Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Staketet kring kulturen – och vad det är byggt av

Irja Rane, författare, 23.8.2006

Regionen som öde

I festtalen framstår kulturen som allmänning. Var och en har rätt till kulturell delaktighet, rätt att njuta av och att producera konst. Kulturen ger sig ut för att vara demokratisk. I dess namn uppmuntrar man medborgarna, sätter igång projekt och vägleder människor. Anslag för det går till och med att ansöka om. Jag har ändå tyckt mig märka att knappt något annat fält är lika inrutat, omgärdat, kritiserat och tillrättalagt som konsten. Dess uppdelning påminner om det gamla brittiska samhället.

Jag växte upp, arbetade – påverkade i någon mån – i Helsingfors i femtiotre år. När jag skulle flytta Jyväskylä möttes jag av misstro. Utanför huvudstadsregionen finns ju inget liv, ”Bortom Toijala finns inget”. Fördomen var inte bara överraskning. När jag avslutade min femårsperiod som länskonstnär trodde många att jag hux flux skulle åka tillbaka till Helsingfors, till kulturens Mecka. Ingen som har möjligheten att leva där skulle väl stanna här.

Missuppfattningen är bestående och allmän. Från ödemarken vill man till Jyväskylä, från Jyväskylä till Helsingfors, från Helsingfors till Paris, från Paris till New York, och därifrån man väl måste vilja åka till Tokyo för att alls kunna räknas som människa.

Centrum är givet, periferin något efterblivet. Ingen tror att man kan få höra innovativ internationell jazz i Viitasaari, att man kan få se det allra bästa på en konstutställning i Mellersta Finland, att den ambulerande kulturskolan för barn ger fantastiska resultat, och att författare, prisbelönta hemma och utomlands, skriver, debatterar och tänker fastän de häckar någonstans vid en insjövik.

Klentrogenheten avslöjar att man i sin självgodhet därborta i medelpunkten känner dåligt till uppfinnandets teori. Den kritiska massan, anhopningen av kulturellt kapital, är inte det enda som behövs. Gränstrakterna är viktiga innovatörer. Nightwish från Kides och Lordi från Rovaniemi är tydliga exempel på detta från den kommersiella populärkulturens område.

Här är annorlunda

Större delen av finländarna bor utanför huvudstadsområdet. De lever utspridda. Centralorterna koncentreras alltmer, byarna utarmas. Men en kilometer i Rusningsfinland är många gånger längre än på andra platser. På landet kan en lång resa vara kort, och utbys kan finnas inom samma samhälle.

Jag vet av erfarenhet att i Helsingfors bor människor som aldrig bryr sig om att avvika från sina invanda rutter. De bor i vissa stadsdelar, handlar i ett visst varuhus, besöker en viss restaurang, sysslar med vissa saker på fritiden, tar del av – om de gör det – bara vissa kulturyttringar. Hur många ishockeysupportrar har varit på Nationalmuseum eller på Ateneum, hur många vänner av klassisk musik lyssnar på Suomirock? Hur många konstutövare träffar eller diskuterar med kolleger från andra konstriktningar eller från helt andra yrkesgrupper?

Mångsidigheten och beskaffenheten ett eventuellt samspel är det som avgör, bara möjligheten till växelverkan säger oss ingenting. En enskild människas nätverk är dessutom begränsat. En person kan träffa kanske ett par tusen andra människor, kan i bästa fall nämna ungefär trehundra hon känner till utseendet, hon han föra ett genuint samtal med sammanlagt ett tjugotal och kan känna vänskap till ett dussin, av vilka kanske hälften är nära vänner.

Att bara se, höra, begapa eller förundra sig över något mitt i hopen är inte att ta del av konst utan att gå upp i massan. Och massan betraktar en utmärkt teaterförställning lika väl eller illa som den ser en reklamsnutt. Och den senare har kanske, tack vare sin lättillgänglighet, en större effekt på publiken.

En ordkonstnärs gräsrotsupplevelser

När jag sökte jobbet som länskonstnär gjorde jag klart att festivaler inte var mitt bord, att jag jobbar på gräsrotsnivå, småskaligt men intensivt. Jag har ingen utbildning i att ställa till festivaler men har erfarenhet av att ordna diskussioner, uppläsningar och seminarier. Jag känner litteraturen. Och jag kan tala. Längtan efter det talade ordet och människors trängtan efter ord upptäckte jag under mitt Finlandia-år när hann hålla femtio föredrag.
Till min huvuduppgift utnämnde jag officiellt att främja läsning och sprida litteraturkännedom.

Litteraturen i sig är varken synlig eller anslående. Att läsa är en intim upplevelse, men för att öppna sig behöver texten samtal, vägledning, tankemotstånd, kunskap, entusiasm och förtjusning. Kärleken till ordet är kärleken till språket, kärleken till språket är kärleken till tanken. Tänkandet är individualistiskt men i mycket socialt, utgående från det humana. Att utveckla konsten kan vara detsamma som att vara människa, att dela med sig.

Jag blev en ordets handelsresande. Jag avverkade regionens daghem och skolor, gymnasierna och till en del yrkesskolor och -kurser. Jag informerade föräldrar, undervisade dagvårdspersonal och lärare. Jag berättade sagor, handledde andra berättare, högläsare, klubbledare och producenter inom kulturturism. Jag berättade om litteraturen, om böckerna, om folktraditionen och om läsning, om skrivande, om berättande och om författarens mångfacetterade arbete.

Jag gjorde besök på universitetet. I bibliotek och i olika organisationer föreläste jag om Finlands litteratur, dess rötter och klassiker, om nutidslitteraturen och dess genrer och om den litterära institutionens utveckling. Jag ordnade diktaftnar, sitsar, seminarier. Jag piggade upp kroglivet och tog litteraturen till kyrkan. Jag återupplivade femtusen år gamla texter, presenterade deckare, psalmböcker, den modernaste lyriken. Jag samarbetade med bildkonstnärer.

Jag tog ordkonsten till gamla och handikappade, till mentalpatienterna. Jag höll kurser för invandrare. Jag handledde amatörer. Jag var mentor för ett par författare och översättare.

Jag turnerade från Mellersta Finland upp till Uleåborg och Nyslott, till Kides, till Dorpat, Petroskoi och till Riitiala i Ikalis. Kuhmois hann jag inte med. Men en festival iscensatte jag: Den levande julkalendern. Den torde förverkligas i år också, som levande tablåer varje vardag i december.

Utan publik skulle mitt arbete inte ha varit möjligt.

Den individuella publiken

Publiken är sig inte lik överallt.

Jag har läst många noveller och artiklar om misslyckade författarbesök. Och jag känner publiken. I Tyskland eller Pihtipudas består publiken som möter upp i biblioteket alltid av samma 20-30 personer, gäller det en föreläsning för pensionärer kan man komma upp till trehundra. En gäst tas inte nödvändigtvis emot med öppna armar. Byn ger inte erkännande ens åt profeterna från stora världen. Men byn uppskattar en bybo, en som talar till oss om oss, om våra böcker om vår kultur om våra andliga intressen. En utomstående talar om sitt. Han ska inte komma och tvångsmata oss, vara tillrättavisande, renlärig och högdragen, en missionär från stora världen som man passivt ska lyssna till.

Till de storståtliga tillställningarna köper man biljett, man klär upp sig och blir publik. Man ser vad som bjuds. Man går därifrån och sågar det. Till första bästa granne säger man: i London var det i alla fall annat! Och – för att säga det tillspetsat – själva konsten har ingen som helst inverkan på individen.

En mindre föreställning föds med talkokrafter, av lusten till ett möte, av inspirationen i att göra något för oss, för känslan av att vara tillsammans, för diskussionens skull och utvecklingens. Slutklämmen blir ofta: Tänk om vi också skulle pröva på… göra detta en gång till… skulle vi inte kunna…”

Konsten aktiverar, stimulerar.

Pengens preferenser

Utan pengar kan man inte göra konst. Som projektansvarig fick jag till all lycka (efter ansökan) extern finansiering från de olika konstkommissionerna, från kommunerna, och från centralkonstkommissionen och olika fonder; för det framför jag mitt förbindligaste tack.

Men en stram budget var nödvändig: räknar man bort mitt arbete kostade de tillställningar jag ordnade mellan 2,5 och 4,3 euro per skaft. När jag gjorde upp budgeten tänkte jag ibland på den statssubventionerade operan. Där centralorten får miljoner och åter miljoner i stöd och förses med institutioner och byggnader får periferin eller byateatern förgäves be om pengar för ett nytt scengolv. Och tala om att skaffa sponsorer när de pennigstinna aldrig i sitt liv befattat sig med skönlitteratur, när kommunens fäder inte nyttjar biblioteket och när industrin hellre klistrar sin logo på ishockeyspelare eller snitsiga scenartister.

Pengar kommer inte till den fattige. Pengar bryr sig inte om vilja eller kunskap. Pengar älskar pengar, rykte och ära. Pengarna reglerar, pengarna kräver, de makthavandes åsikter är alltings mått. Makten väljer, i enlighet med sitt eget självförhärligande, slöseri, reklam, buller och applåder, inte en kultur för människorna. I alla fall inte utanför centrum, för hur skulle där nu kunna finnas något av värde, med huvudstadsregionens mått mätt.

Jyväskylä den 21 augusti 2006

P.S. Jag är alltför arg för att skriva om biblioteken.

Övers. Ann-Christine Snickars