Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

För vår tid, för våra grandiosa fantasier

Jenny Kajanus, 10.6.2012
Sara Jungersten: Wannabe 222 s., Schildts 2011

Expedition Robinson var dokusåpan som kom in ungefär samtidigt som arbetslivet genomgick förändringar, välfärdssamhället började nedmonteras och otryggheten, visstidsanställningarna och samhällsklyftorna växte. Konceptet med de obevekliga slutorden ”Vem vinner och vem försvinner?” väckte till en början upprörda känslor. I själva verket var det inget annat än en spegelbild av ett arbetsliv som redan då höll på att bli verklighet.

Sara Jungerstens roman Wannabe utspelar sig på samma hårda villkor, i en värld där det gäller att vinna eller försvinna. Allt handlar om att vara med, att vara någon, att sända ut signaler som markerar att man är en winner i stället för en loser. Tove Monopoli, 22, lång, vältränad och vacker, har fått en liten roll vid Wasa Teater och drömmer om en lysande framtid. Men ska hon vidare gäller det att visa upp vad man kan, att passera det nålsöga som är inträdesproven till teaterskolan.

Blickar – hierarkier

Wannabe utspelar sig på Wasa Teater och i de miljöer där skådespelarna rör sig, främst krogen Ernst där man samlas i stimmiga klungor efter föreställningen. Liksom Marianne Backléns Eldfågelns dans ger romanen en inblick livet bakom kulisserna. Man får följa det omsorgsfulla arbetet med att klistra fast peruker, chefens hypomaniska utspel inför sina anställda, improvisationspassen, de nattliga ronderna från krog till krog. Jag är inte insatt i teaterlivet i Vasa så jag kan inte avgöra huruvida det går att identifiera någon verklig gestalt, men också utan den dimensionen känns det hela trovärdigt. Det är tydlig, nervig, högljudd teaterkänsla. Vackra, uppskruvade människor som ständigt verkar se på sig själva utifrån, filtrera sig genom andras blickar.

Det är tydlig, nervig, högljudd teaterkänsla

Allra mest på hugget blir Jungersten i mitt tycke då hon skildrar bordssällskapens inbördes hierarkier. Chefen skrattar högst, och med honom skrattar de andra. Lite som Erik Wahlström i Gud – som jag mest läste som en arbetsplatspsykologisk skildring – är Jungersten bra på att avkoda det vi säger och blottlägga underliggande syften. Hon zoomar in samma detaljer som dokusåpan; glappet mellan det explicita och det implicita, mellan det vi uttalar och det vi menar, det vi begär och det vi får. I Wannabe tycker jag speciellt om de ställen där författaren låter Tove glida över i patetiskt retuscherade fantasier, för här finns någonting så avslöjande och pinsamt universellt. När hon drömmer om att vakna i sin älskades armar, i en scen full av filmatiska repliker … Eller när hon i fantasin blir intervjuad som berömd skådespelerska; vem har inte låtit sig helas av liknande, stereotypa fantasier?

I Toves grandiosa föreställningar, men kanske framför allt i den baksida som är hennes inre tomhet och förakt för allt oansenligt och ordinärt, kan man också urskilja ett (tidstypiskt) drag av narcissism. Tove intalar sig att hon är unik, att hon är berättigad till något mer, att ensamhet är att föredra framom umgänge med vanliga dödliga. Följaktligen har hon heller inga vänner, ingen att dela en hamburgare med en vanlig söndagsförmiddag. Hennes kärlekslängtan och desperata dröm om närhet riktar sig mot ett lyskraftigt objekt, kollegan Alex, som har haft framgångar i en teveserie i Sverige. Lika kallsinnigt som hon förhåller sig till vanliga människor, lika passionerad är hennes fixering vid honom. Bara att skicka iväg ett sms blir en procedur som får marken att rämna:

Det fick fan duga. En våg sköljde över Tove i samma sekund hon tryckte på sänd. Den innehöll allt. Både sött och salt vatten, tång,föroreningar och alltets ursprung. För ett ögonblick fäktade hon med armar och ben bland hala och slingrande växter ovanför den steniga havsbottnen i Panike.

“Jag simmar ta mig fan inte i några sandtag”, viskade hon åt sig själv. Handen darrade när hon slängde telefonen ifrån sig på sängen.

Här finns någonting så avslöjande och pinsamt universellt

Jag funderar på Toves intensiva känslor, som ofta äger rum med mobiltelefonen som enda sällskap. Är det så, att passionen och romantiken har flyttat över på trådlösa förbindelser, medan umgänget IRL karakteriseras av futtighet och besvikelser? Var finns de stora kärlekshistorierna, om inte i våra hemligaste drömmar, i mejl och sms? I litteratur skriven av unga finlandssvenska kvinnor verkar de fysiska, heterosexuella famntagen däremot bli allt mer prosaiska och anonyma, en sorts ointressanta, närmast obligatoriska rutinknull.

På samma sätt kan man kanske också fråga sig var vi i dag hittar de stora känslorna, om inte i dokusåpans närgångna kamera?

Det aggressiva och förföriska

Toves nakna kärlekslängtan har å andra sidan sin motpol i drag som är kallt aggressiva och öppet förföriska – också det för tankarna till knoppande narcissism. Hon beter sig på ett traditionellt manligt sätt: super, tar för sig, utnyttjar – men får naturligtvis ändå äta upp att hon är kvinna i teatervärlden. Jag fascineras av det här kvinnoporträttet, så hårt och skoningslöst, samtidigt som jag önskar att författaren ännu mer konsekvent hade utvecklat just svärtan i texten. Nu finns skoningslösheten i strukturen och i personskildringen, men samtidigt befinner sig språket på en snäll, vardagsrealistisk nivå. Jag blir således inte helt klok på kopplingen mellan Tove som kylig femme fatale, och Tove som en vanlig, österbottnisk flicka som äter på McDonalds och nu och då hälsar på mamma och Olav i Panike. Är det här en Vasaskildring i den realistiska genren eller en mörk, psykologisk thriller? Det finns tydliga drag av båda, men texten har svårt att bestämma sig.

Jag fascineras av det här kvinnoporträttet, så hårt och skoningslöst

Helheten köper jag i alla fall. Språket kanske kunde ha lyfts upp en nivå över det vardagsrealistiska, men Jungersten skriver en utmärkt prosa och sätter fingrarna på just de punkter där jag känner att det bränner till också i mig. Det här är en bok för vår tid, just för våra grandiosa fantasier, ensamhetskänslor och rädslor för att falla. Steget från arbetslivets glassiga kulisser till arbetsförmedlingens kala, krassa verklighet är faktiskt inte så himla långt för någon av oss.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto