Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vill läsa mera Turkka

Robin Valtiala, 22.5.2015
Sirkka Turkka: En hund i strumpbyxor 80 s., ellerströms förlag 2015 Kääntäjä(t): Maria Tapainen och Gungerd Wikholm

I Sirkka Turkkas (f. 1939) sällskap tycker jag alltid om att vara. Det gläder mig att ellerströms i år har gett alla svenskspråkiga en möjlighet att ta del av hennes senare dikter, i antologin En hund i strumpbyxor, i urval och översättning av Maria Tapaninen och Gungerd Wikholm. En liknande antologi med Turkkas tidigare dikter utkom 1987, Livet är ett i vinden vacklande hus (Dikter 1973-1986, i tolkningar av Bo Carpelan).

I Turkkas dikter talar en kvinna som bor i en stuga och är så excentrisk att hon inte behöver anstränga sig för att låta så. Hon är turvis vild av glädje och sorg, turvis småsur eller arg. Det här sista är hon i en kort rolig dikt i samlingen Huone avaruudessa från 1973:

Kivet ryömivät piiloon / Olen tänään vihainen
(Stenarna rullar och gömmer sig/ Idag är jag arg [min övers])

En sådan här person kan kosta på sig att emellanåt låtsas vara lite banal

En sådan här person kan kosta på sig att emellanåt låtsas vara lite banal. När hon citerar amerikanska hembygdsfloskler blir det inte smetigt som det annars skulle bli utan medvetet groteskt:

Oh, Deep West, come to me with/  your popcorn fields and gasoline./ Och de döda, de har då ork att prata strunt.

Världsbilden – brutal och öm

Turkkas världsbild är öm och våldsam på en gång. Skicklig som hon är blir dikterna ändå aldrig kaotiska. Rytmen i originalen återger långa stunder ett hackigt och lynnigt tal. Men hon är nästan aldrig helt oharmonisk eller helt harmonisk; det stillsamma resonerande tonfall man känner igen från Gungerd Wikholms egna dikter genomströmmar däremot tolkningarna och understryker det lugn som, trots sorgerna och hoten i de här dikterna, hela tiden finns i naturen kring människan.

När jag jämför med originalet märker jag att det i översättningen ofta finns mer av skriftspråk än i originalet, till exempel när den lägger till verb i elliptiska uttryck:

Vad vill du mer. Vad har du här att göra./   Enligt en gammal tro förvandlas/ göken en natt till hök, höken /   till örn, säg nu inget.
(min understreckning)

Mitä sinä enää. Mitä sinä siinä./  Vanhan uskomuksen mukaan jonain/ yönä käki muuttuu haukaksi, haukka/    kotkaksi, älä sano nyt mitään.

Öppenhet mot talat språk – och skrivet

Dikterna blir ändå aldrig störande skriftspråkliga. Snarare har de dörren öppen mot både talat och skrivet språk, där originalen ofta är entydigt talspråkliga. Den här pragmatiska vägen är förståelig med tanke på att det är i Sverige urvalet har getts ut.

Hos Turkka finns det hela tiden fullt av hundar, och av stenar som är lika levande som alla andra. På ett ställe är stenarna övergivna och skadade. Det omgivande samhället är inte så mycket att ha. Redan i slutet av 80-talet finns t ex ett obehag inför det kommande EU:

Makten växer, det gör ont, som en orangefärgad/   anka, en äkta matta från Bryssel.

Om ordet ”rojsig” fanns på skriven svenska, skulle jag säga att det är vad Turkka är

Om ordet ”rojsig” fanns på skriven svenska, skulle jag säga att det är vad Turkka är. Och säga att jag menar det positivt, om författaren inte hade låtit mig förstå att hon just tycker illa om det här senare ordet.

Hundarna är både hundar och metaforiska hundar. Jag uppfattar det som att de står för en speciell del av människans psyke, nämligen den del som starkast känner övergivenhet. Den här känslan blir plågsamt stark när den får bli liktydig med en hel varelse:

Jag tänkte på den stackars hunden, hundar sover mycket,/   de är depressiva, till och med på gravgården/  är de svårt deprimerade.

Livet och döden – nästan alltid på kollisionskurs

Hos många diktare finns livet och döden ständigt nära varandra; i Turkkas fall kan de krocka på extrema sätt, som när hon talar om ”lungcancerns musik” (Tobaken är något hon på var och varannan sida lovsjunger). Människan kan här vara (en) gud, men inte i den meningen att hon förbrukar naturens resurser som hon har lust och som om de vore oändliga. Jaget är en skapande gud i sin personliga värld, som på den sjunde dagen vilar från ”supandets arbete”. De metaforer den diktande guden hittar på är underbara:

Hösten är här, Månpojken/   har stigit över havet./ Säg inget, var tyst som/ en stubbåker,  en lampa eller ett plåster.

Och:

Jag fotograferade påskliljorna, där de vinglade/  i rabatten, i händerna på en/    obegriplig vind.

Turkka är fri från besvärande politisk korrekthet. Jag har själv alltid ansett att krig är på alla sätt motbjudande, och behöver ingen poesi som förklarar för mig att jag bör tycka det. Här blir jag påmind om hur många dåliga dikter det skrevs hos oss på 90-talet, av typen ”lilla jag och stora hemska Bosnien”. Hos Turkka lät det:

Din kärlek får sin belöning, du ser benen/ kastas upp i luften, en tomat, en serb och en kroat,

Här finns en hemsk komik som jag inte kan rå för att jag själv också betraktar som komik i egen rätt. Det kan låta mycket rått men den underliggande känslan gör det hela tiden klart att författaren avskyr krig.

Turkka är fri från besvärande politisk korrekthet

Hon kan dyka djupt när det gäller analyserandet av människors grumliga känslor, som hon delvis parodierar men inte helt:

Hjärnan går på högvarv, det börjar ljuda/ krigsmusik för vänner av romantik.

Det kan också, om man läser ytligt, verka som om författaren medvetet vill förstöra levnadsvillkoren för den grupp kulturarbetare hon själv tillhör:

Där satt vi, jag och Miriam, klädda i/  fem ylletröjor, med tolv hönor/   i famnen,/ och väntade på länsmannen, på att bli vräkta./ Jag var så uppriven som man bara kan vara,/  men är inte det ett idealtillstånd.

Urval – på gott och ont

En hund i strumpbyxor omfattar bara drygt 70 sidor, men innehåller dikter från fem av Turkkas böcker plus några tidigare opublicerade. Med andra ord har man snarast plockat exempel ur böckerna. Det här är på gott och ont. Man får en bra bild av författaren och hennes säregna sätt att använda språket. Ändå tänker jag ofta, speciellt medan jag läser de sidor som är hämtade ur Nousevan auringon talo (1997), att det när man läser hela boken måste finnas en kontinuitet som nu fattas.

Vissa rader blir för mig lösa och obegripliga, vilket de kanske inte hade varit om jag fått hela sammanhanget. Turkkas associationer är så speciella att de behöver all sin omgivande belysning, i det här avseendet kanske plockmetoden fungerar sämre än när det gäller många andra diktare.

Om man när man gör en antologi inte vill få till stånd en mycket tjock bok kan man också välja att ta med bara ett par böcker i sin helhet. Det här gjorde Schildts för ett antal år sedan när de gav ut tre av Tua Forsströms samlingar i volymen Jag studerade en gång vid en underbar fakultet. Det negativa i det här fallet kan vara att man då tar med också ganska dåliga dikter, och å andra sidan inte har med pärlor från de övriga böckerna.

Turkkas associationer är så speciella att de behöver all sin omgivande belysning

Imagine. En värld med en kulturpolitik där vidsträckta urval ur diktböcker är något man hittar i tidskrifter. Och där man i bokform ger ut hela diktsamlingar i översättning, av också andra än Nobelpristagare. Och vidare: där man några årtionden senare ger ut en ny tolkning av samma bok.

Turkkas tidigare dikter, som inte finns med här, kunde gärna få finnas i tolkning av någon annan än Bo Carpelan, som kunde skriva bra dikter men inte var speciellt framstående som översättare. Om man läser i Turkkas samlingar från 1970-talet hittar man en annorlunda rytm än i de senare, mycket mer kortfattade uttryck. En minimalism som ändå inte förlorar karaktären av ett resonerande jaget för med sig själv:

Veneessäsi mustunut kahvipannu ja aavistus,/   et saattanut tietää, saarenkiertäjä:/ Matkasta tulisi/    niin pitkä./

Det här uttryckssättet kör Carpelan över med sin tvångsmodernism; sitt envisande med att plocka bort ord vilket i hans fall får till stånd obegripliga konstruktioner, som ”du kring öar”:

I din båt en sotig kaffepanna och en aning,/   det kunde du inte veta, du kring öar: /att färden skulle bli/   så lång./

Hans typiska ”ej” istället för ”inte” är förstås samma ord som finskans ”ei”, men har stilmässigt i våra dagar ingenting att göra med det.

Snart vill jag läsa mera Turkka.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto