Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Känslighet, komik och kaos - och att känna empati för missförståndet

Robin Valtiala, 1.2.2019
Stella Parland: Missförstånd. En ofärdig roman 100 s., Förlaget 2018

På Helsingfors-Vanda flygfälts toaletter hör man numera högljudda fågelljud. Det här, inser jag, är inte bara underhållning utan är säkert menat att ha en terapeutisk funktion: man ska innan man flyger föreställa sig att man själv kan flyga med egna vingar, som de där fåglarna man hör. Att man klarar sig uppe i luften. Att man inte är passiv inför obegripliga makter.

Den här komiska mjuka bearbetningen av resenärens sinne kunde vara påhittad av en terapeut som i sin tur är påhittad av min gamla vän Stella Parland (1974–2015). Terapeuter hörde till hennes favoritgestalter. Hon myntade en gång i ett samtal ordet ”empat”; i det finns kombinationen av att empati är något viktigt, och det absurda i att man kan ha egenskapen som yrke.

Passion och komik hör ihop

Förutom terapin var passionen i hennes texter viktig, och den var också alltid komisk. Ett av Stellas begrepp var ”hjältar”, män som är kära i sig själva och som kvinnor (eller män) också blir kära i och samtidigt är rasande på sig själva för att de blir det. Åtminstone en av dem finns i den underbara diktboken Dikter om öden och döden som hon skrev tillsammans med sin kusin Annika Sandelin, som också har skrivit efterord till den här aktuella boken:

Brita Hals, Brita Hals,
får jag bjuda upp till vals.
Vilken underbar parfym
är jag snygg i min kostym?

Och döden var viktig som tema, vilket inte är konstigt med tanke på att Stella redan som ung visste att hennes liv kommer att bli ganska kort, att hon ändå skulle hinna fylla 40 tror jag inte hon tänkte.

För mig låg hennes styrka i det absurda, ju absurdare desto bättre

Stella var medveten om att hon skrev och ritade bra, men jag ansåg medan hon levde, och anser fortfarande, att mycket av det allra bästa hon gjorde var sådant hon själv såg som bagateller. För mig låg hennes styrka i det absurda, ju absurdare desto bättre. När det gick riktig långt åt det hållet kunde hon betrakta det hon gjort som klott, skruttade ihop lappen eller gav den till någon som ville ha. Jag har sparat många.

På basen av allt detta måste jag, när jag läser den ofärdiga romanen Missförstånd, som har utkommit postumt, betrakta den som mainstreamabsurdism. För Stellas förhållanden alltså. Och detta är ju på gott och ont. Om en författare med stor begåvning i att vara bisarr går hela vägen när det gäller att förverkliga den sidan av sig, har hon relativt få läsare. Och konventionell är den här boken definitivt inte heller.

Livet är en serie kriser

Missförstånd består av sju relativt fristående avsnitt, Första till Sjätte Missförståndet, samt några kapitel till som inte hörde till det ursprungliga manuset. Boken handlar om två kusiner, Simeonis och Alfons. Simeonis är mest i fokus, det är han som missförstår och blir missförstådd. Han är känslig; Alfons som kan sju döda språk och inget levande (och inte heller lär sig mycket av dessa senare om han försöker) har ingen social talang, vilket kanske skyddar honom. Han slipper uppfatta något negativt hos omgivningen.

Huvudpersonen skäms över de böcker han har gett ut och makulerar alla exemplar han kan hitta

Simeonis skriver, men skäms över de böcker han har gett ut och makulerar alla exemplar han kan hitta. En recensent använder om honom det vidriga ordet ”förmåga”. Hans liv är en serie kriser:

’Det kan hända’, tänkte Simeonis, ’att det här är en ålderskris.’ 30-årskrisen kan obemärkt övergå i 35-årskrisen och 35-års-krisen i 40-års-krisen, 40-årskrisen i 50-årskrisen och sedan i pensionskrisen. Man kan leva i en kronisk kris, som djupnar efterhand och som till sist har djupet av en månkrater.

 Simeonis blir också kär i dråpliga ”hjältar”.

En del av boken utspelar sig i Portugal. Jag vet inte om Stella tänkte på och läste Fernando Pessoa, men strukturen i Missförstånd påminner mig om Orons bok. Stilen är så motsatt det går, men det finns något gemensamt i sättet att visa livet som en serie fragment där det inte finns någon röd tråd bortsett från att depressionerna avlöser varandra. Det är nämligen bara läsaren som har roligt, inte Simeoni själv.

Teatern, en värld som Stella Parland kände väl

Mina favoritavsnitt är de som handlar om teatern, en värld som Stella kände väl. Simeonis får vid ett tillfälle syn på en affisch där man söker skådespelare för Euripides Medea, och han vill genast få bli Medea själv. Vad han får bli är sufflör, vilket först gör honom besviken. Uppsättningen är emellertid så kaotisk att sufflören i praktiken blir huvudrollsinnehavare. Genom en teknisk apparat kan man skruva Simeonis röst upp och ner, vid behov kan den överrösta alla. Ända tills någon gör slut också på detta roliga för honom.

När redaktörerna till Missförstånd anser att de inte vet hur det slutgiltiga manuset skulle ha varit om författaren hunnit slutföra det, och därför har placerat de senare funna kapitlen i ett appendix, kan den här läsaren bara säga att jag starkt känner att sjätte Missförståndet är bokens slutpunkt. Det är det enda av kapitlen där huvudpersonens liv leder någonstans, det vill säga underförstått till döden.

De sista sidorna i avsnittet hör till det bästa jag har läst av Stella

De sista sidorna i avsnittet hör till det bästa jag har läst av Stella. Simeonis deltar här i en grupp för kroniska smärtpatienter. Hans smärta är mycket svår att greppa, för honom och läsaren, och säkert just därför så okontrollerbar. Diagnosen han har gett sig själv är ”somatiskt alternerat tillstånd”. Avsnittet är smärtsamt också att läsa, och slutar:

Man kan inte resa ifrån sina problem, hade han hört sägas. Man tar problemen med sig. Det måste vara en småborgare som kommit med det uttrycket. Man kan visst resa ifrån sina problem. Man bara flyr och flykten är underbar. Man reser och lämnar alla olösliga problem bakom sig. På det nya stället skapar man genast nya problem, lika olösliga som de andra, men nya. Och istället för att ha ett liv med olösliga problem har man hundra liv med olösliga problem. Däri består livets skönhet.

Ytterligare en kaosdiemension

Stella Parland var inte någon förkunnande person, det här sättet att sammanfatta är i hennes fall en markering. Men det att den logiska slutpoängen kommer långt före slutet av boken stör när allt kommer omkring inte läsningen, snarare tillför det texten en kaosdimension till.

Handlingen tar ibland vändningar som skulle fungera bättre på scenen än i en prosatext

Om jag har någon invändning, är det mot vissa slapstickscener som banaliserar texten. Som det brukar vara med människor hos vilka humorn är integrerad i hela personligheten, är de allra roligast när de inte försöker. Eller så kan bristen bero på att handlingen ibland tar vändningar som skulle fungera bättre på scenen än i en prosatext.

Stella talade ofta om att hon inte tyckte om begreppet ”författare”, att hamna i ett fack där man inte kan göra ens dårskaper utan att det kallas ”litteratur”. Jag retades en gång med henne och så att ”få se på 2030-talet när årets bästa barnbok blir belönad med en plakett som har namn efter någon av dina barnböcker”. Där Stella nu är, på en teater i något som liknar hennes favoritland Italien, är det svårt att veta om hon är glad eller arg över att jag den gången säkert hade rätt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto