Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Som Theseus skepp seglar Lysmasken vidare på litteraturens hav

Jari Olavi Hiltunen, 31.3.2020

Killtomato-Lysmasken som nu är 20 år har höjt sin profil sakta men säkert.

År 2000 var nättidningar inte särskilt allmänna. Nätet som vi känner det hade då bara sju år på nacken. Kiiltomato-Lysmasken som grundades det året blev kulturtidskrifternas pionjär och vägvisare in i det nya och underbara.

Jag började skriva litteraturrecensioner i tryckta medier år 1995. Då jag gick med i Kiiltomato-Lysmaskens skribentkader 2005 var det något nytt och märkligt att se sin skapelse på skärmen i stället för i tryck. Skärmtexten försvann ju inte, till skillnad från den tryckta, och inte heller kunde en recension som skrivits för nätet brännas upp i vedspisen.

Och inte heller kunde en recension som skrivits för nätet brännas upp i vedspisen.

Under decenniernas gång har nätets tilltagande ström av bits brett ut sig som deltat i Amazonas. Den som befinner sig mitt i den strömmen ser inga stränder. Man kan med rätta tala om ett kunskapens hav, där informationen går från strand till strand och kanske i andra riktningar också.

Kiiltomato-Lysmasken, nättidningen för litteraturkritik, seglar på litteraturens hav som Theseus skepp. Alla dess ursprungliga plankor, bidragsgivarna, har bytts ut mot nya under åren.

Ingen är huvudredaktör för evigt. Samma gäller oss skribenter: ingen skriver för en tidskrift i hela sitt liv.

Jag har hunnit uppleva tre huvudredaktörer: Saara Kesävuori, Karo Hämäläinen och Aleksis Salusjärvi. Ett viktigt inflytande har också Riitta Vaismaa haft, innan hon gick i pension var hon under ett flertal år tidskiftssajtens redaktionssekreterare.

Av många orsaker har Kiiiltomato-Lysmasken genom åren hört till mina käraste samarbetspartners. Under de första åren bidrog jag med 2-3 texter per år. 2012 var ett toppår: åtta recensioner.

Under de 15 år jag medverkat har jag bidragit med 61 recensioner som sammanräknat behandlar 66 böcker. Dessutom har jag vid tre tillfällen fått chansen att skriva ledarartiklar. En klassikerrecension jag en gång skrev blev fröet till min första fackbok, som nyss har kommit ut.

Är det någon skillnad mellan att skriva för nätet eller för trycket? Visst. Att i stället för tvåtusen tecken kunna skriva tio gånger längre överraskade mig i början. Sällan har jag njutit så mycket av skrivande som då jag skrivit en nätrecension just här. Ibland har jag arbetat på en enda text i månader, när jag i normala fall ger en tryckt recension 1-3 dagar.

Lysmasken har alltid stått på de små förlagens sida.

Sådant ger en alldeles annan tillfredställelse än ett snabbt skrivande. Senare har jag skrivit för nätet också på andra plattformer, och sen 2013 har jag en egen blogg. Men allting började med Kiiltomato-Lysmasken – och därför är den också en sajt som är mig särskilt kär.

Många av de böcker jag skrivit om har befunnit sig i skönlitteraturens gränsmarker, varit verk som många andra medier inte velat recensera. Lysmasken har alltid stått på de små förlagens sida och lyft fram böcker som annars hamnat i skuggan. Därför har jag glatt mig när jag skrivit om någon bok som ingen recenserat någon annanstans – eller i övrigt uppmärksammat.

Så förhöll det sig med min senaste recension (länkarna som följer är till finskspråkiga texter, utom för ledarartikeln som finns på svenska. Övers. anm.) som behandlade den amerikanska läkaren och författaren Siddhartha Mukherjees dristiga verk Genen (på svenska 2018; i finsk översättning, Geeni, 2019;  https://kiiltomato.net/siddhartha-mukherjee-geeni/). När recensionen publicerats 18.3. 2020 berättade den finska översättaren Natasha Vilokkinen att boken såvitt hon visste inte hade recenserats i någon  finsk tidning. Undantaget var bloggen Kuivamustekala som uppmärksammat dess existens, dock inte den finska utgåvan, utan originalet från 2016.

I min Lysmaskledare ”Ett livslångt verk” skrev jag:

”Litteraturen är som en skog som är full av mångahanda växter. De stora träden behöver rikligt med undervegetation, liksom klassikerna behöver mindre verk. Livets riktning är nerifrån uppåt.”

Ett litet liv är också ett liv. Och en liten bok är också en bok. Jag skrev min första recension i Kiiltomato-Lysmasken år 2005 om den då rätt okända Tammerforsprofessorns Janne Seppänens lärobok i bildjournalistik, Visuaalinen kulttuuri.

Då var jag 36 år gammal och hade skrivit recensioner regelbundet i ungefär ett decennium. Seppänens bok som kom ut på förlaget Vastapaino uppmärksammandes just ingen annanstans; alla dagstidningar lämnade den obeaktad. I dag är Seppänen ledande forskare i bildjournalistik i Finland, och har ett betydande anseende också utomlands. Hans senaste verk Levoton valokuva (2014) fick stort uppslagna recensioner, bland annat i Helsingin Sanomat.

Både nya och gamla böcker behöver lyftas fram i recensioner.

Jag vill tacka huvudredaktörerna särskilt för möjligheterna att skriva om decenniegamla böcker, om klassiker. Min första klassikertext är från 2007 och handlade om Veijo Meris Manillarepet. Den blev småningom min mest lästa nätrecension någonsin, alla plattformer inräknade. Klassikerrecensioner hotar på intet sätt kritiken av nyutkomna böcker, de kompletterar varandra. Både nya och gamla böcker behöver lyftas fram i recensioner.

Den mest givande att arbeta med av alla mina recensioner var den om en antologi essäer om Fjodor Dostojevskij, redigerad av Matti Anhava, Tomi Huttunen och Pekka Pesonen. Boken startade en märklig process. Jag blev verkligt intresserad av en klassiker som jag under studietiden inte förstått, utan bara läst som en del av pensum. Mitt Dostojevskijintresse har hållit i sig till i dag och gett upphov till essäer och föredrag. Jag tror att jag knappast hade haft ett sådant intresse för Dostojevskij om jag inte fått chansen att skriva en omfattande text till Lysmasken.

Ingen av oss lever för evigt. Också en litteraturtidskrifts liv är begränsat. Med tanke på dagens massiva textflöde antar jag att ingen av mina texter kommer att ha ett lika långt liv som det Platon eller Aristoteles skrev för ungefär 2300 år sedan. Texter kommer och går, nu svallar textens hav större och friare än någonsin. Jag hoppas att Kiiltomato-Lysmasken förblir ett fyrskepp på det havet i många decennier än, kanske i sekler.

Jari Olavi Hiltunen
Skribenten är lärare och kulturjournalist, bosatt i Ulfsby.

Foto: Tuomas Vuorenniemi / Nyblin Studiot