Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Från muntlig tradition till modern novell

Sonja Mäkelä, 6.9.2013
Stefan Danerek (red.): Indonesien berättar:Tusen gevärskulor, tusen fjärilar 327 s., Tranan 2012 Kääntäjä(t): Stefan Danerek & Lennart Hildingsson

Bokförlaget Tranan har utökat sin katalog litterära upptäcktsfärder med en volym indonesiska berättelser. Berättarseriens novellsamlingar har tidigare samlats in i länder som Vietnam, Kurdistan, Tyskland, Iran, Australien och Kina – bland de fjorton länderna i serien finns både sådana vars litteratur är världskänd och översatt till tiotals språk och sådana som bara de allra mest insatta och språkkunniga bekantat sig med.

Indonesiens litteratur hör definitivt till den senare kategorin. Ett fåtal romaner har översatts till svenska, då oftast via engelskan eller holländskan, men många av författarna i den aktuella samlingen har aldrig blivit översatta även om de är populära i hemlandet. Översättarna Stefan Danerek och Lennart Hildingsson kommer närmare inpå författarna och deras ord tack vare kunskaper i indonesiska som möjliggör direktöversättning till svenska. Att Indonesien med sina 240 miljoner invånare är världens fjärde största nation – och världens största muslimska dito – märks föga i våra bokhandlar.

Det är därför med stor nyfikenhet jag slår upp den nätta volymen med behagligt matta, halvmjuka pärmar och ett tankeväckande foto av en ung fiskare som kastar ut sitt nät. Kopplingen är omedelbar och självklar, men ändå inte banal: här fångas berättelser, röster.

Grymhet, skönhet, melankoli

Samlingens nästsista novell har fått ge namn åt hela volymen: ”Tusen gevärskulor, tusen fjärilar”. Titeln passar, dessvärre, perfekt; det vackra, vidsträckta öriket med sina tusen och åter tusen arter i de djupa djunglerna och vattnen har en oerhört blodig historia, både nära och mer avlägsen. Titeln anslår tonen för stort sett samtliga nitton noveller.  De är fyllda av skönhet och grymhet och har ett medfött stråk dov melankoli och även en smula bitterhet över den lilla människans oförmåga att rå på orättvisor och oförätter.

Indonesiskan är ett  inbjudande språk för en finländsk resenär  tack vare sin överraskande likhet med finskan;  orden uttalas i stort sett som de skrivs och en del ord är  till och med samma – om än med helt annan betydelse

Den moderna indonesiska litteraturen är endast ett sekel gammal. Trots att merparten av landets litteratur skrivs på just indonesiska, är språket inte majoritetens modersmål, men var ett lyckat försök att sprida ett lingua franca i den nya, ogripbart stora nationalstaten. Indonesiskan är en utveckling av malajiskan och ett roligt och inbjudande språk för en finländsk resenär att stifta bekantskap med tack vare sin överraskande likhet med finskan – rent ”utseendemässigt”, kunde man säga. Det bekanta latinska alfabetet, det faktum att orden stort sett uttalas så som de skrivs samt det att en del ord till och med är samma som på finska – om än med en helt annan betydelse – inspirerar till att lära sig åtminstone grunderna i språket och på så sätt bryta ner lite av muren mellan sitt vita privilegierade själv och mannen som säljer satay-spett i ett gathörn.

Tema: konflikt

Stefan Danereks långa förord är informativt och ger mervärde till den kommande läsningen; han ger en översikt av litteraturens första steg i regionen, om historiska och kulturellt avgörande vändpunkter och gamla berättartraditioner. Av de nitton författarna är fyra kvinnor – en andel representativ för Indonesiens novellistik, skriver Danerek. Av författarna var två födda på 1800-talet, fyra på 1920-talet, de flesta på 1960- och70-talen och den yngsta år 1984. Spridningen i motiv och stil är också bred. Medan de äldsta novellerna mest liknar nedtecknade muntliga berättelser, sagor eller legender, innehåller de av de yngre generationerna sex och våld på ett rättframt, modernt sätt.

Det finns ändå ett genomgående tema i både gamla och yngre texter. Det är konflikt, på samhälleligt eller personligt plan. De gemensamma, vedervärdiga trauman som de indonesiska folken tvingats genomlida bearbetas genom berättelserna. Man kan gott och väl tänka sig att dessa eller liknande berättelser delats familjer och bekanta emellan, som kollektiv terapi och som ett sätt att trots allt kunna leva vidare. Novellerna slutar oftare än inte i tragedi och död, ibland helt abrupt.

Den magisk-realistiska traditionen

Det magisk-realistiska greppet som en del av författarna använder faller naturligt i den indonesiska jordmånen, men brukas till exempel i novellen ”Statyer i samtal” på ett rätt klumpigt sätt. Över lag känns en del texter just aningen klumpiga och obearbetade, som vore de skrivna av första årets litteraturstudenter som försöker finna sin stil genom att härma andras – men när jag säger detta känner jag mig samtidigt som en översittare och vill svälja orden. Dels är den indonesiska litteraturen trots allt fortfarande i barnskorna jämfört med den västerländska och dels behöver det indonesiska språket tid och plats att utvecklas till ett rikt litterärt språk.

Man får känslan av att att syftet med novellerna främst är att  förtälja en historia som inte bör falla i glömska

Men jag får ändå tidvis under läsningen känslan att syftet med att skriva novellerna inte främst varit att skapa litteratur, att skriva vackert eller djupt, utan att förtälja en historia som inte bör falla i glömska eller genom en liknelse berätta om något hemskt, om ett missförhållande, om samtiden. Nu är ju novellerna så klart skönlitteratur och inte varken reportage eller memoarer, men till stilen har de flesta trots allt något av barndomens moralsagor, av Bibelns liknelseberättelser. Därmed läser jag dem inte heller för att få litterär njutning – språket är enkelt, ibland till och med barnsligt enkelt och späckat med adjektiv och mer eller mindre smidiga liknelser – utan för att dyka in i Indonesiens själ och djupa sår och få ett nytt perspektiv på det jag såg och upplevde under min resa i landet i fjol.

Det verkade som en stor brand stod för dörren. Världen var för smutsig. Det stod inte klart vilka som gjorde gott och vilka som gjorde ont, eller ens vad som gott och vad som var ont. […]

Vad har jag gjort för fel? Det frågade hon sig själv och Gud flera gånger utan att få ett ord till svar. Elden skrattade åt henne där den dansade på taket, i hyllning till alla världens grymheter som hånar människornas dumhet. (”Ma’Esah” av Siti Rukiah)

Med kärlek till folket

Ett uppenbart undantag till det här är samlingens längsta novell, Eka Kurniawans ”Kärlek utan slut”, som är en klassisk, gripande historia om olycklig, obesvarad kärlek som kunde utspela sig var som helst i världen. ”Dollarguden” av Agus Fahri Husein är en moraltyngd men träffande historia om övertron på mammon, och ”Sitas eld” av Oka Rusmini en betungande berättelse om kolonialism och en kvinna som förlorar rätten till sin kropp. Teman som våldtäkt och kvinnors rättigheter tar plats i de nyare novellerna. Humor och ironi kryddar flera texter och trots ett överflöd av våld och grymheter genomsyras samlingen av en stark kärlek till landet och dess folk. Jag är glad över att få ta del av icke-västerländsk litteratur – något jag, kanske av lättja, gör alldeles för sällan – och det är spännande att följa utvecklingen inom den lilla samlingen ramar som spänner över nästan ett sekel.

Jag vill varmt rekommendera Tusen fjärilar, tusen gevärskulor till alla som är lyckliga nog att ha chansen att resa till Indonesien. Om man så tillbringar blott en vecka på turistiga Bali kan boken ge mervärde åt resan, och stannar man längre än den nästan ett måste.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto