Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

För dem som står i marginalen

Kira Nalin, 20.2.2015
Sara Stridsberg: Beckomberga – ode till min familj 356 s., Bonniers 2014

På baksidan av Sara Stridsbergs roman står det att Beckomberga är en ”bedövande vacker roman”. Det är svårt att inte hålla med marknadsföringstexten. Stridsberg prosa är poetisk och experimentell, rivig och sensuell. Det är språket som lotsar läsaren i Stridsbergs texter, det är språket som öppnar dubbeldörrarna till hennes litterära universum. Texten väcker på sina ställen känslor av olust, men inte i lika hög grad som i den förra romanen Darling River (2010). Berättelsen står heller aldrig i skuggan av språket, tvärtom föds den alltid ur det, i det skiftande ljuset.

Berättelsen står heller aldrig i skuggan av språket, tvärtom föds den alltid ur det, i det skiftande ljuset

Händelsernas skådeplats är Beckomberga mentalsjukhus i västra Stockholm, i folkmun kallat Beckis. Sjukhuset uppfördes år 1929-1935 och lades ner för tjugo år sedan, år 1995. Som bäst bodde det 2000 patienter på sjukhuset. Beckomberga känns som Sara Stridsbergs personligaste bok hittills, hon har berättat att incitamentet till att skriva romanen kom från en självbiografisk upplevelse: hennes egen pappa var intagen på Beckomberga mentalsjukhus under en period i hennes barndom, och hon besökte honom på sjukhuset.

Rädslan för galenskapen

Jimmie Darling är far till Jackie som besöker sin pappa på Beckomberga där han är intagen efter ett självmordsförsök. Han behandlas av läkaren Edvard Winterson som smugglar ut patienter från sjukhuset så de kan delta i flotta fester som han ordnar i sin våning på Lill-Jansplan. Vi får också ta del av några andra patienters öden: den förföriska Sabina med pärlorna och den siste patienten Olof som efter ett helt liv på Beckomberga blir utskriven och kastar sig ner från en radiomast. Med finns också Inger Vogel, sjuksköterskornas sjukskötare, som Jimmie hånglar med i morfinlagret, och en oväntad kärlekshistoria mellan Jackie och en äldre manlig patient med ett hårresande förflutet. Jimmies hustru, Jackies mamma Lone förblir lite av en statist berättelsen igenom. Henne hade jag gärna hört mer om.

Tidsperspektivet glider mellan då och nu och inte mycket verkar ha förändrats

Jimmie Darling är en charmör, han är alkoholist och missbrukare, han är en äventyrare som plågas av demoniska barndomsminnen. Dottern Jackie är i sin tur mamma till Marion och hon tampas med sitt eget mörker. Ständigt närvarande är rädslan för att galenskapen ska drabba även henne, vilket skapar friktion i texten. Tidsperspektivet glider mellan då och nu och inte mycket verkar ha förändrats. Jimmie är fortfarande deprimerad och självdestruktiv, han planerar att en dag simma ut i havet i Spanien, där han nu bor ensam i ett litet hus. Och Jackie lyssnar på hans ödesmättade monolog, lika oförmögen att ingripa som när hon var barn.

Samtidigt i Helsingfors

Då jag rastar hunden i idylliska Lappviksparken som ligger vid havet i Helsingfors föreställer jag mig att det är så här Beckomberga mentalsjukhus såg ut, om än större. Lappvikens psykiatriska sjukhus (byggt 1841) lades ner för sju år sedan. Avdelningarna flyttade till en glåmig ”skyskrapa” i Tölö (f.d. Hesperia sjukhus) och nu gapar de vackra adertonhundratalsbyggnaderna tomma: fönsterrutorna är sönderslagna och fasaden rämnar. Förfallet är ett faktum. Inga ansträngningar för att hålla sjukhusbyggnaden i skick har gjorts. Byggnaden ägs av Helsingfors stad som inte tycks kunna ta några beslut, man har funderat på att sälja, och det sägs att det är för dyrt att bygga om då huset är kulturmärkt. Tack och lov finns gräsrotsrörelsen Pro Lappviken som driver på ett projekt att skapa ett rum för kultur, konst och annan verksamhet som tangerar den mentala hälsan.

De psykiatriska sjukhusens tid sammanfaller med välfärdsstatens tid

Det är klart att livet sällan var en idyll på de gamla psykiatriska sjukhusen, tanken var god men metoderna var ofta grymma. Stridsberg påpekar i en intervju om Beckomberga att hon under skrivandets gång insåg att de psykiatriska sjukhusens tid sammanfaller med välfärdsstatens tid.  Nedrustningen skedde som en följd av den ekonomiska krisen i början av 1990- talet. Och nedrustningen bara fortsätter, också här på andra sidan viken.

Från och med februari detta år har den psykiatriska akuten i Helsingfors flyttats från Auroras sjukhus till hälsocentralens somatiska jourpoliklinik. Motiveringen bakom detta beslut är att psykiatriska patienter ska få möjligheten att också behandlas somatiskt, om de visar sig att problemen inte endast ligger mellan öronen, och att risken för stämpling är mindre på en allmän jourmottagning. Det är svårt att förstå motiveringen, då det är allmänt känt att köerna på Hartmans och Malms jourmottaglig ringlar ut på gården. Förnuftet säger väl också att man hellre, i ett starkt tillstånd av ångest, befinner sig i ett tryggt rum med psykiatriskt utbildad personal än på en allmän mottagning där blodiga patienter kuskas av- och an i korridorerna och nysningarna ekar mellan väggarna.

En röst som kunde vara min

Stridsberg tar sig modigt an tunga och aktuella teman. Den ensamma och utsatta människan får komma till tals, varsamt sluter Stridsberg armarna kring henne och ger henne en röst, en röst som kunde vara min eller din, en röst som är vår allas. ”Att sätta mig själv på spel handlar nog om att inte närma mig Beckomberga som en frisk, förnuftig, resonabel, tillbakalutad karaktär utan att utsätta mig för ett sorts vansinne, att vara totalt öppen för platsen och för karaktärerna, att aldrig någonsin betrakta dem utifrån”, säger hon i en intervju gällande romanen.

Finns det en bättre utgångspunkt för skönlitterärt skrivandet på 2010-talet?

Finns det en bättre utgångspunkt för skönlitterärt skrivandet på 2010-talet, då ekonomiska inbesparingar tycks drabba de områden där behoven är som störst? Beckomberga är mer än en kärleksförklaring, en berättelse om ett förhållande mellan en far och en dotter, en berättelse om rädslan över att inte klara av det självklara, att ta hand om sig själv och bära kollektivt ansvar för den kommande generationen, dvs. skapa friska förutsättningar för mänskligt välmående. Beckomberga är ett ställningstagande för de som står i marginalen, de misslyckade, fula och fattiga, de sjuka, ensamma och utbrända, och de blir allt fler i ett individualistiskt kapitalsamhälle där profit är nyckelordet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto