Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Lojalitet och trohet. En familjeflickas tillblivelse

Barbro Encklell-Grimm, 22.7.2016
Simone de Beauvoir: En familjeflickas memoarer 409 s., Modernista 2016 Kääntäjä(t): Eva Alexanderson

Det som främst kännetecknar första delen av Simone de Beauvoirs (1908-1986) självbiografiska verk, En familjeflickas memoarer, är bejakandet av den spänning som obönhörligen bör finnas i alla reflektioner: mellan närvaro och distans, mellan intimitet och avståndstagande, mellan nu och då. Memoarerna är – naturligtvis –  en efterhandskonstruktion. I år har det gått trettio år sedan de Beauvoir dog, därav Modernistas nyutgåva av författarens berättelse om en både tidstypisk och ur dagens perspektiv betraktad annorlunda uppväxt.

I En familjeflickas memoarer får läsaren krypa in under skinnet på den förstfödda dottern de Beauvoir, sina mor- och farföräldrars första barnbarn. Vi blir bekanta med olika anledningar till stolthet, hennes besvärliga och bortskämda sidor, och de konflikter som på ett eller annat sätt gav upphov till de livsval de Beauvoir småningom kom att göra. Memoarförfattarens perspektiv är konsekvent dubbelt: den lilla flickans och den vuxna författarens. Självbiografin i sin helhet omfattar fem böcker.

Simone de Beauvoir bygger skickligt upp berättelsen om en flickas uppväxt och den unga intellektuella kvinnans tillblivelse, bevekelsegrunder, motiv, medvetna val och blinda fläckar.

När man läser memoarer frapperas man ofta av att avsnitten om barndom och uppväxt är fängslande, medan den uppföljande delen om vuxenlivet oftast ter sig fadd och tråkig, hur spännande liv det än är fråga om. I barndomen står dörrarna öppna, då danas personligheten. Det är här allting börjar. de Beauvoir bygger skickligt upp berättelsen om en flickas uppväxt och den unga intellektuella kvinnans tillblivelse, olika personers olika bevekelsegrunder, motiv, medvetna val och blinda fläckar.

Den avgörande familjebakgrunden

Simone föddes före första världskriget som första barn i en högborgerlig Parisisk familj. Hennes mor var knappt tio år yngre än maken. En barnflicka, Louise, stod för den omedelbara vardagliga omvårdnaden. Mamman övervakade läxläsning och fostran på ett mer övergripande plan, där den religiösa övertygelsen spelade en inte obetydlig roll. Simone sattes i den katolska flickskolan Cours Désir. Faktum var att mamman valde ut lämplig läsning, läste inkommande och utgående korrespondens och gav tillstånd till eller förbjöd fritidssysselsättning för sina två döttrar långt upp i deras tonår. Mammans krav och förbud å ena sidan, och hennes förväntningar på förtroenden å den andra, är också motsägelsefull. Pappan framstår som en avgudad lustigkurre, han roade sin flicka med att plocka ut silverslantar ur sin nästipp.

Familjen sörjde över att dottern inte skulle danas av en beskyddande make enligt de borgerliga idealens mönster

Första världskriget och den ryska revolutionen medförde förändrade ekonomiska villkor. Familjen flyttade till en mindre våning och avstod från hemhjälp. I det här skedet övergick mamman från att ha varit en avlägset strålande stjärna till att vara ständigt sysselsatt i hushållet. Det blev tidigt klart för familjen att Simone och hennes syster inte skulle kunna erbjudas hemgift. Hon skulle således bli tvungen att försörja sig. Å ena sidan sporrades hon till intellektuella prestationer –  de var både beundransvärda och nödvändiga. Å andra sidan var det svårt att dölja att man var missnöjd med nödvändigheten. Familjen sörjde också över att tvingas medge att dottern inte skulle kunna danas av en beskyddande make enligt de borgerliga idealens mönster.

Förord  –  uppdaterat –  och förhållandet till feminismen

Essäns förord är skrivet av Åsa Moberg, hon som tillsammans med Adam Inczédy-Combos översatte de Beauvoirs massiva roman Mandarinerna och var en av medarbetarna till den kompletta svenska utgåvan av Det andra könet. Moberg pekar på det skenbart besynnerliga faktum att Simone de Beauvoir ända fram till 1960- och 1970-talet förnekade att hon var feminist, trots att hon gav ut Det andra könet 1949. En familjeflickas memoarer utkom första gången 1958. Moberg pekar på hur mycket de borgerliga idealen i mellankrigstidens Frankrike skiljer sig från den tillvaro vi lever i idag.

Som nutida läsare slås man framför allt av den bergfasta lojaliteten mot ursprunget och de tidiga idealen

Som nutida läsare slås jag framför allt av författarens bergfasta lojalitet till sitt ursprung och sina egna tidiga ideal. Att få kunskapstörsten och egna privata känslor att passa med den religiösa övertygelsen var inte så lätt, och ännu svårare måste det ha varit att få de ursprungliga borgerliga idealen att gå ihop med en nyare politisk övertygelse. Om detta vittnar också diskussionerna om det berättigade i lika rösträtt oberoende av klass och ekonomisk makt. Lojaliteten mot ursprunget för en ojämn kamp mot troheten gentemot egna känslor.

Reflektionerna kring konflikten mellan att söka sig ut i världen för att hitta en självständig plattform och en lämplig försörjning och sorgen att avstå från drömmen om att bli omhuldad och försörjd av en make med moraliskt och ekonomiskt övertag upptar en stor del av essän. Det intressanta är ju att det patriarkala borgerliga idealet hade många bottnar. Kvinnan var emotionellt och sexuellt bunden till sin familj, mannen kunde ta sig friheter.

 Medvetet berättargrepp

Det är intressant att se hur de Beauvoir lyckas dramatisera det hon har att berätta. Oerhört skickligt redogör hon till exempel för sin relation till den halvåret äldre kusinen Jacques, hur känslan fluktuerar och slutligen framstår som en fantom. Eller vad det beror på att bästa väninnan Zaza i unga år kan identifiera kärleken mellan Tristan och Isolde som ”icke-platonisk”. Zazas hela ungdomstid förklaras i retrospektiv, så som vi ibland kan förstå företeelser och personliga öden när vi tillförs nya uppgifter och ny kunskap. de Beauvoir kan sin dramaturgi.

Den borgerliga familjetillvända livsstilen där känslor, tankar och handlingar var objekt för ständig granskning  tvingar familjemedlemmarna att utvecklas och motivera sig. Det här präglar också den språkliga framställningen.

 Eva Alexandersons översättning är följsam och träffsäker. Hon håller de Beauvoirs ton, den som spänner mellan motpoler. Det är fascinerande att se hur den borgerliga familjetillvända livsstilen där känslor, tankar och handlingar var objekt för ständig granskning och utvärdering blir slagfält, men där familjemedlemmarna också ständigt tvingas utveckla sig, och motivera sig. Det här präglar också den språkliga framställningen. Någon enstaka gång snubblar Alexandersons framställning på prepositioner eller ordval. Det är små smolk i en ymnig bägare, men de märks eftersom de Beauvoir är så rak, korrekt och resonerande men samtidigt obönhörligt konsekvent.

 Vägen ut

Memoarerna slutar med att Simone de Beauvoir etablerar kontakt med Jean-Paul Sartre. Läsaren lämnar paret när de lär känna varandra. de Beauvoirs familjebakgrund och personliga historia ger oss mycket av det vi behöver veta för att bättre kunna förstå deras kärlekshistoria, och varför den kom att utveckla sig som den gjorde. Och för att förstå varför författaren i första hand strävade efter att vara litterär, i andra hand filosof.

 

 

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto