Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Självskrivet. Om outsiderkonst och ITE-litteratur

Jaakko Yli-Juonikas, 11.12.2015

Pekka Tulppos tills vidare enda verk, den självbiografiska skälmromanen Esileikkimökki (ung. Sexlekstugan) kom ut 1996 på eget förlag. På bokens sista sidor gör berättaren en avstickare till en berättelsens metanivå, granskar premisserna för den och föregriper receptionen. För hustrun och sina två döttrar avslöjar han sina skönlitterära ambitioner. Familjen ställer sig tvivlande:

Kuva: Otava/Suvi Elo

– Åtminstone så länge vi har varit gifta har du inte läst en enda bok, och om att skriva vet du inte ett skit!, tänkte Maija om mina funderingar, som hon tyckte att inte var riktigt normala, fast hon annars försökte ta mina tokiga fantasier från den positiva sidan.

– Och läst har jag inte, men just därför kan min bok inte heller bli nån kopia av nån annan författares, den blir något som liknar bara mig. Sen får yrkeskritikerna som studerar böcker bestämma vad för slag den är. Är den en roman eller en saga, eller varför inte prosa.

I utsagan ekar en oväntad djävulsk dissonans – tritonus.

Första gången jag läste replikeringen blev jag stum. Som amatörforskare blev jag påkommen med brallorna nere. Är Esileikkimökki en roman, en saga eller (varför inte) prosa? Frågan tar ingen hänsyn till genrebestämningens inarbetade taxonomi utan använder ”prosa” parallellt med ”roman” och ”saga”. Jag kan inte påminna mig om att jag påträffat liknande tankegångar i litteraturens eller litteraturdebattens huvudspår. I utsagan ekar en oväntad djävulsk dissonans – tritonus.

Den passage jag citerar ger i alla fall gåtan en förmildrande tolkningsram. Det antyds att berättaren inte läst några böcker alls under sin livstid. Han stiger in i den litterära kulturen som en komplett outsider. Den obegripliga triaden ”roman-saga-prosa” blir aningen mindre som mysterium.  Frågeställningens besynnerlighet verkar också komma sig, för den som frågar vet inte alls vad han talar om.

Trots allt kan man säga att utmaningen som slängs till ”yrkeskritikerna” koncentrerar den så kallade outsiderlitteraturen, ITE-litteraturen, kärnfullt i en enda mening. Mellan avsedda och ofrivilliga signaler uppstår en kittlande spänning: först ställer sig den talande självsäkert utanför, sedan bevisar han strax sitt utanförskap genom att praktisera ett språk som är främmande för den litterära kulturen.

Främmande språk? Jag förhastade mig i ordvalet.  Har inte hela den moderna dikten sin upprinnelse just i sådana språng bortom det vardagliga språket? En författare av betydelse får språket att svindla, sa någon. När Shakespeare skapade den vänsterländska litteraturens första protomoderna jag, vred han tiden ur led. På de sista sidorna i Esileikkimökki händer, som jag ser det, något liknande.

Jag utmanar naturligtvis inte kanon. Berättaren i Esileikkimökki är inte prins av Danmark. Egenutgivarna Vilho Piippo och Hellä Timo Suomela behandlade redan på 1980-talet en tematik som senare har lyft Michel Houllebecq till internationell berömmelse. Alla analyserar de med hjälp av en hemmagjord sociologi ”omegahannarnas” position på relationsmarknaden.  Ändå känner man intuitivt en tydlig skillnad mellan Hellä och Houellebecq. Vad är det fråga om?

Konstutövare kan delas in i personlighetstyper på basis av hur mycket utrymme de ger omedvetna impulser, felaktigheter och den rena slumpen i sitt arbete. Oberoende av kategoriseringsgrunder har det undermedvetna och kaotiska alltid en viss del i den skapande processen. Hos outsider-  eller ITE-konstnärer är de oavsiktliga effekterna framträdande. Fastän de naturligtvis har sina egna estetiska ideal och mål, blir dessa ofta en bisak för läsaren. Uppmärksamheten – och det estetiska intrycket – dras till de element i verket som ser ut att ha kommit till oavsiktligt.

En författare som till exempel lider av paranoid schizofreni har oftast en samhällelig agenda. Han är ute efter att avslöja konspirationer och riktar sina förtvivlade rop på hjälp till läsaren, som kan uppröras av skribentens belägenhet, men inte för den skull behöver svälja verket med hull och hår. Däremot kan läsaren förtrollas av den hallucinatoriska poesi, av terminologiska nybildningar och besvärjelser som uppstått som biprodukter när författaren har beskrivit sin fasa.

Konstutövare kan delas in i personlighetstyper på basis av hur mycket utrymme de ger omedvetna impulser, felaktigheter och den rena slumpen i sitt arbete.

Inom bildkonsten finns en hundraårig tradition av forskning kring outsiderkonstnärer. Orsaken är uppenbar: i Der Blaue Reiter-gruppens, Kandinskys och Picassos kölvatten började många andra centrala namn inom modernismen hämta inspiration ur mentalsjukas och straffångars konst. I litteraturen har man inte sett något motsvarande. Men enskilda outsider-verk från 1900-talets början har befäst sin position som levande klassiker. Till exempel Daniel Paul Schrebers Denkwurdigkeiten eines Nervenkranken och Raymond Roussels romaner och dramer har fortfarande inflytande på vår samtidslitteratur och -kultur.

Fastän den skönlitterära outsiderkonsten hittas mest på loppmarkander, på antikvariat och på Print on Demand-tryckeriernas listor, anser jag inte att fenomenet begränsas bara till egenutgivningen. Då och då tycker jag mig se en liknande estetik också i de stora förlagens sortiment. Det disharmoniska konceptet i Kiti Kokkonens debutverk Terveisin Karo! (Hälsningar, Karo!, Gummerus, 2004) är just det som gör boken intressant. I undertiteln hävdas att den rör sig om en e-postroman, trots att Terveisin Karo! varken är en roman eller innehåller några mejl. Verket består i sin helhet av lösryckta texter som liknar nöjessidornas kolumner, och som bara har e-postlådans välkända adressfält som inramning. Romanens typiska narrativ och det för mejlen karaktäristiska tilltalet saknas helt och hållet.

När Veli Granö kartlade den finska folkliga outsiderkonsten på 1990-talet började man kalla den ITE-konst. I det föregående använde också jag, i Granös efterföljd, benämningen ITE-litteratur om udda böcker som utkommit på eget förlag. Kanske jag nån gång gör ett varumärke av termen. Min kommande essäsamling som presenterar översikten kunde lämpligen få titeln: Spänningens mästare, synvinklar på ITE-litteraturen.

Jaakko Yli-Juonikas

Skribenten är översättare, författare och kritiker

PS. Förkortningen ITE kommer från finskans ord itse (själv), tehty (gjort/skapat), elämä (liv). Uttalad låter den som den familjärt talspråkliga varianten av ”itse” och får en frejdig underton: ”kan själv!” (ö.a.)