begär, distans , tvivel och skrivande räknar Ehnholm Hielm själv upp som koordinater. Författarskapen som språngbrädor är flera: Elena Ferrante, Karl Ove Knausgård, Simone de Beauvoir – och mycket utvinns ur läsningarna. Målet är ett ogarderat, förbehållslöst, otaktiskt, rakt, modigt skrivande. Samt att uppsöka begär, skam, sårbarhet, drömmar och misslyckanden. De begreppen betyder såklart olika saker beroende på vem vi är och var vi kommer från.

Jag beundrar och njuter av Ehnholm Hielms eleganta och träffande uttrycksförmåga. Men samtidigt undrar jag, då hon räknar upp detta med att vara fin, blyg flicka och samtidigt extra allt – det vill säga tala för högt, göra anspråk – om det inte är väl duktigt alltihop? Aldrig blir det sunkigt, sårigt och skitigt. Trots ansatsen och viljan att kladda ner sig med begär och skam blir det rätt sorglöst kulturchickt. Varför det? Står inte tillräckligt på spel? Äktenskapet, arbetsklimatet, släktrelationerna – hjärtat. Är det något som skonas?

Att vara fin, blyg flicka och samtidigt extra allt, tala för högt, göra anspråk , är det inte väl duktigt, alltihop?

I min läsning ser jag en viss typ av borgerlig inramning som bygger det hindret. Respektabiliteten brister inte. Okej för att strosa kring i samma grå ylletröja och Uggs bland performativt chica italienare som odlar yta. Okej för att bloda ner en fåtölj på Ekbergs café – men orsaken är ett sprucket operationssår inte mensblod. Skammen hanteras. Och den äkta mannen fungerar så förbannat väl. Finns han ens? Eller är han en fantasi? I en intervju får Ehnholm Hielm den direkta frågan av Annika Hällsten om det går att hänga ut avslöjanden om sitt äktenskap på det här viset i Svenskfinland. Hon svarar:  ”Vad gäller min man tycker jag att han är hjälten i en kärlekshistoria där hjältinnan är enfaldig.” Kan det vara så att skammen och begäret kräver ett mer urkramat, osnyggt och solkigt sprucket språk? Uppsåtet att uppsöka sprickorna är, detta till trots, ändå lyckat.

Och hjärtat, det var mitt är intensiv, inspirerande läsning. Essäer som bärs av stora anspråk och ett starkt credo att axla ett ansvar för finlandssvenskhetens fortlevnad genom att ge ut litteratur. Det är uppenbart att Sara Ehnholm Hielm är som skräddarsydd i den rollen, inte minst med sin breda beläsenhet, med hjälp av vilken hon syresätter vår litteratur, och sina egna texter.

Med en reminiscens av nittiotalets feministiska förlossningsskildringar(signerade Luce Irigaray, Hélené Cixous, Julia Kristeva) tvinnar Enholm Hielm avslutningsvis samman skildringen av sin fjärde förlossning, då hon plötsligt inte vill krysta ut barnet, med skrivkrampen. Scenariot sammanflätar moderskapet, födandet, med att skapa text. Att bokstavligen trycka ur sig något. För att ge tillbaka till världen. Och hjärtat, det var mitt är en bok att återvända till, till bredden fylld av iakttagelser, om det levda och det skrivna, levererade med elegans och smittande intensitet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto