Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Att följa upp smärtan

Pia Ahlbäck, 5.6.2015
Steve Sem-Sandberg: De utvalda 551 s., Albert Bonniers förlag 2014

Med sin senaste roman De utvalda befäster Steve Sem-Sandberg sin ställning som en av Europas främsta samtidsförfattare. Detta är andra delen i hans dokumentära romanprojekt kring andra världskriget som inleddes med De fattiga i Lodz (2009) och som utforskar ondskans mest gynnsamma tillväxtbetingelser. Människors omöjliga balansgång mellan gott och ont i detta krigs ohyggligaste rum – getton, koncentrationsläger, och i det här fallet barnsjukhus med systematisk eutanasi som ”vårdspecialitet” – och enskilda människors öden i krigsterrorns och diktaturens grepp utgör Sem-Sandbergs tema.

De utvalda är minneslitteratur i form av en lysande historisk roman

Samtidigt handlar projektet om att dokumentera ett Europa i ett fortfarande rätt så nära förflutet; att veckla ut flik för svidande flik, sida för svart sida, känslorna och detaljerna i de enskilda människoödena. De utvalda är minneslitteratur i form av en lysande historisk roman: dess projekt är att följa upp smärtan, dra ut minnestrådarna, lägga de ohyggliga sambanden i dagen.

En plågornas roman

De utvalda är, liksom De fattiga i Lodz var det, en plågornas roman, som blir möjlig att ta till sig närmast tack vare berättarens nära förhållande till den ena huvudpersonen Adrian Ziegler. Genom dennes blick skildras med ett slags lugnt konstaterande trotsighet händelser, medfångar och plågoandar ute i staden Wien, på Spiegelgrund och senare på det mentalsjukhus där han placerats. Den andra huvudpersonen som berättaren nära följer är sjuksköterskan Anna Katschenka, vars osäkerhet framträder för läsaren men förblir dold för kollegerna på kliniken.

Genom huvudpersonens blick skildras medfångar och plågoandar med ett slags lugnt konstaterande trotsighet

Både Ziegler och Katschenka råkar illa ut: den ena genom sin konsekventa upproriskhet som hotar hans liv men eventuellt räddar hans jag, om han också livet ut starkt plågas av skräcksyner, och den andra till följd av sitt, som det verkar, goda uppsåt och professionalitet.  Anna Katschenka förefaller verkligen vilja använda sin yrkeskunskap till att hjälpa de sjuka barnen, men förälskelsen i chefläkaren och den absoluta lydnad som det benhårt hierarkiska systemet med naziläkarna Gross, Tuerk och Illing i ledningen förutsätter, blir garantin för hennes undergång.

Vilka gick fria?

Som författaren konstaterar i ett efterord finns en synnerligen omfattande litteratur kring nazisternas barneutanasiprojekt på Spiegelgrund.  Förebilden till Adrian Ziegler är Friedrich Zawrel, framgår det av författarens tack. Också läkaren Heinrich Gross fanns i sinnevärlden, uttryckligen under detta namn. I den sena medelåldern träffar Ziegler/Zawrel Gross på nytt – i romanen sker detta i Gross egenskap av ansedd psykiater vid det mentalsjukhus där Ziegler spärrats in.

Den efterkrigstida processen mot personalen på Spiegelgrund visar hur läkarna effektivt kunde slingra sig undan och gå fria genom att lägga skulden på den vårdpersonal som stod under dem i rang. Men också bland sköterskorna förekom detta och sadismen fanns överallt, såväl bland läkarna som bland sköterskorna, och ibland också bland sådana barn som var fysiskt och psykiskt kapabla till det.

Bilden av förövaren blir en gestaltning av ett lika uppriktigt som omöjligt försök att både överleva och handla rätt

Hur det riktigt förhåller sig till slut med Anna Katschenka är svårt att veta. Vi ser henne både utifrån och inifrån och de forna kollegornas blickar är både hatiska och sannolikt opålitliga, medan Anna Katschenka själv så som hon betraktas ur sin familjs perspektiv, förefaller ledas av en naiv vilja att handla rätt. Den sammantagna historien avslöjar att hon vill väl, äger stor yrkesskicklighet, att hon kan vara, och också är, grym ibland, längtar efter ett barn och har förmåga till ömhet, har tilltro till systemet men ofta tvivlar inför de konsekvenser det får för enskilda fall som hon möter som sjuksköterska, och att hon efter kriget fängslas och anhåller om benådning – utan resultat.

Anna Katschenka kan förstås som ytterligare ett bland många exempel på Hanna Arendts berömda begrepp den ”banala ondskan”, som Arendt myntade då hon bevakade rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem.  Men hon kanske också måste uppfattas som mer än så, som en gestaltning av ett lika uppriktigt som omöjligt försök att både överleva och handla rätt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto