Tysk höst

Sommarläsning behöver inte nödvändigtvis vara eskapism, utan kan också vara en möjlighet till en fördjupning man inte annars har tid med. I fjol presenterade jag min sommarläsning av Peter Weiss´ tegelsten Motståndets estetik. I år har jag valt en tunnare bok, men temat är på sätt och vis samma. De handlar bägge om människans situation i en vansinnig verklighet, eller nåt ditåt… och om Tyskland.

Jag kom inte långt i min läsning, innan texten drabbade mig som en sådan verklighetschock att jag var tvungen att lägga boken i från mig och tänka på vad texten innebar då den skrevs, och på den aktualitet den har i dag:

”Dessa i yttre mening betydelselösa människor satte trots sin tystnad och sin passiva underkastelse en prägel av mörk bitterhet på denna tyska höst. De blev betydelsefulla just därigenom att de kom och aldrig upphörde att komma och genom det antal vari de anlände. De blev betydelsefulla, kanske inte trots sin tystnad utan på grund av den, ty ingenting som uttalas kan förefalla så laddat med hot som det icke uttalade. Deras närvaro var både förhatlig och välkommen, förhatlig därför att de anländande inte hade någonting annat med sig än sin hunger och törst, välkommen därför att den gav näring åt misstankar, som man gärna vill bära, misstro, som man gärna ville hysa, misströstan, som man gärna ville vara besatt av.”

Ruinerad 1946

Det kom senare att bli många liknande pauser i läsningen. Detta var verkligheten i Tyskland hösten 1946. Nazismen hade besegrats av utländska trupper, Tyskland var krossat och sönderbombat till ruiner, och tyskarna var i sig förvandlade till ruinmänniskor; andligen ruinerade av en omänsklig ideologi och dess mardrömslika följder, och kroppsligen sammanstörtade av de allierades terrorbombningar. In i denna värld av ruiner anlände en ung, begåvad svensk författare och journalist, för att skriva reportage för tidningen Expressen. Reportagen publicerades följande år som boken Tysk höst, som i år kommit ut i ny upplaga, med förord skrivet av Elfriede Jelinek. Det är den som är min sommarläsning i år.

Boken borde vara obligatorisk läsning för alla journalister, särskilt utrikesredaktörer. Det är inte bara Stig Dagermans skrivtalang jag då tänker på, utan hans förmåga att inte förfalla till arrogans, cynism och moralism. Han reser omkring, ser, inser och beskriver den tyska hösten på ett sätt som får läsaren ännu i dag att öppna ögonen. På ett tekniskt plan, kan man kanske förklara dennaexceptionella förmåga att belysa mörkret, med att det är en författare som för pennan och inte en journalist. Stig Dagerman använde sig av materialet på ett litterärt sätt, trots att texterna var avsedda som journalistik.

Samtidigt som reportagen handlar om Tyskland, handlar de också om författaren själv, som skribent och människa. Jag tror att han under sin resa lärde sig lika mycket om sig själv, som om Tyskland. Det är kanske därför som texterna är så drabbande. De är som tatuerade i hans egen hud, distanslösa, skälvande, nakna och smärtsamma. Varken som författare eller journalist ville Dagerman ha distans till lidandet. Han ville vara nyttig för de nödställda och förtryckta och han sökte ett socialt, anarkistiskt förhållandesätt till sitt skapande.

De allierade kritiserade

Det var också med denna inställning han reste till Tyskland och man kan knappast förneka att det syns i hans reportage. Han går hårt åt den skenhelighet med vilken man förhöll sig till tyskarna. Som anarkosyndikalist och redaktör för tidningen Arbetaren hade han aktivt tagit del i den antinazistiska kampen i Sverige. Arbetaren hade ofta censurerats på grund av kritiken mot Tyskland och medlöparna i Sverige. Då han reste kring och mötte tyskarna, såg han dem inte som fiender som drabbats av ett rättvist öde. Han såg dem som lidande medmänniskor och kände snarare en vrede mot de nya herrarna i landet. Gång på gång kommer han fram med en bitter kritik mot de allierade styrkorna och deras medlöpande journalister.

Dagerman målar i sina texter närmast surrealistiska ruinlandskap. Verkligheten överskuggar alla realistiska föreställningar. Det är landskap vi också nu kan se i nyhetssändningarnas kalla bilder, där individernas lidande inte ens skymtar.

”Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonument eller små som medelstora gravstenar. Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel och sönderstekta värmeelement. Varsamt behandlade fasader utan någonting att vara fasader för står där som scenbilder till teatrar som aldrig blev av.”

Kriget är en usel pedagog

Tyskarna hade enligt tidens syn, endast sig själva att skylla och nu var ockupationstrupperna där för att lära dem vad frihet, humanitet och demokrati innebär.

”Allt som gjorde denna tillvaro hopplösare: sänkta ransoneringar och som kontrast de allierade soldaternas välmåga, de slarviga demontagen där beslagtagen materiel fick ligga och rosta sönder i höstregnen, sättet att låta fem tyska familjer bli hemlösa för att bereda plats för en allierad familj och framför allt metoden att söka utrota militarism med en militärregim, att försöka uppamma förakt för tyska uniformer i ett land översvämmat av allierade, allt detta bidrog också till att göra jordmånen för demokrati ofruktbarare i stället för gynnsammare, vilket senare borde ha varit ett självklart
intresse.”

Gång på gång, för att repetitionen är all kunskaps moder, poängterar Dagerman att kriget och nöden inte är någon god pedagogik. Det man påstår sig vilja lära dessa tyska ruinmänniskor, motsägs i praktiken. Avnazifieringen är en fars och den demokrati man påstår sig verka för har ingenting med realiteterna att göra. De allierade hade inte för avsikt att förändra de samhälleliga strukturer som byggt upp det nazistiska Tyskland. Man dömde somliga personer, andra lät man vara och en del tog man till sig som experter. Man var snabba med att hindra den tyska motståndsrörelsen att bygga upp ett i grunden annorlunda land. Tyskarna behandlades som om de kollektivt var ansvariga för sitt öde.

Dagerman såg det annorlunda. Hans hustru Annemaries öde hade lärt honom mycket. Jag tror inte ens att denna bok, som är tillägnad henne, skulle ha kunnat skrivas utan hennes hjälp. Hon var uppväxt i en tysk anarkosyndikalistisk familj och fick tidigt veta vad fascismen innebar. Hon hade redan som barn, tillsammans med sina föräldrar, flytt från förföljelser i Tyskland, upplevt inbördeskriget i Spanien och bombningen av Barcelona och vidare flykt till Sverige via Norge. Man kan bara hoppas att hon eller någon annan skriver en bok om allt detta. Det var kanske därför Dagerman speciellt fäste sin blick vid en särskild del av ruinmänniskorna.

”Det finns nämligen i Tyskland en stor grupp ärliga antifascister som är mer besvikna, hemlösa och besegrade än någonsin de nazistiska medlöparna, besvikna därför att befrielsen inte blev så radikal som de hade tänkt sig, hemlösa därför att de inte vill solidarisera sig med det tyska missnöjet, i vars ingredienser de tycker sig spåra alltför mycket dold nazism, eller med den allierade politiken, vars eftergivenhet gentemot de forna nazisterna de iakttar med bestörtning, och slutligen besegrade därför att de tvivlar på att de som tyskar kan ha några som helst aktier i den allierade slutsegern, samtidigt som de inte är lika övertygade om att de som antinazister inte har några andelar i det tyska nederlaget. De har dömt sig själva till fullständig passivitet eftersom aktivitet betyder samarbete med de tvivelaktiga element som de lärt sig hata under tolv års förtryck. Dessa människor är Tysklands vackraste ruiner /…/”

Om etablissemanget älskar en måste något vara fel

Man kan också se många exempel på en begynnande krackelering hos Dagerman själv, något som snart förvandlade också honom till en vacker ruin. Tvivlets syror började fräta. Stig Dagerman drabbades tidigt av en för stor popularitet, trots sina inte alltför lättförståeliga texter och hans politiska radikalitet. Han var det unga geniet, som fick göra vad han ville. Rollen som hela Sveriges gullegris störde honom. Om etablissemanget älskade honom måste ju något vara fel. I Tyskland var verkligheten och nöden påträngande och frågan om hans egen roll, som journalist, författare och människa krävde honom på svar. Han ville med sina reportage kasta in nöden i de svenska salongerna och köken, eller var man nu läste Expressen. Man kan knappast förneka att han lyckades. Samtidigt fick han med en gnutta anarkism i sina texter, t.ex. då han skriver om Nürnbergrättegångarna.

”…den kollektiva anklagelsen mot det tyska folket gäller ju i själva verket lydnaden in absurdum, lydnad även i fall där olydnad hade varit det enda mänskligt berättigade. Men är inte samma lydnad när allt kommer omkring det betecknande för individens förhållande till sin överhet i alla världens stater.”

Ändå verkar han ha varit missnöjd. Han kände sig som en pinsam turist, en ruinbongare. Han sökte en gemenskap med de nödlidande, men en sådan känsla var inte möjlig. Han var bara på besök i helvetet.

”Jag skall gå in genom svängdörren och komma in i en matsal med glas och vita dukar och en läktare med musik, som spelar ur Hoffmans Erzählungen om kvällarna. Jag skall sova i en mjuk säng i ett varmt rum med rinnande varmt och kallt vatten. Men Gerhard Blume fortsätter ut i Hamburgs natt. Han går inte åt hamnen en gång. Och det är ingenting att göra åt det. Inte ett förbannat dugg.”

En obarmhärtig läromästare

Stig Dagerman hade intill den här resan byggt upp sitt författarskap kring tanken på att med sina texter kunna vara med och förändra världen. Här slog världen tillbaka mot denna illusion, verkligheten kan vara en obarmhärtig läromästare. Han hade redan tidigare anat och beklagat att dikten (i allmänhet och hans egen i synnerhet) endast nådde dem med mätta magar. I Tyskland insåg han hur litet han faktiskt kunde göra med sina texter. Man kan anta att han har detta i sina tankar, då han beskriver ett besök på ett tåg med flyktingar.

”Jag har kommit hit tillsammans med en ung stadsläkare, som har den smärtsamma plikten att konstatera att hälsotillståndet hos tågets invånare är dåligt och meddela dem att staden tyvärr inte kan göra någonting åt det. /…/ När mormodern ber den unge läkaren göra någonting måste han därför först bita ihop tänderna, svälja och säga att han inte har kommit till dem för att hjälpa utan för att visa en svensk journalist hur ’fint man reser med tyska tåg nu för tiden’”.

Stig Dagerman lyckades inte förändra den tyska hösten, men den tyska hösten lyckades förändra honom. Han började snart att på många vis likna de ruinlandskap och ruinmänniskor han hade skildrat i Tysk höst. Hans fortsatta författarskap kom i hög grad att skildra en krackelerande människa.

Det är nu augusti och min sommarläsning blev en dyster resa in i en tysk höst. Sommarläsningen behöver inte vara eskapistisk, men man skall ändå inte förneka vårt behov av eskapism och tröst. Jag skall därför då jag avslutar denna text, klä på mig min t-skjorta som är prydd med en dikt av Stig Dagerman, och citera den som avslutning.

En dag om året …

En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.