Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hård saga från senkapitalismens tid

Ann-Christine Snickars, 10.5.2013
Silvia Avallone: Stål 395 s., Natur & Kultur 2012 Kääntäjä(t): Johanna Hedenborg

Silvia Avallones debutroman Stål har sedan den utkom 2010 översatts till många språk, och uppmärksammats stort. Den handlar om familjerna i Sorrentino och Morganti som bor i ett slitet arbetarkvarter i Piombino, en stad på den toskanska kusten, dominerad av ett stort stålverk. Familjernas och individernas liv dikteras också av det. De unga männen börjar jobba där genast efter skolan, de unga kvinnorna har en kort tid i solen innan de förvisas till en tillvaro som underbetalda städare eller expediter eller som hemmafruar under mannens stränga regim.

Berättelsen berättas med de trettonåriga väninnorna Anna och Francesca i förgrunden. De väcker uppmärksamhet på stranden när de springer längs vattnet och visar upp sig. De är snygga, de är snyggast av alla. Det måste man vara för att överhuvudtaget räknas, och de älskar det.

Historien börjar med att en av deras pappor står på sin balkong och kollar in dem med kikare. Scenen har en stark dubbelhet: den beskriver en stenhårt kontrollerande pappa och en rejält gubbsjuk man. Enrico är den mest entydigt osympatiska personen i romanen. När hans dotter har födelsedag önskar hon att han ska dö. Det vore den bästa presenten, det skulle sätta punkt för den misshandel han utsätter henne och mamman för.

Berättelsen distanserar läsaren från den manliga dominerande blicken, tolkningsföreträdet, och röjer upp ett område där flickorna kan agera

Avallone har storyn i sin hand, hon distanserar läsaren från den manliga dominerande blicken, tolkningsföreträdet, och röjer upp ett område där flickorna kan agera, där alternativ finns, åtminstone för en stund. Det är skickligt gjort, och man förvånas över att man läser en debutroman. De har sällan samma pondus som här.

När flickor får bestämma synvinkeln

I recensioner på svenska har man redan sagt att Avallones flickskildring är släkt med Monika Fagerholms. Och Fagerholms litterära inflytande ska inte underskattas, hon har kraftfullt skakat om bland pusselbitarna i romankonsten. Hon är inte ensam om att låta flickor bestämma och revidera synvinkeln, men hon gjort det med en konsekvens som gör att gamla självklarheter måste upp till bevis igen. Hon har påverkat mycket.

Men Fagerholm och Avallone har helt olika syfte och var sitt litterärt idiom. Där Fagerholm skapar och umgås med myten jobbar Avallone mer ”sociologiskt”. Och där Fagerholm låter språket manipulera/manipuleras och föra oss till nya outforskade platser, är Avallone hard core refererande, men bägge har sin egen auktoritativa ton. Stål utspelar sig 2001, ett betydelsefullt år för Italien och världen. Berlusconi återkom till makten, WTC i New York jämnades med marken i september. I romanen får man uppleva nyheten om det senare på en sunkig bar i utkanten av Piombino.

Alla verkar införstådda i exploateringens ideologi, man vet inte om annat

Stål karaktäriseras också av en stark sinnlighet. Sand och saltvatten, nedkissad betong, glass, glödhet asfalt, luftfuktighet, tränger sig in i den skarpa skildringen av skeendet och personerna; flickorna som kunde vara huvudpersoner i en saga, den ena blond den andra mörk, ler och långhalm. Och som i sagor råkar de också ut för prövningar, men prövningarna är hämtade från vår tid, senkapitalismen, rovkapitalismen. Där börjar arbetarna rösta på rått populistiska partier, där verkar det vara lika lätt som på industrialismens första tid att råka ut för en arbetsolycka, där man måste ty sig till droger för att uthärda sin arbetsdag, sitt skift.

Alla verkar införstådda i exploateringens ideologi, man vet inte om annat. Drömmer man om nånting är det att komma in på teve, att få loss lite mer kontanter, att få åka till Elba, ön som ligger i solskenet och visar upp sig som dansöserna på sexklubben Gilda, men som inte är något för invånarna på Via Stalingrado, där de nedslitna betongkolosserna ligger. Romanen tydliggör gränser, klassgränser först och främst. Annas bror Alessio har ihop det med Elena, överläkarens dotter, tills fristen för deras samvaro går ut, han börjar på stålverket, hon utbildar sig inom ekonomi – och återkommer som personalchef med makt över anställningar och friställningar, mest det senare. Ett par av romanens mest centrala och dramatiska scener utspelar sig mellan dem när de möts igen efter sin nedlagda kärlekshistoria.

Gränsen går också mellan män och kvinnor. De unga männen skolas brutalt in i sin mansroll. De unga kvinnorna lämnas liksom därhän, de förväntas förstå vad som väntar dem. Men Anna, som är intelligent och framåt, drömmer om yrke och framgång. Hon börjar på klassisk linje efter högstadiet, varvar sex med den betydligt äldre pojkvännen med grekiska alfabetet, grammatik och glosor. Francescas väg går åt annat håll, episoden där hon skaffar sig det synliga jobb hon vill ha serveras i några knivskarpa bilder – lika skarp blir insikten om att hon faktiskt inte riktigt fattar vad det är hon ska göra. Att hon systematiskt kommer att utnyttjas.

Språk som legering

Anna och Francesca är fjorton år, ur rovkapitalismens synvinkel två munsbitar läckert kött. Men Avallone ger dem också plats att vara subjekt. Det bidrar till att ta udden av den där brutala blicken som inleder berättelsen. Avallone vrider liksom kikaren ur händerna på den brutale Enrico. Och man vill gärna tro att det är hon själv som skymtar förbi i en av bipersonerna, Lisa, som har tandställning och dålig hy och drömmer om att bli författare. När hon blir pressad av Anna går hon med på att berätta vad den tänkta romanen ska handla om:

”Den handlar om två kompisar”, viskade Lisa. ”Om två tjejer, en ljus och en mörk, som är vänner med blir osams.”
Annas ansiktsuttryck förändrades.
”Men sen hittar dom tillbaka till varann”, skyndade hon sig att säga. ”På slutet hittar dom tillbaka till varann och då upptäcker dom …”
”Säg det inte”, sa Anna samtidigt som hon reste sig upp och tog ryggsäcken. ”Jag lovar att jag ska läsa den när du blir klar.”

Stål – en hård legering av järn och kol – rimmar fint med styrkan i själva språket

I en intervju har Silvia Avallone berättat att hon fick slåss för sin titel, Stål. Förlaget ville inte ha den. Och kollar man upp de olika översättningarna ser man att den också fått heta annorlunda. ”Stål” skrämmer bort, sa man. Att den fått behålla sin ursprungstitel på svenska är fint, för stål – en hård legering av järn och kol – rimmar fint med styrkan i själva språket. Också in i den eminenta översättningen av Johanna Hedenberg räcker stålet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto