Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Jenny Winge – fågeln som störtar

Barbro Enckell-Grimm, 18.6.2010
Sigrid Undset: Jenny s., Brombergs 2009 Kääntäjä(t): Sigrid Elmblad

När Sigrid Undset utkom med romanen Jenny – det var 1911 – blev den hennes genombrott. När läsaren nästan på året hundra år senare möter den norska målarinnan Jenny Winge blir det ett möte som först förvånar, sedan trollbinder.

Den magiska effekten beror både på Undset och på hennes hjältinna Jenny. Genom hela boken får läsaren hela tiden ta ställning till Sigrid Undsets märkliga förmåga att i sin framställning klara av att stå på båda benen samtidigt. Hennes språk har en kraft och en känsla man sällan möter, det finns ingenting att klaga på när det gäller den litterära kvaliteten, men samtidigt låter hon Jenny hålla monolog om moral och känsla på ett sätt som moderna läsare sällan möter.

Vem är då denna Jenny Winge? Och vilket förhållande har Sigrid Undset till henne? Jenny är en snart trettioårig konstnärinna som vistas i Rom. Hon söker Italiens ljus och friheten i det självständiga arbetet. Där arbetar hon och umgås med norska vänner och kolleger. Hon förlovar sig med en landsman och dessa två förenas efter hemkomsten till Norge. Vardagslivet och mötet med de unga tus personliga förflutna gör att händelserna tar en icke-önskvärd riktning. Jenny tvingas ompröva sina val och till slut går hon under. Romanen är indelad i tre delar. Tre olika män, tre skeden i Jennys liv och tre trappsteg ner mot underjorden, undergången.

Att pröva sin tvekan

Om Undset kan man säga att hon prövar sin tvekan i Jenny. Ebba Witt-Brattström har skrivit ett förord till Brombergs nyutgåva i serien Nobelklassiker som belyser bokens idéinnehåll – men bara delvis. Det förminskar också läsupplevelsen. Att Sigrid Undset i Jenny vill beskriva, och kanske också frammana, den självständiga moderna kvinnan, är väl ganska självklart. Men vad hon vill säga med att låta Jenny ta livet av sig?

Jenny Winge framstår – i dag – som en sällsam, vacker och fascinerande fågel. Hennes strävan är ”leva så att jag aldrig skulle behöva blygas varken som människa eller som konstnär”. Alldeles i början av första kapitlet gnolar Helge Gram, fästmannen in spe: ”Nej, på kvinnan blir man aldrig klok”. Man kan gott föreställa sig att Jenny glatt skulle hålla med, ändå tar hon sig själv på största allvar. Läsaren uppfattar aldrig att hon skulle tvivla på sin konstnärliga förmåga. Hon säger aldrig att hon kämpar mot männen eller patriarkatet. Hon är inställd på att anpassa sig, att vara till glädje och nytta. För henne är det viktigt att leva rätt, ärligt och efter inre känsla och övertygelse. Hennes ständiga prövande av känsla och motiv kan kännas främmande och förskräckande – men samtidigt både friskt och nyttigt, för en modern läsare. En slags parallellberättelse finns i väninnan Francesca. Också hon våndas under kärleken, men under andra omständigheter och med en lyckligare utgång.

Att söka efter frågan

När Jenny Winge möter läraren Helge Gram är hon 28 år och har ännu inte mött kärleken. Så länge de är i Rom är hon övertygad om att hennes känsla för honom är äkta, men senare tänker hon att hon kanske gav efter för sina egna omedvetna önskningar. Det här felvalet leder in henne i ett slags förfall, där hon ändå hela tiden kämpar emot och lider. Man kan fråga sig om undergången beror på Jennys oförmåga att stå emot, eller på samhället med sina värderingar som omger henne. Men jag tror att den frågan på sätt och vis är fel ställd och i någon mån ointressant ur romanens synvinkel. Undset är inte ute efter att jaga den skyldiga. Hon söker frågan, hur ser den ut? Hur kan den överhuvudtaget formuleras?

Sigrid Undset konverterade år 1924 till katolicismen. Jennys ”brott” består inte av att hon skulle ha handlat mot konventionen, varken kyrkans eller samhällets. Hon handlade mot sig själv. Undset vill utan tvekan i Jenny visa vilken mäktig kraft sexualiteten är. Det är inte så att Jenny vill bli gift, eller att hon vill veta vad den erotiska erfarenheten består av. Hon är ingalunda viljelös, men hon går under i motstridiga impulser. Jakten efter det rätta (vilket ingalunda är det samma som den rätta) och sanna trollbinder.

År 1928 fick Undset nobelpriset. Hennes trilogi om Kristin Lavransdotter hade utkommit i början av decenniet och det var företrädesvis för de historiska romanerna hon erhöll priset. Men redan i Jenny kan man se strävan efter att mana fram sambanden, söka drivkrafterna och se vart de leder människan. Romanen är som en fyllkaka. Man kan urskilja de olika skikten fast de delvis går in i varandra. I medvetandet smälter de ihop och blir en perfekt upplevelse.

Jämförelsepunkten Alberte

För en sentida läsare är det svårt att låta bli att jämföra Jenny med Cora Sandels Alberte-böcker (utgivna 1926-1929). Båda skriver om kvinnans ställning i en brytningstid. Båda skriver om norska konstnärer ute i Europa och båda skriver om Norges kyla, inskränkthet och betvingande höga ljus med exilnorskans känsla av både befrielse och hemlängtan. Alberte var författare och gifte sig med en skulptör. Deras sinne för nyanser, konflikter och en djupt förankrad vilja att borra sig vidare in människosjälen och dess bevekelsegrunder infiltrerar sig i texten på ett sätt som får läsaren att tappa andan.

Sigrid Undset kom att leva i exil i USA – men det var först under andra världskriget, långt efter Jennys tillblivelse. Bägge har fötterna djupt i mossan, med en välbevarad känsla för naturens livgivande krafter. Så här skriver författarens alter ego, målarinnan Jenny:

”En sådan där ljus och ljum majeftermiddag, fram emot kvällen föll solrök in över de svarta tomterna, och de nakna brandmurarna blevo rödgula och fabriksskorstenarna leverbruna i solglöden. Stadens kontur av höga tak och låga tak och stora hus och små hus stod mot en luft som var gråviolett och tung av damm och röd av dunster.”

Men det finns naturligtvis skillnader. Jenny är en bok med en mera sammanhållen handling, ett mindre persongalleri och en enhetligare frågeställning. Alberte frågar sig i högre grad vad hon vill, Jenny vad hon av inre nödvändighet borde. Och Sigrid Undset var först ute, mer än tio år före Cora Sandel. Men om du har gråtit med Alberte, kommer du antagligen att göra det med Jenny också.

En ekvation utan lösning

I sitt förord karakteriserar Ebba Witt-Brattström Gunnar Heggen, en målarkamrat, som en modern man. Han friar till Jenny när hon så att säga är på fallrepet, men får korgen. Kanske han är modern, han är i alla fall en man med hjärtat på det rätta stället. En man med viljan att göra gott. Hans monolog i slutet av boken är en hjärtskärande kärleksförklaring, i efterhand:

”Ingen kvinna har fött det barn hon drömt om, då hon bar det. – Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. – Och vi leva sommar efter sommar, men ingen är den som vi längtade till då vi böjde oss ned och plockade de vita blomstren under vårens stormbyar.

Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gång. – Om du och jag hade levat samman – vi kunde ha blivit lyckliga eller olyckliga, vi skulle ha kunnat göra varandra så outsägligt mycket gott eller ont. – Nu får jag aldrig veta hur vår kärlek hade blivit, om du blivit min.”

Översättningen är gjord av Sigrid Elmblad. Den har nittio år på nacken och gjordes efter att Undset fått nobelpris. Verbens pluralformer tjusar och den har många förtjänster. Översättningen andas en stark närvaro, en fördel när romanen så starkt handlar om känslor, att se och uppleva. En viss styvhet belastas den ändå av och man är benägen att hålla med Thomas Warburton när han säger att en översättning har vuxit ur sin språkdräkt efter fyrtio år.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto