Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Liten låda lappar hålen i kulturarvet

Ann-Christine Snickars, 21.7.2010
Stina Ekblad, Jan Dolata: Dikt 1598–1939 – Svensk och finlandssvensk lyrik i uppläsning av svenska och finlandssvenska skådespelare s., Svante Weyler bokförlag 2009

Ordet lyrik är släkt med lyra har vi lärt oss. Det ger en vink om performans och ackompanjemang. I dag när pappersboken inte självklart är litteraturens förpackning kan man ha skäl att fråga sig: ska dikten kanske hellre höras? I december 2009 utkom en box med tio cd-skivor med dikt på svenska från ungefär tre och ett halvt sekel: Dikt 1598–1939. Svensk och finlandssvensk lyrik i uppläsning av svenska och finlandssvenska skådespelare.

Initiativet och urvalet är av Stina Ekblad och Jan Dolata. Texterna är också tillgängliga i den snygga boxen som formgivits av Clara Terne. I två böcker i elegant silversnitt finns dikter av drygt sextio poeter från Sverige och Finland, upplästa på tio CD:n i skönt färgade fodral av ett hundratal skådespelare, rikssvenska och finlandsvenska.

Projektet är stort och har gått i en rasande fart, därav följer några skönhetsfel i produktionen, t.ex. en årtalsmiss på titelsidan, men det är inget som kan störa den akustiska upplevelsen. I själva verket bör man buga sig för att man överhuvudtaget kunnat hålla ihop företaget som inkluderat en sådan massa människor. Det är också rösten och upplevelsen som redaktörerna velat åt, vid sidan av det rent folkbildande syftet.

Kompensation för tidigare tillkortakommanden

Urvalet poeter liknar också till dels dem man bekantar sig med om man går kurser i litteraturhistoria på universitetet. I skolan har mycket av detta litterära arv skalats bort – av olika skäl. Tittar man i en textbok med skönlitterära smakbitar för gymnasieelever ser man ett snävt urval som både ska hålla sig till ett slags minsta möjliga kanon samtidigt som man ska vara tillräckligt publikfriande. Man är rädd för att vara tråkig.

Men den förmenta tråkigheten kan också hänga ihop med ett pedagogiskt tillkortakommande: man kan helt enkelt inte lägga fram det hela så att det intresserar. Det tycks också uppstå en underlig känsla av pinsamhet när man ställs inför nånting som kräver nånting av en. Och det handlar inte alltid om förkunskaper, ibland kan det handla om modet att ta till sig, att öva in sig i poesin språk och att våga reagera. Men visserligen: för att kunna få ut nånting av texter från tidigare sekler krävs kännedom om ord och fraser. Det är ju bra om man förstår att associera t.ex. Flora med växtligheten och inte bara med sin smörgås.

Efter att diktboxen kommit ut kunde man ändå läsa i en recensionskommentar på nätet reflexionen att Rickard Wolffs läsning av Stagnelius ”Endymion” helt säkert kommer att falla gymnasisterna (skribenten är uppenbarligen lärare) i smaken. Men måste upparbetande av kulturarv och poesiintroduktioner alltid rikta sig till en bestämd målgrupp? Och möter inte de som vill tala för poesin ganska ofta likgiltighet eller oginhet? Därför är det bra att diktboxen inte alls definierar målgrupp, utan jobbar i enlighet med tanken att det är en självklar rätt att ha tillgång till dikt från gången tid, och att man har nytta av den. Och det känns trist att säga, men det förefaller som om man inom andra språkområden och andra nationer redan länge haft ett helt annat sinne för detta.

Poeter utanför copyrighten

I Stina Ekblads och Jan Dolatas korta förord betonas diktens kapacitet som bärare av minnen, dikten som behållare för språket, som i poesin rent sinnligt kan upplevas in i minsta nyans; hur dikten kan locka fram en röst, som i uppläsningsögonblicket förvandlas till en fysisk händelse. När man lyssnat sig igenom boxen känner man också att dikten genom åren varit det rum där man fått knåda och formulera de svåraste sakerna som är gemensamma för oss alla: döden, kärleken, tillhörighet och utanförskap.

Men diktens samhälltillvända sida har sitt olika ut genom seklerna, vem som skrivit, vem som blivit poet har under olika tider sett olika ut. Satir och humor där den förekommer ser också olika ut. Sådant intresserar t.ex. mig, och jag skulle inte tackat nej till en kortfattad presentation av upphovsmännen och -kvinnorna. Särskilt bland de kvinnliga poeterna är representationen rikligare än hos den hävdvunna litteraturhistorien. Det får kompensera faktum att på den tid det mesta i boxen skrevs var föreställningen om Poeten en man, och kvinnor som skrev fick först vederbörligen ursäkta sig.

Texterna – författarskapen – slutar också vid den tidpunkt där lagen om upphovsrätt inte når dem, att betala för copyrighten kan vara oöverkomligt för ett sådant här projekt. Det betyder att man får bara Södergran och Parland av de finlandsvenska modernisterna. Och att man inte ens får syn på Martinson, Lindegren & Co.

Men uppdraget är inte heller att ge en överblick av 1900-talets poesi. I stället skapar man ingångar och återkopplar också till den svenska litterära historia som är gemensam. Men man hoppas att man någon gång i framtiden ska kunna organisera inläsningar av det mest relevanta av – låt oss säga – vår nordiska poesi. Det vore ju fint om det fanns en poesibuffé t ex på biblioteken, eller att det snart skulle gå att ladda ner poesiantologier. Att lägga ut lyriken på nätet har ju visat sig vara ett lyckosamt drag. För unga poeter i dag är internet ett självklart medium.

Skådespelarens förhållande till texten …

Det finns naturligtvis poänger med att läsa poesi själv. Dels kan man ta del av den grafiska utformningen, som också kan sålla ut versfötterna åt en, dels kan man få den avskildhet som poesiläsning brukar sammankopplas med. Men i min värld kan inte en inspelning förstöra känslan av koncentrerad stillhet, inte om rösten är någotsånär kompatibel med den text den framför. Så är det mer än tillräckligt ofta i Ekblad & Dolatas diktbox. Man får tolerera att det finns ingångar man inte tilltalas av, de texter man finner malplacerade kommer antagligen att variera från lyssnare till lyssnare.

Själv tilltalas jag mest när det låter som om skådespelaren har ett eget förhållande till texten och inte strävar efter att servera ett briljant framförande. Stina Ekblad (som läser Södergran, Topelius och Wecksell) är själv lidelsefullt intresserad av språket som bärare av mening och som emotionellt verkningsmedel. Det hörs också i spåren med hennes röst.

Andra är yvigare, men t ex Birgitta Ulfsson, som inte brukar dra sig för att ta ut svängarna i de finlandssvenska tonfallen, serverar en underbart saklig version av Runebergs ”Sven Dufva”. Den är härlig att lyssna till. Men man undrar varför en äldre kvinna läser Parland, vars unga grabbighet är en del av det mest hjärtskärande i hans dikt, en del av stoffet faktiskt.

…och några höjdare

Bland de finlandssvenska favoriterna finns ytterligare bl. a. Alma Pöysti och Rabbe Smedlund, vilkas höjdpunkter är Södergran respektive Wecksell. Det är på många sätt upplyftande att så mycket poesi från Finland finns med. Bland de rikssvenska uppläsarna finns min alla tiders favorit Krister Henriksson med, för sparsamt enligt mig, för han har en naturlig talang för att aldrig ställa sig i vägen för textens betydelser. Avdelning Fröding får många att lysa, t.ex. Solveig Ternström och Mikael Persbrandt, som får representera varsin pol av författarskapet, den värmländska och den mer personligt hudlösa, intima.

Mångas röster gör en helt lycklig, mest kanske Jonas Karlsson som läser bl. a. Lasse Lucidor, och Rebecka Hemse, som åter gör Hedvig Charlotta Nordenflycht angelägen. Finns också musikaliska inslag, t.ex. Irma Schultz som framför Lina Sandells ”Bred dina vida vingar”, Anders Larsson som helt otippat sjunger Geijers ”Tonerna” med stor innerlighet, och unge Adrian Dolata som med klar gossopran framför Rybergs ”Betlehems stjärna” – också känd som ”Gläns över sjö och strand”. I den sistnämnda finns en fras som framförs med en fantastisk stegrande intensitet:”… vakna vid underbar/ korus av röster…”. Och de raderna kan få sammanfatta upplevelsen.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto