Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Snuttjobbare, en gång för alla

Kari Levola, författare, ordförande i Läscentrums styrelse, 8.9.2010

Många av detaljerna som Jokinen granskat håller man ändå på att ändra på: man tänker frångå arrangemanget med konstnärsprofessorer, och med de medel man då sparar tänker man finansiera långa, tioåriga stipendier igen. Enligt det uppgjorda förslaget skulle litteraturkommissionen få fortsätta som förut, medan andra konstgrenars kommissioner skulle få se respektive verksamhet beskuren genom sammanslagning med andra.

Elina Jokinen disputerade tidigare i september på en avhandling om författarnas utkomst, Vallan kirjailijat (en dubbeltydig titel; översatt kan den betyda ”Bara författare”, men också ”Maktens författare”). Volymen har kommit ut på förlaget Avain. Samtidigt är våra konstkommissioner under intensiv debatt. Många av deras centrala, eller i alla fall i praktiken väsentliga premisser, håller på att smulas sönder, rådbråkas för att i namn av reform passas in i statsbudgeten. Detta tangerar i och för sig inte Jokinens frågeställning om statsstipendiernas betydelse ur författarnas egen synvinkel.

Också när det gäller beviljande av stipendier skulle man skrota systemet med expertisutvärdering, och makten skulle i högre grad överföras till tjänstemän. Konstnärsorganisationerna och andra intressegrupper har enhälligt avfärdat förslaget, som man försökt driva igenom med stor brådska, rundan för remissutlåtanden ordnades t. ex. under semestern.

Jokinens tema och frågeställning är ändå mycket mer vidsträckt och konstant. Hon har också arbetat med den länge, hennes studie ”Kirjastoapurahat ja avustukset kaunokirjallisuuden tukimuotona” (Biblioteksersättning och bidrag som skönlitteraturens stödformer) publicerades redan 2002 i publikationen som ges ut av Centralkommissionen för konst. Den fick med rätta en del kritik; att granska biblioteksersättningarna separat från statens övriga stöd kan inte ge ett rättvisande omdöme om systemet och inte en förståelse av det heller. Under samma tid föreföll också systemet med biblioteksersättning hotas av de krav EU uppställde.

Avhandlingen Vallan kirjailijat framstår som mycket mer nyanserad och heltäckande. Åren har också tillfört en finslipning av själva granskningen. Den ger förvisso fortfarande endast en del av hela bilden, för Jokinen har bara koncentrerat sig på statens stipendier och lämnat stiftelserna, t. ex. Kultuurirahasto, Kordelinstiftelsen och Wihurifonden utanför, fastän deras andel av författarnas stipendier har vuxit och nuförtiden är nästan en tredjedel.

Avgränsningen är givetvis förståelig med hänsyn till undersökningens omfattning, och stiftelsernas insatser skulle kanske inte förändra helhetsbilden eller själva grundkonstellationen för vad stipendierna betyder ur författarnas synvinkel. Men listorna på dem som mest tagit emot stipendier skulle kanske se lite annorlunda ut om man hade tagit med stiftelsernas understöd. Och stipendierna påverkar ju varandra: man kan t. ex. inte få biblioteksersättning om man på samma gång har statligt stipendium eller ett betydande stiftelseunderstöd.

Författare och beslutsfattare

Vallan kirjailijat är en grundlig utredning av statens stipendiepraxis. Kärnfrågan i undersökningen, förtjänstfullt utförd, är de betydelser författarna ger de statliga stipendierna och livet som stipendiemottagare. Jokinen har utfört ett jättearbete med den författarenkät hon skickat till författare som fått stipendier under åren 1990–2005, och motsvarande enkät som gått till de ”beslutsfattare” som under samma tid suttit i statens litteraturkommission.

Naturligtvis är det skäl att minnas att det inte helt och hållet är fråga om olika grupper, för större delen av ”beslutsfattarna” är ju författare. Och då det i praktiken är så att man i stipendienämnderna försöker samla ihop sådana författare som för tillfället har sin ekonomi ordnad (för de kan ju inte själva söka stipendier under sitt treåriga mandat), har de som besluter ofta också varit adressater för författarenkäten. Något motsatsförhållande mellan författare och ”beslutsfattare” torde alltså inte finnas, på sin höjd en misstänksamhet från deras sida som inte har varit med i beslutsfattandet, och inte är medvetna om dess realiteter, framför allt stipendiepottens knapphet i förhållande till antalet sökande.

Mot den här bakgrunden är titeln på Jokinens utredning, Vallan kirjailijat, lindrigt sagt provokativ. Inte riktar ju författarna sina stipendieansökningar till någon diffus statsmakt, utan till en nämnd av likar, som är lika pluralistisk som den grupp som anhåller om pengarna. I litteraturkommissionen finns sakkunniga som representerar olika litterära genrer, litteraturkritik, översättning, finlandsvensk litteratur och regionala författare.

Omsättningen på beslutsfattare är avsevärd, för mandatperioden är treårig och en medlem får sitta kvar under bara två perioder. Om en författare försökte behaga ett så föränderligt välde fick han eller hon vända kappan efter vinden bra många gånger under sin karriär. Och jag tror inte att författarna upplever att de fått sitt understöd från ”staten”, utan från den förkroppsligade kommissionen som värderat deras meriter.

Litteraturkommissionens beslut om årsstipendier har ofta debatterats på initiativ av dem som blivit utan. Detta är förståeligt, för att inte säga oundvikligt, när man betänker att det t. ex. i år inkom 312 ansökningar och litteraturkommissionen beviljade stipendier till 42 författare och till 8 översättare. Det betyder att majoriteten av dem som ansökt om stipendium måste bli besviken.

Sedan 1990-talet, då man slutade dela ut stipendier på 15 år, har de längsta stipendierna varit 5-åriga, och största delen 3-, 1- och halvåriga. Det betyder att också de som haft en lång författarkarriär kan betraktas som eviga snuttjobbare, om man ser till stipendierna, särskilt som man förutsätter mellanår mellan stipendierna och att man inte alltid kan ”stå på tur”. Med åren förbättras inte heller författarens möjligheter, marginaliseringen ligger hela tiden på lur.

Vid stipendieutdelningen är resultatet ett centralt kriterium – det som författaren publicerat under senaste stipendieperiod. Och författaren kan ha jobbat hur flitigt som helst, men om förläggaren inte vill ge ut, eller om den genre författaren represterar ses som utgivningsmässigt problematisk, som t. ex. lyriken på sistone, kanske det inte finns några aktuella resultat att visa upp. I den meningen kan man påstå att förläggarna utövar mer ”makt” än stipendienämnderna.

Om det här ekorrhjulet har Jokinen dragit slutsatser som verkar alldeles riktiga. Hon frågar sig: ”Vore det möjligt att garantera en utkomst av konstnärslönstyp för t. ex. en författare som samlat på sig ett visst antal (förslagsvis 1+3+5/ca 10) stipendieår som författare/konstnär? På det sättet skulle inte de författare som redan visat kompetens och aktivitet behöva väljas som ”obligatorier” i den årliga utdelningen. Ett sådant ”sysselsättande” av författare skulle i vilket fall som helst vara sunt med tanke på författarens levnadsbana i stort, för det skulle modifiera resultattänkandet i stipendieruljansen för medelålders författare, som äntligen skulle kunna koncentrera sig på sina författarskap.”

Fria författare?

I sin avhandling dryftar Elina Jokinen också begreppet ”fri författare”, faktum att författarskapet i allt högre grad har blivit huvudsyssla. Vad får en författare att lämna sitt arbete och kasta sig ut i en tillvaro som ”fri” för resten av livet?

Den enkla sanningen är ju den att stipendiesystemet driver författaren in i en ”frihet” utan återvändo. Som Jokinen påpekar i sin undersökning, har många författare högskoleexamen, ett yrke och en arbetsplats innan de debuterar, något som nuförtiden i medeltal sker när man är rejält över trettio. Författarskapet är ett område med stor dragningskraft, men samtidigt är det ett ekorrhjul utan någon väg tillbaka: på små stipendier kan man författa under korta tjänstledigheter, men statliga stipendier förutsätter att man inte har något annat fast arbete.

De ”fria” författarna har blivit fler sedan 1980-talet, men arbetsmarknaden har också samtidigt hårdnat. Få har en arbetsgivare man kunde tilltala så här: ”Jag kommer gärna på jobb igen om ett år eller tre – om jag inte råkar får stipendium igen.” Förstås finns det också en mental tröskel när det gäller att återgå till det gamla jobbet när man under ett eller flere år huvudsakligen arbetat som författare och huvudet surrar av nya idéer trots att stipendiegudinnan inte visat sig nådig. ”Friheten” vill man behålla, fastän det inte alltid känns så roligt.

Jokinens mångfacetterade undersökning formulerar också författarnas utgångspunkt, något som haft en tendens att glömmas bort, särskilt i debatten i början av 1990-talet (där man tyckte att de 15-åriga stipendierna var oskäliga) då man ville ifrågasätta hela stipendiesystemet, gestaltat i rubriker som ”Likaa rahaa!” (Alltför mycket pengar!).

Efter omfattande och komplicerade teoretiska resonemang tar Jokinen i sin utredning frågan ner på jorden, till stipendievärldens mindre avundsvärda verklighet: ”I praktiken betyder ’fritt författarskap’ mer sällan en hundraprocentig satsning på skivande, redan av den anledningen att stipendier som enda inkomstkälla betyder en ganska torftig utkomst om man tänker t. ex. på familjeförsörjning. För det andra är stipendieförfattarens utkomst garanterad bara för en kort tid i taget. Att få ett tre- eller femårigt stipendium är så pass sällsynt att författaren alltid också måste bereda sig på tiden han eller hon måste klara sig utan stipendier.”

Kari Levola

Kari Levola är författare och ordförande i Läscentrums styrelse.